Ständigt denna vessla!

Idag har jag haft en supermysig dag med min stora lilla kille. 

Vi har haft en tuff tid där jag jobbat mycket, samtidigt som S håller på att få kindtänder, vilket gjort att han sover väldigt dåligt. Allt sammantaget ger ett gnälligt barn och en väldigt trött  mamma. Igår morse vaknade S kl 04 och bestämde sig för att det var morgon. Inte ok!

Hursomhelst så bad jag igår kväll att S skulle sova bättre och lite längre på morgonen. Vips så vaknade S bara 2 ggr och sov till kl 07! Tack Gud för snabba bönesvar!

Resten av dagen har vi fått ordentligt med kvalitetstid. Mycket lek, blöjfri tid, lässtunder och jag har till och med fått gjort lite egna grejer. Dagar som denna är bara att spara i en liten #mittunderbarabarn -fack i sinnet och ta fram på dagar som är lite mindre underbara. 

Saknar O så mycket när det blir tufft här hemma. Ständigt denna saknad! Blir tokig på att alltid längta så mycket. Jag borde se det positivt, att jag har någon i mitt liv som jag älskar så mycket, men just idag känns det lite been there -done that. Kan den här insatsen ta slut någon gång så jag får hem min man? Lite drygt en månad kvar och det känns helt oändligt. 

När saknaden blir överväldigande har jag sådan glädje av mitt jobb. Det är så skönt att få komma ut och fokusera helt på något annat. Det blir min lilla ego-tid just nu. 50% har varit helt perfekt den här hösten. Inte så mycket att det känns som S blir alltför negativt påverkad men tillräckligt mycket för att vara ett andrum. Dessutom tror jag att det stimulerar S lite att få knyta an till någon mer än mig. De kanske hittar på andra saker än jag gör och orkar vara mer konsekventa. 

Från årsskiftet går jag på heltid igen när O går hem och det känns lite läskigt. Fattar inte riktigt hur jag ska klara att vara ifrån S så mycket! Men jag vänjer mig förhoppningsvis. Blir nya utmaningar på jobbet från januari så det ser jag fram emot också. Antar att det här är en del av livet som arbetande mamma. Att alltid slitas mellan att vara med sina barn eller att utvecklas på jobbet. Vi får väl se hur jag löser det. Just nu njuter jag av den tid vi får. 

Hoppas ni alla har en fin November!

Sista etappen

Oktober går mot sitt slut och vardagen lägger sig som ett dis över Brobacka.
Oktober bjöd på en veckas avbrott från distansrelationer och knastriga telefonsamtal. En vecka där någon tagit min hand när jag sträckt ut den på natten, pussat mig på pannan, köpt blommor utan anledning och gett S precis den kär-lek han längtar efter och som  jag ibland behöver att hans pappa ger honom och inte bara jag. När O kommer hem blir det fysiska i vår relation så tydligt och glasklart underbart. Vardagliga grejer som de flesta par kanske inte ens reflekterar över som att borsta tänderna med hans arm om min midja, en puss i nacken i förbifarten eller en fot mot min under bordet när vi äter middag. 11år senare och jag smälter fortfarande i hans famn när han kysser mig med storm efter en tid isär.

Sen åkte han igen och kvar är jag och S och vardagen. Och jag tycker att vi gör det rätt bra. Vi skurar inte golvet, putsar inga fönster och gör väldigt sällan storkok. Men vi håller ihop. Vi skrattar. Vi gråter. Vi längtar. Vi lever här och nu. Och S växer såklart så det knakar också och kissar rätt mycket på golvet. Vardagen knallar på utan O och det är helt okej, inte askul och enkelt hela tiden men det funkar. Det kanske till om med funkar ända fram till lucia.

Folk frågar om det var underbart att ha honom hemma igen och det var det verkligen. Men det är inte helt självklart. Och det är inte bara underbart. Vi är ju bara en familj bland många som kämpar med den här sortens frånvaro. Och vi är en av alla de familjer som vet att det är långt ifrån enkelt, och att det är svårt på en helt annan nivå än man kunnat ana på förhand. Och det är svårt på ett sätt som är väldigt svårt att förstå för någon som inte själv är mitt i det. Ett -vi-skap som ger en känsla av att ha ett alldeles särskilt band till dessa andra som också kämpar.

Om du känner någon som har en nära anhörig på insats: Hatten Av.
Du anar inte vad de går igenom. Det är stort, det är tungt, det är svinjobbigt emellanåt och alla når inte ut hela och hållna på andra sidan. Släng iväg ett sms då och då för att kolla att de håller ihop. Och säg inte:
1) Det går fort.
2) Snart är han hemma.
Om du nu inte verkligen själv skulle tycka att hurlångtiddetnuärkvar faktiskt ÄR väldigt snart. Min erfarenhet är att det hjälper mig väldigt lite att höra att DU tycker att 6 månader utan MIN man går fort. Säg hellre inget alls eller:
A) Kämpa vidare
B) Ring om det är något (och ring sedan själv regelbundet för att kolla om det är något).

Om ni nu råkar ha sagt nått av 1-2 ovanstående är det inget att hänga upp sig på. Sannorlikheten är stor att personen du sa det till vet att du menade väl.

Nu är klockan halv elva och jag måste gå och lägga mig för min ettåring är fortfarande inställd på sommartid.

Hoppas ni mår bra och njuter av hösten!

1 år

Landat efter en första dag tillbaka på ett jobbschema. Jag tillhör den lyckliga skara som stormtrivs på jobbet. Jag vet att det är få förunnat och är så tacksam för det jag har. S har nu en dagmamma hemma hos oss på veckorna som pysslar om honom. Något han inte verkar ha några klagomål på.

På söndag fyller S 1år! För ett år sen nu väntade jag otåligt på att han skulle behaga komma ut. 15 dagar fick vi vänta efter beräknat datum varav de sista 2 dygnen med rätt mycket värkar. Till slut kom han i alla fall och det har varit ett omtumlande år, så som det väl är med första barnet, och nu är det nästan omöjligt att komma ihåg att han inte alltid funnits hos oss. Vår stora sorg i år blir att S pappa inte kan vara med och fira honom. Inte så mycket för att det påverkar S utan för att det känns som en sån där milstolpe som pappan ska vara med på. Kanske är det därför, eller så är det för att det börjar bli lite mycket att bära vårt liv för två alldeles ensam, men jag är i alla fall väldigt less på den här insatsen. Känns sådär att känna så när det är nästan 3 månader kvar. Försöker nöja mig med att det är jag och S och anpassa livet efter det men det vill sig inte riktigt. Jag vill ha min man hemma. Jag vill att han sjunger jamåhanleva med mig på söndag morgon, och att han talar om för mig om jag ska byta till vinterdäck eller köpa nya sommardäck nu när de gamla slitits ut. Jag vill att han pussar mig godnatt om kvällen och att han håller mig i handen när farmor begravs om en vecka. Jag vill ha honom här, varje dag . i mitt liv. här.
Nu vet ni.

God kväll!

Lätthet

Sätter mig i soffan. Liten sover, i tid för en gångs skull, men jag har ändå ingen ork kvar att göra nått annat än sitta här. Trots att jag inte fått nått annat gjort idag än att se till att Samuel har allt han behöver/kräver, känner jag mig nöjd med dagen. Han åt bra, sov bra och lekte fint utan att slå sig alltför mycket eller ta sönder nått värdefullt. Åt bara pyttelite papper. Säkert minsta dosen papper han fått i sig på flera veckor. Han kanske till och med får lite abstinens inatt... Jag hann till och med laga mat till mig själv ikväll, när han fortfarande var vaken. Alltså laga nått mer avancerat än pölse och ketchup eller blodkorv och lingonsylt. Det blev till och med riktigt gott. Samuel åt väl halva min portion så tror han också gillade det. Faktiskt en riktigt bra bantningskur att hänga med en 11månaders bebis. Det kräver god planering och självdiciplin för att få i sig mat, och får man till det kan det ändå sluta med att S vill smaka lite eller slänger ner maten på golvet.

Ibland när S är jobbig blir jag så frustrerad över att inte dela det här med min man. Förresten blir jag det när S är helt ljuvlig också. Ja, det är inte lätt hela tiden. När folk frågar brukar jag svara att Det går. För det känns som ett hån att svara att det går bra. Som om livet var en klackspark. Trots att jag vet att en del som frågar inte vill ha nått annat svar än Det går bra. Det går faktiskt bra en hel del gånger per dag. Som när S äter utan att gnälla och sen säger "Tackack" när han ätit färdigt. Men det går skitdåligt ungefär lika ofta också. Som när S först river ut tvätten jag precis vikt in i lådorna och sedan kissar på alla rena kläder och glatt plaskar i pölen som blir.

 En kompis som fick frågan hur de klarar av att ha 4 barn svarade att hon och hennes man brukar lägga sig på golvet och gapskratta när kaoset är som mest kaotiskt. Så gör jag med ganska ofta, inte med min man då men S brukar komma klättrande upp på mitt ansikte efter en stund. På något sätt är det lättare att inte bli tokig när man ligger i en hög på golvet. Ibland lägger jag mig på golvet och gråter också. S har inte riktigt lärt sig läsa ansiktsuttryck så han tycker att det är minst lika kul. Så det brukar sluta med att jag skrattar åt att han skrattar åt att jag gråter.

Man ska inte klaga. Vi har det så bra. Men ibland måste man få säga att det inte är lätt hela tiden. Även om man säkert har det lättare än nästan alla i världen.

Och jag saknar min man. Och jag älskar mitt barn. Och snart ska jag få börja jobba igen på världens bästa jobb. Och nu ska jag titta lite på Greys Anatomy.

Vem vet, jag kanske orkar städa imorgon...

Paus i dagspulsen

Bebisen sover så jag passar på att skriva några rader.
Egentligen finns det en massa andra saker jag borde göra. Typ städa, tvätta, klippa rosorna och syrenen, klippa gräsmattan, vattna blommorna, tvätta bilen, sy gardiner till sovrummet... Listan är så lång att jag redan gett upp att få klart den i år. Ibland tvingas jag stanna upp inför mina egna krav och inse att det går inte. Ensam med hus och en 10månaders hinner inte samma som en med mannen hemma. När jag hör vänner berätta om allt de hinner med blir jag ibland helt nedtryckt av mig själv för allt jag inte klarar av. Då måste jag ryta till inför mig själv och säga de är två. De hinner för att de är två. Kanske inte alltid stämmer, en del människor är så sjukt effektiva och har kanske lite lugnare barn, vad vet jag, men det känns i alla fall lite bättre om jag tänker så.

Rent generellt måste jag säga att den första tredjedelen av årets distans har gått förvånansvärt bra. Vissa dagar, veckor inte så bra men ganska ofta helt okej. Visst kommer den över en, längtan, känslan av att bli bortvald, frustrationen över att vara själv. Allt som hör till. Men inte så ofta. Inte så starkt. Starkare är då känslan av stolthet över att vi klarar det här. Över det han gör. Över vår fantastiska lilla kille som trots sin litenhet har varit ett enormt stöd för mig de här 2 månaderna.

Hörde en låt på ett sommarprat igår som jag tycker är så fin! Lyssnar på repeat och bara njuter. Say something I'm giving up on you.
Så smärtfylld mening. Så bitterljuvt och så igenkännbart.
Får flashbacks till dagar när man bara stirrat på telefonen och tänkt hör av dig, hör av dig, hör av dig. Vänner som man kanske tilldelat lite mer förtroende än de förtjänat, eller bara när man så mycket behöver att någon annan är den som hör av sig och vill ses eller bara ge nånting. En kram, eller nånting, vadsomhelst. Underbar låt. Älskar låtar som förmedlar en känsla av smärta. Vet inte varför, har alltid gjort det. Kanske har ett alltför okomplicerat liv. Fin är den i alla fall. Sök upp den på youtube eller spotify, slut ögonen och bara KÄNN.
Kanske hatar ni såna låtar. Strunta i det då, men om ni gillar kan jag bara rekommendera den här.

Hoppas ni mår bra! Nu måste jag nog i alla fall vattna blommorna...

Distans igen

Wow, första inlägget på länge. Tid och ork att skriva är inte i överflöd hemma hos oss. Det vi har mycket av det är vår lilla kille. Han är överallt och ingenstans just nu. Han klättrar i trappan, öppnar dörren i uterummet och kryper ut, vänder uppochner på papperskorgar och stoppar ALLT i munnen. You name it, det har varit i S mun.

 S är 9 månader nu och kör sin första hela månad utan att träffa sin pappa. Pappan som var borta 2 veckor av 3 i vår och som nu är borta på heltid fram till lucia. Man missar mycket om man är frånvarande i en noll-årings liv. Det är det värsta just nu. Att han missar så mycket. Jag förvånas igen och igen hur mycket fokus skiftar när man får barn. På något sätt har detta gjort mannens frånvaro både lättare och svårare att hantera. Lättare för att man inte blir ensam, S är ju alltid hos mig. Svårare för att det är ensamt att vara ensam ansvarig om sitt gemensamma barn. När S är sjuk blir jag arg på mig man för att han inte är här. För att han borde finnas här och hjälpa till att trösta, snyta, ge alvedon och vara vaken hela natten. Alla ensamstående föräldrar gör ett enastående jobb, jag beundrar er så! Om ni vet någon som är själv med barn, erbjud hjälp, handräckning, några minuters egentid. När vi är båda hemma brukar jag passa på att duscha. Schampo, balsam, tvål och lite extra varmvatten. När det är bara S och jag brukar S antingen vakna mitt i balsameringen eller krypa in i duschen för att han tycker den låter otäckt (och alltså behöver stöd från mig, som står i duschen). INTE så avslappnande.

Jag ser på andra föräldrar och förundras över hur mycket de får gjort. Jag försöker stressa mig igenom tvätt, städning, disk och matlagning om dagarna och får ihop det med nöd och näppe. Men alla andra gör så mycket extra. Bakar och renoverar, syr, gör egen barnmat och komplicerade middagsrätter. Försöker påminna mig själv om att de andra jag jämför mig med är 2 vuxna. En tar bebis, den andre gör diverse projekt. Min man försöker rädda världen, en liten bit, sitt strå till stacken. När jag tänker på det känner jag mig löjlig som är ledsen för att jag inte hinner sy och baka och få ordning på trädgården. Vi kanske bara håller oss flytande, men genom att S och jag och alla andra anhöriga flyter underlättar vi för våra nära och kära att kunna rädda världen lite bättre, mer helhjärtat och fokuserat.

Nä, nu blev klockan mycket igen och lillgrabben sover knappast hela nätter än så sömn är värdehandlingar här hemma. Men nu har jag i alla fall skrivit nånting. Kanske att jag kan få lite rutin på det här igen nu!

Hoppas ni mår bra!

//Elin och S

Mamma-livet

Nu sitter jag här. Med mitt lilla barn sovandes i knäet. Ett mirakel utöver allt vi någonsin kunnat föreställa oss. En kärlek långt större än vi kunnat ana. Fina, underbara, älskade Samuel. Tänk att du bara funnits hos oss i 6 veckor och 3 dagar. Tänk att det var du som levde loppan därinne i magen hela våren och sommaren. Att det lilla sträcket på stickan efter 2 minuters väntan skulle visa sig vara du.

Och visst är det den stora omställning som alla pratar om. På en sekund är livet helt annorlunda. Borta är de långa nätterna av ljuv sömn, de lugna, ostörda måltiderna, och den muskulösa, fasta kroppen. Dagarna fylls av amning, bajsblöjor, joller och tappra försök att försöka hålla undan med disk, tvätt och städning när sonen till slut somnat. Tvåsamheten omvandlas till en trio där allt fokus ligger hos det lilla barnet i första hand. Både Samuel och jag går igenom ett par ombyten per dag på grund av diverse mjölk-, bajs-, kiss- och kräkspill. Gång på gång påminns jag om hur fantastiskt allting är, fylls av kärlek så gränslös att ögonen fylls av tårar igen och igen.

Givetvis kan överkänsligheten också ha att göra att jag inte sovit en hel natt på över 6 veckor. Idag firar vi dock att Samuel sovit 5h i sträck! Halleluja-moment när man vaknar 3.30 och inser att det är första gången inatt. Fantastiskt hur dessa bättre-sömn-nätter alltid kommer när man behöver dem som bäst.

Förutom att vi fått barn nu i höst har vi även slagit på stort och köpt ett hus! Ett litet torp strax utanför Skövde, rött med vita knutar och en hektar skog som är vår alldeles egen. Living the dream klingar plötsligt starkt och klart. Samuel och jag har redan börjat packa så smått. Vi ska inte flytta förrän i december men tålamod är inte precis min starka sida och knappast Samuels heller. Sen tar det ju lite mer tid med saker och ting när man har en 6-veckors bebis som fortsätter att, precis som i magen, leva loppan dygnet runt. Det där om att spädbarn bara sover stämmer i alla fall inte på vår lilla knodd.

Måste få skryta lite också. Vi var på första läkarundersökningen på BVC igår och Samuel fick toppbetyg i allt! Extra plus i kanten för bilringar och superstark nacke. Något malliga var vi allt när vi gick därifrån. Tar inget för givet men just nu verkar vår lilla kille vara frisk som en nötkärna och för det tackar vi Gud varje dag!

I fortsättningen kommer den här bloggen, i mån av tid, fyllas med tankar kring mamma-livet, hus-livet och uppföljning kring mina tappra försök att få tillbaka formen efter graviditeten. Än så länge har vi inte kommit längre än till lättare hemma-styrketräning och barnvagnspromenader men det tar sig!

Ha en underbar höstdag allihopa! Nu måste jag gå och byta en bajsblöja på min frustrerade bebis, over and out!