Mm, det var ett tag sen jag skrev nu. Livet rullar på i full fart framåt och då räcker inte alltid tiden, kraften, energin till. Jag ska strax påbörja min tredje och sista vecka på min första sjukhuspraktik.
De senaste veckorna har varit intensiva. Jag har lärt mig så otroligt mycket, samtidigt som jag fått inblick i så många livsvärldar. En bit som jag tycker är väldigt intressant med att jobba i sjukvården är att du får träffa människor under en väldigt känslosam tid av deras liv. Anhöriga kommer oroligt eftersom de inte vet riktigt vad de har att vänta. Patienter får diagnoser som förändrar inte bara livet utan hela deras perspektiv på livet. Alla reagerar olika och för de allra flesta är tiden på avdelningen något som kommer finnas kvar hos dem långt efter att de lämnat. Varje dag har jag kommit hem med tankarna snurrande, surrande i huvudet. Så många människoöden. Så mycket sorg. Och samtidigt, även glädje.
Själv med en närstående svårt sjuk på sjukhus lever jag på båda sidor om receptionsdisken. Och inser att jag är på rätt plats. Hela första året på utbildningen var ändå som ett litet prov, -kommer jag klara det här? -tycker jag om det? -känns det rätt? - Hur ska jag hinna lära mig allt det här?
Efter två veckor på KSS inser jag att jag faktiskt redan kan en hel del. Det kanske faktiskt finns en chans att det blir en bra sjuksköterska av mig till slut.
Min handledares uppmuntran och konstruktiva feedback ger en liten gnutta självförtroende. Än är jag bara halvvägs. Men det verkar i alla fall som att jag klarat mig så långt.
Helt otroligt.

Orosmoln

Tänkte skriva något men läste systra mi's blogg och hon hade redan sagt allt som fanns att säga. Det är tuffa tider nu.

                                  Keep fighting.

Sommarsol och andra fjantigheter

Hösten håller andan och låter sommaren få en sista stråle genom regnet.
Idag blev jag påmind om något jag inte känt på länge. Jag tror det var frihet. En sån där frihet som man kände när man var liten och sprang så snabbt att det kände som att benen skulle trilla av. En sån där frihet som infinner sig när man inte tänker en enda tanke på hur saker och ting ser ut, vad folk tycker, hur det borde vara. Friheten i att glömma sig själv för stunden, låta sig uppslukas av nuet. Det är så så fjantigt hur det kommer till mig. Min frihet. Men vet du, jag är okej med det. Om jag är en fjant så är jag i alla fall en fjant som trivs med livet.
Jag får min frihet i dansen. Inte en fin lyrisk dans, inte en häftig streetlåt, inte en perfekt plié. Den hittas i töntiga luftgitarrer, twist, jublande skutt och fuldans. Idag på scenen i kyrkan, mitt i familjegudstjänsten, mitt i Jag kan sjunga dag och natt. Plötsligt försvinner rummet, människorna, sången. Bara Jag Och Gud. Jag förflyttas tillbaka till skoltaket i Bamako när jag röjer till Spice Girls med min lilla klass på 7-11åringar, killar som tjejer, alla ger järnet. Jag snurrar runt i köket i Sjövillan: GITARRSOLO!!!
Där är Gud så levande för mig. Aldrig att livet kan kännas sådär härligt och på riktigt om det inte finns en Gud som älskar att se sina barn dansa så.

Det är kul att dansa fint och bestämt och till en djup låt också. Men det är inte där livet känns mest levande. Inte som idag.
Vi har äntligen slagit slag i saken och startat en dansgrupp i kyrkan. Det kommer bli kul; det kommer bli grymt; det kommer rocka fett! Men när tjejerna, som alla är i min ålder, med en grimas (hur i hela världen stavas det?!!) berättar att de dansat "lovsångsdans" innan, usch och blä. Då stirrar jag tomt framför mig och står med JOJ igen och minns hur jag älskat varje sekund. Vad du än kallar det. Om än många gånger otroligt trött, alltid med stor kärlek och glädje.
Dans är dans, töntig dans, proffsig dans I don't care. Bara det är dans och Gud är nära.
Så det så.

Varma hälsningar,
           "Med huvudet i himlen och fötter som dansar på moder jord"