Ständigt denna vessla!

Idag har jag haft en supermysig dag med min stora lilla kille. 

Vi har haft en tuff tid där jag jobbat mycket, samtidigt som S håller på att få kindtänder, vilket gjort att han sover väldigt dåligt. Allt sammantaget ger ett gnälligt barn och en väldigt trött  mamma. Igår morse vaknade S kl 04 och bestämde sig för att det var morgon. Inte ok!

Hursomhelst så bad jag igår kväll att S skulle sova bättre och lite längre på morgonen. Vips så vaknade S bara 2 ggr och sov till kl 07! Tack Gud för snabba bönesvar!

Resten av dagen har vi fått ordentligt med kvalitetstid. Mycket lek, blöjfri tid, lässtunder och jag har till och med fått gjort lite egna grejer. Dagar som denna är bara att spara i en liten #mittunderbarabarn -fack i sinnet och ta fram på dagar som är lite mindre underbara. 

Saknar O så mycket när det blir tufft här hemma. Ständigt denna saknad! Blir tokig på att alltid längta så mycket. Jag borde se det positivt, att jag har någon i mitt liv som jag älskar så mycket, men just idag känns det lite been there -done that. Kan den här insatsen ta slut någon gång så jag får hem min man? Lite drygt en månad kvar och det känns helt oändligt. 

När saknaden blir överväldigande har jag sådan glädje av mitt jobb. Det är så skönt att få komma ut och fokusera helt på något annat. Det blir min lilla ego-tid just nu. 50% har varit helt perfekt den här hösten. Inte så mycket att det känns som S blir alltför negativt påverkad men tillräckligt mycket för att vara ett andrum. Dessutom tror jag att det stimulerar S lite att få knyta an till någon mer än mig. De kanske hittar på andra saker än jag gör och orkar vara mer konsekventa. 

Från årsskiftet går jag på heltid igen när O går hem och det känns lite läskigt. Fattar inte riktigt hur jag ska klara att vara ifrån S så mycket! Men jag vänjer mig förhoppningsvis. Blir nya utmaningar på jobbet från januari så det ser jag fram emot också. Antar att det här är en del av livet som arbetande mamma. Att alltid slitas mellan att vara med sina barn eller att utvecklas på jobbet. Vi får väl se hur jag löser det. Just nu njuter jag av den tid vi får. 

Hoppas ni alla har en fin November!

Sista etappen

Oktober går mot sitt slut och vardagen lägger sig som ett dis över Brobacka.
Oktober bjöd på en veckas avbrott från distansrelationer och knastriga telefonsamtal. En vecka där någon tagit min hand när jag sträckt ut den på natten, pussat mig på pannan, köpt blommor utan anledning och gett S precis den kär-lek han längtar efter och som  jag ibland behöver att hans pappa ger honom och inte bara jag. När O kommer hem blir det fysiska i vår relation så tydligt och glasklart underbart. Vardagliga grejer som de flesta par kanske inte ens reflekterar över som att borsta tänderna med hans arm om min midja, en puss i nacken i förbifarten eller en fot mot min under bordet när vi äter middag. 11år senare och jag smälter fortfarande i hans famn när han kysser mig med storm efter en tid isär.

Sen åkte han igen och kvar är jag och S och vardagen. Och jag tycker att vi gör det rätt bra. Vi skurar inte golvet, putsar inga fönster och gör väldigt sällan storkok. Men vi håller ihop. Vi skrattar. Vi gråter. Vi längtar. Vi lever här och nu. Och S växer såklart så det knakar också och kissar rätt mycket på golvet. Vardagen knallar på utan O och det är helt okej, inte askul och enkelt hela tiden men det funkar. Det kanske till om med funkar ända fram till lucia.

Folk frågar om det var underbart att ha honom hemma igen och det var det verkligen. Men det är inte helt självklart. Och det är inte bara underbart. Vi är ju bara en familj bland många som kämpar med den här sortens frånvaro. Och vi är en av alla de familjer som vet att det är långt ifrån enkelt, och att det är svårt på en helt annan nivå än man kunnat ana på förhand. Och det är svårt på ett sätt som är väldigt svårt att förstå för någon som inte själv är mitt i det. Ett -vi-skap som ger en känsla av att ha ett alldeles särskilt band till dessa andra som också kämpar.

Om du känner någon som har en nära anhörig på insats: Hatten Av.
Du anar inte vad de går igenom. Det är stort, det är tungt, det är svinjobbigt emellanåt och alla når inte ut hela och hållna på andra sidan. Släng iväg ett sms då och då för att kolla att de håller ihop. Och säg inte:
1) Det går fort.
2) Snart är han hemma.
Om du nu inte verkligen själv skulle tycka att hurlångtiddetnuärkvar faktiskt ÄR väldigt snart. Min erfarenhet är att det hjälper mig väldigt lite att höra att DU tycker att 6 månader utan MIN man går fort. Säg hellre inget alls eller:
A) Kämpa vidare
B) Ring om det är något (och ring sedan själv regelbundet för att kolla om det är något).

Om ni nu råkar ha sagt nått av 1-2 ovanstående är det inget att hänga upp sig på. Sannorlikheten är stor att personen du sa det till vet att du menade väl.

Nu är klockan halv elva och jag måste gå och lägga mig för min ettåring är fortfarande inställd på sommartid.

Hoppas ni mår bra och njuter av hösten!

1 år

Landat efter en första dag tillbaka på ett jobbschema. Jag tillhör den lyckliga skara som stormtrivs på jobbet. Jag vet att det är få förunnat och är så tacksam för det jag har. S har nu en dagmamma hemma hos oss på veckorna som pysslar om honom. Något han inte verkar ha några klagomål på.

På söndag fyller S 1år! För ett år sen nu väntade jag otåligt på att han skulle behaga komma ut. 15 dagar fick vi vänta efter beräknat datum varav de sista 2 dygnen med rätt mycket värkar. Till slut kom han i alla fall och det har varit ett omtumlande år, så som det väl är med första barnet, och nu är det nästan omöjligt att komma ihåg att han inte alltid funnits hos oss. Vår stora sorg i år blir att S pappa inte kan vara med och fira honom. Inte så mycket för att det påverkar S utan för att det känns som en sån där milstolpe som pappan ska vara med på. Kanske är det därför, eller så är det för att det börjar bli lite mycket att bära vårt liv för två alldeles ensam, men jag är i alla fall väldigt less på den här insatsen. Känns sådär att känna så när det är nästan 3 månader kvar. Försöker nöja mig med att det är jag och S och anpassa livet efter det men det vill sig inte riktigt. Jag vill ha min man hemma. Jag vill att han sjunger jamåhanleva med mig på söndag morgon, och att han talar om för mig om jag ska byta till vinterdäck eller köpa nya sommardäck nu när de gamla slitits ut. Jag vill att han pussar mig godnatt om kvällen och att han håller mig i handen när farmor begravs om en vecka. Jag vill ha honom här, varje dag . i mitt liv. här.
Nu vet ni.

God kväll!

Lätthet

Sätter mig i soffan. Liten sover, i tid för en gångs skull, men jag har ändå ingen ork kvar att göra nått annat än sitta här. Trots att jag inte fått nått annat gjort idag än att se till att Samuel har allt han behöver/kräver, känner jag mig nöjd med dagen. Han åt bra, sov bra och lekte fint utan att slå sig alltför mycket eller ta sönder nått värdefullt. Åt bara pyttelite papper. Säkert minsta dosen papper han fått i sig på flera veckor. Han kanske till och med får lite abstinens inatt... Jag hann till och med laga mat till mig själv ikväll, när han fortfarande var vaken. Alltså laga nått mer avancerat än pölse och ketchup eller blodkorv och lingonsylt. Det blev till och med riktigt gott. Samuel åt väl halva min portion så tror han också gillade det. Faktiskt en riktigt bra bantningskur att hänga med en 11månaders bebis. Det kräver god planering och självdiciplin för att få i sig mat, och får man till det kan det ändå sluta med att S vill smaka lite eller slänger ner maten på golvet.

Ibland när S är jobbig blir jag så frustrerad över att inte dela det här med min man. Förresten blir jag det när S är helt ljuvlig också. Ja, det är inte lätt hela tiden. När folk frågar brukar jag svara att Det går. För det känns som ett hån att svara att det går bra. Som om livet var en klackspark. Trots att jag vet att en del som frågar inte vill ha nått annat svar än Det går bra. Det går faktiskt bra en hel del gånger per dag. Som när S äter utan att gnälla och sen säger "Tackack" när han ätit färdigt. Men det går skitdåligt ungefär lika ofta också. Som när S först river ut tvätten jag precis vikt in i lådorna och sedan kissar på alla rena kläder och glatt plaskar i pölen som blir.

 En kompis som fick frågan hur de klarar av att ha 4 barn svarade att hon och hennes man brukar lägga sig på golvet och gapskratta när kaoset är som mest kaotiskt. Så gör jag med ganska ofta, inte med min man då men S brukar komma klättrande upp på mitt ansikte efter en stund. På något sätt är det lättare att inte bli tokig när man ligger i en hög på golvet. Ibland lägger jag mig på golvet och gråter också. S har inte riktigt lärt sig läsa ansiktsuttryck så han tycker att det är minst lika kul. Så det brukar sluta med att jag skrattar åt att han skrattar åt att jag gråter.

Man ska inte klaga. Vi har det så bra. Men ibland måste man få säga att det inte är lätt hela tiden. Även om man säkert har det lättare än nästan alla i världen.

Och jag saknar min man. Och jag älskar mitt barn. Och snart ska jag få börja jobba igen på världens bästa jobb. Och nu ska jag titta lite på Greys Anatomy.

Vem vet, jag kanske orkar städa imorgon...

Paus i dagspulsen

Bebisen sover så jag passar på att skriva några rader.
Egentligen finns det en massa andra saker jag borde göra. Typ städa, tvätta, klippa rosorna och syrenen, klippa gräsmattan, vattna blommorna, tvätta bilen, sy gardiner till sovrummet... Listan är så lång att jag redan gett upp att få klart den i år. Ibland tvingas jag stanna upp inför mina egna krav och inse att det går inte. Ensam med hus och en 10månaders hinner inte samma som en med mannen hemma. När jag hör vänner berätta om allt de hinner med blir jag ibland helt nedtryckt av mig själv för allt jag inte klarar av. Då måste jag ryta till inför mig själv och säga de är två. De hinner för att de är två. Kanske inte alltid stämmer, en del människor är så sjukt effektiva och har kanske lite lugnare barn, vad vet jag, men det känns i alla fall lite bättre om jag tänker så.

Rent generellt måste jag säga att den första tredjedelen av årets distans har gått förvånansvärt bra. Vissa dagar, veckor inte så bra men ganska ofta helt okej. Visst kommer den över en, längtan, känslan av att bli bortvald, frustrationen över att vara själv. Allt som hör till. Men inte så ofta. Inte så starkt. Starkare är då känslan av stolthet över att vi klarar det här. Över det han gör. Över vår fantastiska lilla kille som trots sin litenhet har varit ett enormt stöd för mig de här 2 månaderna.

Hörde en låt på ett sommarprat igår som jag tycker är så fin! Lyssnar på repeat och bara njuter. Say something I'm giving up on you.
Så smärtfylld mening. Så bitterljuvt och så igenkännbart.
Får flashbacks till dagar när man bara stirrat på telefonen och tänkt hör av dig, hör av dig, hör av dig. Vänner som man kanske tilldelat lite mer förtroende än de förtjänat, eller bara när man så mycket behöver att någon annan är den som hör av sig och vill ses eller bara ge nånting. En kram, eller nånting, vadsomhelst. Underbar låt. Älskar låtar som förmedlar en känsla av smärta. Vet inte varför, har alltid gjort det. Kanske har ett alltför okomplicerat liv. Fin är den i alla fall. Sök upp den på youtube eller spotify, slut ögonen och bara KÄNN.
Kanske hatar ni såna låtar. Strunta i det då, men om ni gillar kan jag bara rekommendera den här.

Hoppas ni mår bra! Nu måste jag nog i alla fall vattna blommorna...

Distans igen

Wow, första inlägget på länge. Tid och ork att skriva är inte i överflöd hemma hos oss. Det vi har mycket av det är vår lilla kille. Han är överallt och ingenstans just nu. Han klättrar i trappan, öppnar dörren i uterummet och kryper ut, vänder uppochner på papperskorgar och stoppar ALLT i munnen. You name it, det har varit i S mun.

 S är 9 månader nu och kör sin första hela månad utan att träffa sin pappa. Pappan som var borta 2 veckor av 3 i vår och som nu är borta på heltid fram till lucia. Man missar mycket om man är frånvarande i en noll-årings liv. Det är det värsta just nu. Att han missar så mycket. Jag förvånas igen och igen hur mycket fokus skiftar när man får barn. På något sätt har detta gjort mannens frånvaro både lättare och svårare att hantera. Lättare för att man inte blir ensam, S är ju alltid hos mig. Svårare för att det är ensamt att vara ensam ansvarig om sitt gemensamma barn. När S är sjuk blir jag arg på mig man för att han inte är här. För att han borde finnas här och hjälpa till att trösta, snyta, ge alvedon och vara vaken hela natten. Alla ensamstående föräldrar gör ett enastående jobb, jag beundrar er så! Om ni vet någon som är själv med barn, erbjud hjälp, handräckning, några minuters egentid. När vi är båda hemma brukar jag passa på att duscha. Schampo, balsam, tvål och lite extra varmvatten. När det är bara S och jag brukar S antingen vakna mitt i balsameringen eller krypa in i duschen för att han tycker den låter otäckt (och alltså behöver stöd från mig, som står i duschen). INTE så avslappnande.

Jag ser på andra föräldrar och förundras över hur mycket de får gjort. Jag försöker stressa mig igenom tvätt, städning, disk och matlagning om dagarna och får ihop det med nöd och näppe. Men alla andra gör så mycket extra. Bakar och renoverar, syr, gör egen barnmat och komplicerade middagsrätter. Försöker påminna mig själv om att de andra jag jämför mig med är 2 vuxna. En tar bebis, den andre gör diverse projekt. Min man försöker rädda världen, en liten bit, sitt strå till stacken. När jag tänker på det känner jag mig löjlig som är ledsen för att jag inte hinner sy och baka och få ordning på trädgården. Vi kanske bara håller oss flytande, men genom att S och jag och alla andra anhöriga flyter underlättar vi för våra nära och kära att kunna rädda världen lite bättre, mer helhjärtat och fokuserat.

Nä, nu blev klockan mycket igen och lillgrabben sover knappast hela nätter än så sömn är värdehandlingar här hemma. Men nu har jag i alla fall skrivit nånting. Kanske att jag kan få lite rutin på det här igen nu!

Hoppas ni mår bra!

//Elin och S

Mamma-livet

Nu sitter jag här. Med mitt lilla barn sovandes i knäet. Ett mirakel utöver allt vi någonsin kunnat föreställa oss. En kärlek långt större än vi kunnat ana. Fina, underbara, älskade Samuel. Tänk att du bara funnits hos oss i 6 veckor och 3 dagar. Tänk att det var du som levde loppan därinne i magen hela våren och sommaren. Att det lilla sträcket på stickan efter 2 minuters väntan skulle visa sig vara du.

Och visst är det den stora omställning som alla pratar om. På en sekund är livet helt annorlunda. Borta är de långa nätterna av ljuv sömn, de lugna, ostörda måltiderna, och den muskulösa, fasta kroppen. Dagarna fylls av amning, bajsblöjor, joller och tappra försök att försöka hålla undan med disk, tvätt och städning när sonen till slut somnat. Tvåsamheten omvandlas till en trio där allt fokus ligger hos det lilla barnet i första hand. Både Samuel och jag går igenom ett par ombyten per dag på grund av diverse mjölk-, bajs-, kiss- och kräkspill. Gång på gång påminns jag om hur fantastiskt allting är, fylls av kärlek så gränslös att ögonen fylls av tårar igen och igen.

Givetvis kan överkänsligheten också ha att göra att jag inte sovit en hel natt på över 6 veckor. Idag firar vi dock att Samuel sovit 5h i sträck! Halleluja-moment när man vaknar 3.30 och inser att det är första gången inatt. Fantastiskt hur dessa bättre-sömn-nätter alltid kommer när man behöver dem som bäst.

Förutom att vi fått barn nu i höst har vi även slagit på stort och köpt ett hus! Ett litet torp strax utanför Skövde, rött med vita knutar och en hektar skog som är vår alldeles egen. Living the dream klingar plötsligt starkt och klart. Samuel och jag har redan börjat packa så smått. Vi ska inte flytta förrän i december men tålamod är inte precis min starka sida och knappast Samuels heller. Sen tar det ju lite mer tid med saker och ting när man har en 6-veckors bebis som fortsätter att, precis som i magen, leva loppan dygnet runt. Det där om att spädbarn bara sover stämmer i alla fall inte på vår lilla knodd.

Måste få skryta lite också. Vi var på första läkarundersökningen på BVC igår och Samuel fick toppbetyg i allt! Extra plus i kanten för bilringar och superstark nacke. Något malliga var vi allt när vi gick därifrån. Tar inget för givet men just nu verkar vår lilla kille vara frisk som en nötkärna och för det tackar vi Gud varje dag!

I fortsättningen kommer den här bloggen, i mån av tid, fyllas med tankar kring mamma-livet, hus-livet och uppföljning kring mina tappra försök att få tillbaka formen efter graviditeten. Än så länge har vi inte kommit längre än till lättare hemma-styrketräning och barnvagnspromenader men det tar sig!

Ha en underbar höstdag allihopa! Nu måste jag gå och byta en bajsblöja på min frustrerade bebis, over and out!

Saliga otålighet

Sitter i en saccosäck i vardagsrummet och ser vädret skifta från minut till minut utanför fönstret. Solsken, regn, blåst, sol igen och moln igen avlöser varandra. En föraning till sånt där härligt höstväder som får dig att känna dig lite mer levande och samtidigt manar till stickade tröjor, varm choklad och mys i soffan. Mys som i höst luktar, låter, gråter och jollrar bebis.

En så otänkbar förändring som för ögonblicket kan vara bara någon timme bort lika väl som ett par veckor framåt. På ett par timmar (eller 9 månader) förändras livet för alltid.
Eftersom jag jobbar på avdelning för nyfödda (neonatal) får jag regelbundet se denna förvandling utspela sig framför mig. Föräldrar som för bara någon timme sedan inte var föräldrar men som nu ser sitt lilla mirakel för allra första gången. När barnen kommer till oss är det ju i regel för att något är fel, varför reaktionen kanske är något förstärkt av oro eller rädsla. Men för mig är det varje gång fantastiskt att få lägga deras lilla knyte mot pappans bröst och se ögonen fyllas med tårar över ögonblickets storhet. Kanske att det är lite extra speciellt att få se pappan stå inför detta möte eftersom de i vanliga fall inte blir den huvudsakliga vårdaren av barnet den första tiden. Plus att de ju inte interagerat med barnet under tiden i magen på samma sätt som mammorna gör. Sällan är det väl så vackert att se en vuxen man gråta. Stunder som berör ända in i själen och som får mig att längta efter att få träffa vårt eget barn. Och kanske ännu mer efter att min man ska få stå där, med vårt alldeles egna lilla knyte i famnen för allra första gången.

Ögonblick som varit det samma genom alla tider, som ingen förändring eller utveckling i världen kan göra mindre stort och mirakulöst.

Med en ganska stor dos otålighet går jag nu och väntar på att väntan ska vara över. Spjälsängen står bäddad, tygblöjorna är vikta på skötbordet, magen är stor och utspänd och den blivande mamman vill inget hellre än att smärtorna ska dra igång. Konstig sak att gå och längta efter kanske... Men det är ju mer resultatet av smärtorna jag vill åt. Lite som att längta efter resan fast det du egentligen längtar efter är att komma fram.

I väntans tider

Längtan efter det som ligger framför. Vad det nu kan tänkas vara. Bebisen som sparkar i min mage, så liten och skör, så svår att våga tro och hoppas på. Antar att det är nackdelen med att jobba på neonatalavdelning. Vi ser bara allt det som kan gå fel. Och även om jag alltid varit stolt över min förmåga att släppa jobbet när jag går därifrån måste jag erkänna att en del situationer griper tag bortom de blå arbetskläderna. Jag vaknar svettig och ledsen mitt i natten efter ännu en dröm om någon av mina patienter och viskar med en bestämd hand på magen att nu stannar du där inne tills du är klar, okej?

Just nu känns det som att det lilla liv som växer inom mig präglar vardagen allt mer. Det börjar bli dags att dra ner på löpningen. Det funkar helt enkelt inte längre, det gör ont och det är inte roligt. Lyckades visserligen ta mig igenom Vårruset springandes trots att jag var inställd på att tvingas gå hela loppet. Those little victories... Så nu är jag mitt i ett tappert försök att hitta nya sätt att träna på. Läser böcker om gravidträning och försöker hitta en linje som passar mig. Det har visst råkat bli lite si och så med träningen sen mannen kom hem från utlandstjänsten. Först för att varje ledig minut skulle tillbringas med honom och sen för att mitt blodvärde sjönk som en sten vilket gav en trötthet som inte är av denna värld. Men efter en liten paus, en rejäl förkylning och en tids knaprande av järntillskott är jag nu redo för nya tag.

Känns så skönt att vara igång igen! Sökandet efter sätt att anpassa träningen på hjälper mig att känna att jag fortfarande har kontroll över min egen kropp. Inte förslavas totalt under graviditetens krafter och tappa bort mig själv på vägen. Jag har varit så rädd för att bli gravid, och få barn, vad det skulle göra med min kropp. En kropp som jag kämpat så länge med att bli nöjd med, acceptera, trivas i. Rädd att en så stor förändring ska slunga tillbaka mig till en tid med ångest och matfixering. Och visst är det jobbigt att känna hur kondition och muskler inte längre kan byggas upp utan snarare blir sämre och svagare. Se vågen gå uppåt mot siffror som tidigare skulle satt fingrar långt ner i halsen. Men allvarligt, en blick ner på min växande mage som med jämna mellanrum hoppar till av en väl inriktad spark eller boxning, eller helt ändrar form när bebisen slår en kullerbytta eller kryper ihop på ena sidan av magen, det räcker. Det gör inte att jag inte blir ledsen av saker jag inte klarar pga graviditeten, men det gör uppoffringen så tydligt liten. För att det som kommer är så mycket större. I väntan på det som ligger framför. Vi får väl se om jag känner likadant efter förlossningen... :P

Men vi tar inte ut något i förskott utan lever här och nu och tar en dag i taget. Just idag känns det okej och jag är glad och nöjd över det. Häromdagen fick jag inviga min nya tjockis-baddräkt. Eftersom simning är skonsammare för ömma fogar och ligament än löpning, får jag anpassa mig lite. Får ändå känna mig nöjd med att ha kunnat löpträna ända fram till vecka 24. Förhoppningsvis är jag ute i spåren igen om ett år med skor, löparkläder och kanske till och med en barnvagn!

Idag njuter jag av en ledig dag innan jobbhelg. Det finns många nackdelar med att jobba skift men enstaka lediga dagar mitt i veckan är helt klart en finfin fördel. Ikväll blir det PT-pass för att hitta ett nytt styrkeprogram som funkar nu när magmusklerna börjat sära på sig och inte erbjuder samma bålstabilitet. Vad resten av dagen kommer innehålla får vi se helt enkelt. Bring it on!

I carry your heart with me. I carry it in my heart.

Sätter mig ner i saccosäcken med datorn i knäet efter vad som känns som första lediga dagen på otroligt länge. Det stämmer givetvis inte. Jag är ledig varannan helg och någon dag här och där i veckorna. Vet inte varför den här dagen känts så mycket mer ledig än övriga januari/februari men kanske har det något att göra med känslan av att ha betat av flera punkter på en uråldrig attgöralista. Ingen fyraåring har heller distraherat och krävt 100% uppmärksamhet varje vaken sekund, eller för den delen vaknat kl 5.30 för att han anser sig ha sovit "längelänge". Vädret har också haft en känsla av ledighet över sig. En riktig grådaskig, snöblandat regnig, halka-inte-på-löven-dag.

Nu är det mars och i mars kommer min man hem efter nästan sju månader alldeles för långt borta. Man skulle kunna tro att det är en lättnad att det närmar sig. Men jag skulle snarare säga att det blir värre och värre ju närmre dagen kommer. I september var det liksom inte ens lönt att tillåta längtan få något utrymme. Börjar du längta i september efter någon som inte kommer hem förrän i mars, då orkar du inte. Så är det bara. Eller jag vet inte, men det funkar i alla fall inte för mig. Men nu när det varit 3 veckor kvar i typ en vecka, då kommer längtan, för att inte tala om frustrationen, och slår omkull mig med sin fulla kraft. Om ni undrar hur det kan vara 3 veckor kvar så länge så är det enkla svaret bara att hans jobb inte är så noga med vilken dag det blir. Det är lite mer ungefär då eller då eller då, vi får se, vi ska bara göra ett par grejer till. Fruarna har inte så mycket att säga till om. Det är bara att bita ihop och kämpa lite till, lite till. Och när han ringer och säger att det inte blir riktigt den dagen det var sagt från början utan en, två eller tre dagar senare förstår jag att det kan verka konstigt att slås ner av så små detaljer. Vad gör 3 dagar till när man varit isär i 7 månader? Rent praktiskt gör det ingen skillnad. Men det gör ONT. Inte för att det är logiskt utan bara för att hjärtat gör ont ibland utan att man förstår varför. Det är vid de tillfällena man hör munnen säger Det går inte! Och hjärtat svara En liten bit till, bara en liten bit till.

Första månaderna av 2014 har varit en kamp mot trötthet och mörker. All energi har gått åt till att få livet att gå ihop med nytt jobb, vår underbara men energikrävande helg-fyraåring, matlagning och träning. Fördelen med sådana tider är att tiden går fort. Nackdelen är att när man sen väl får tid att träffa den där vännen och hänga på riktigt med folk man verkligen tycker om, så inser man att man prioriterat bort just det som kunnat lyfta både trötthet och mörker. Finns så många jag önskar jag träffade mer (förutom min man nu då). Människor jag vet får mig att leva upp till en bättre, roligare, gladare Elin. Och som jag tror och hoppas mig ha ungefär samma effekt på. Så lätt det är att ta för givet och inte prioritera rätt. Så lätt att tänka sen, snart  och jag ska bara...
Så mycket onödiga, tråkiga grejor som tar massa tid som man egentligen borde lagt på sina vänner. Det är lätt att lura sig själv att sanna vänner finns kvar även om man inte hörs eller ses på länge. När man ses är allt som vanligt igen. Visst finns det vänner som det känns som man träffades igår trots att det gått ett år. Men jag tror att den känslan är lite av en lögn. För precis som med barn är det kvantiteten som verkligen betyder något. Även om det funkar att hålla en relation vid liv på bara kvalitet så missar man för mycket. Tråkiga måndagar, ensamma tisdagar, tysta fredagar och hittepå-onsdagarna. Och den kvällen i februari när han eller hon hade gett vad som helst för ett spontanbesök eller ett långt telefonsamtal men fick nöja sig med en Like på facebook. Känns på något sätt som Gud hade tänkt sig lite mer.

Livet är en serie dragningar fram och tillbaka. Man vill göra en sak men är tvungen att göra något annat. Något sårar en fast man vet att det inte borde göra det. Man tar vissa saker för givet fast man vet att man aldrig ska ta något för givet.
-Morrie

Så hur lär man sig att inte saker för givet?
Jag vet inte. Men ibland kanske det helt enkelt handlar om att släcka tv:n, stänga av datorn och lägga undan telefonen. Vara här och nu och påminna sig själv om att vara just det och njuta av de ögonblick vi får av absolut gemenskap. Sedan spara dessa i sitt inre och minnas att det här är det som är viktigt.

Kärlek och sånt.

Nyårsaftonsdag. Mannen stryker skjortan inför ikväll, julgranen lyser sitt stilla sken över vardagsrummet, och spotify spelar skön musik i högtalarna. En lugn, ledig dag som inte har något särskilt ärende förutom att ladda inför kvällen. Måste säga att det är ungefär exakt vad jag behöver just nu. Bara vara hemma, med mannen någonstans inom räckhåll för en kyss i förbifarten eller stanna upp i en omfamning. Njuter av någon form av vardag i relationen. Det som ibland kan verka trist, grått och alldagligt utifrån är nog det jag uppskattar mest av mitt äktenskap. Att laga mat tillsammans, att en går och pysslar med något medan den andre sitter tyst i soffan, smådiskussioner om saker som varför jag alltid lyckas tappa bort mina vantar. Eftersom jag jobbat hela julen går jag ofta och lägger mig tidigare än min man, och jag älskar att somna till hans rörelser i rummet intill och vakna till någon timme senare av att han kryper ner bredvid mig. På fredag får vardagsrelationen ett abrupt slut och nästa 3 månaders-distans tar vid. Det kanske inte låter som ett ultimat recept på lyckade relationer. Det är det sannolikt inte heller. Skulle aldrig rekommendera det till någon som hade möjlighet att välja. Men en sak går inte att komma ifrån. Den stunden, när man inte setts en endaste sekund (inte ens över skype) på 3 månader och man halvspringer mot varandra på tågperrongen, han i sin ökenuniform, jag med snöflingor i hela håret, den stunden är näst intill oslagbar. Begreppet att smälta i någons armar fick plötsligt en helt ny betydelse för mig. Varje dag jag behövt lämna honom för att gå till jobbet har känts i bröstet, hur töntigt det än låter efter nästan 10år tillsammmans.

Någon som har några braiga nyårslöften inför nästa år?

Det måste kännas i hjärtat på riktigt

Jag är dålig på att uppdatera min musiksmak. Jag lyssnar på samma låtar igen och igen. Utan spotifys spellistor och en och annan timme i bilen med radion på vore jag helt lost i min egna lilla musikbubbla. Men nu tog jag i alla fall bilen till jobbet häromdagen och blev därmed matad med lite nytt på musikfronten. En häftig grej med musik är hur en enstaka textrad kan lyfta och lysa klart framför all annan text och rytm. Kanske är det bara jag, citat-nörd som jag är, men det är något jag verkligen älskar med musiken. "Det måste kännas i hjärtat på riktigt" skralade radion i bilen häromdagen och de orden har fastnat i mitt huvud. Det måste kännas i hjärtat på riktigt. Annars får det vara. Skit samma om det är en go' känsla eller om det värker, molar, gnager, svider eller får hjärtat att brista i tusen små skärvor. Bara det känns i hjärtat på riktigt. Jag berättade lite på jobbet om hur morfars begravning blev. Hur vi växelvis bröt ihop av förlusten ömsom skrattade åt något morfar sagt eller gjort. För många låter det främmande med en så känslosam begravning för en 97åring. Men vi är en känslosläkt, vi älskar varandra tills hjärtat brister och här är det okej att gråta, skratta whatever. Det måste kännas i hjärtat på riktigt. Tror att det kan vara en bra måttstock för om det man lägger sin tid på verkligen är värt det. Känns det i hjärtat på riktigt? Får det dig att brinna lite starkare? Hjärtat att bulta lite hårdare? Livet att bli lite mer verkligt?

Hursomhelst. Nu har jag avslutat mina 30 dagars intensivträning. Fitnessfighten blev en riktig powerboost på flera fronter. Resultatet är för mig enastående och långt över mina förväntningar. Jag sprang min standardrunda på 6.2 km häromdagen och slog mitt gamla rekord med 3 minuter 47 sekunder! GRYM känsla om någon undrar. Jag har även avnjutit 30 dagar utan ryggsmärtor och trots att det varit otroligt högt tryck på jobbet har min stressmage hållit sig fullständigt lugn. Jag äter, tränar och sover bättre, kroppen känns mer tonad än någonsin, jag är glad och full av energi. Så tack World of Shape för denna månad, det var inte alltid lätt men ack så värt det!

För er som funderar på om Fitnessfighten (eller något annat program av World of Shape) är något för dig: Bara gör det! Oavsett målsättning (viktnedgång, viktuppgång, kondition, styrka, bättre vanor) så är det här ett sätt som håller i längden och rustar för livet!

Vaknar varje morgon nu med en enda tanke: På söndag kommer han. Då står han här i vår hall igen, och kysser mig i pannan med fingrarna i mitt hår. Den känslan.

Det måste kännas i hjärtat på riktigt!

Träning och resultat

Efter några jobbnätter är det skönt med en slapp dag hemma. Städa lite, dega i soffan, laga lite matlådor och träna träna träna förstås.
Fitnessfighten är inne på dag 13 och jag inser till min stora förvåning att jag stormtrivs med min nya livsstil.

För er som inte hört talas om fitnessfighten:
World of Shape har skapat ett koncept som handlar om att förändra dina vanor, bränna fett och bygga muskler på 30 dagar.
Under 30 dagar tränar vi 1h varje dag, blandat kondition och styrka. Samtidigt äter vi inget socker, bröd, inga tillsatser, lite fett och massor med protein. Kolla in deras hemsida www.worldofshape.com för mer information.

För mig som alltid tränat relativt regelbundet men, precis som de flesta andra, ibland har svårt att få rumpan ur soffan har träningsdelen varit en spark i rätt riktning. Attitydändringen i att fråga sig "När ska jag träna idag" istället för "Ska jag träna idag?". Programmet har stort fokus på bålstabilitet vilket gjort att den kroniska ryggsmärta som jag levt med sen jag var 18 lyst med sin frånvaro de senaste 2 veckorna. Jag älskar träning och att jobba med kroppen så den här biten har inte varit några problem att följa (än så länge, mer än hälften kvar jag vet).

Det svåra har utan tvekan varit att brottas med sockerabstinensen. Har verkligen fått inse att jag har varit helt sjukt sockerberoende. Även om jag inte ätit jättemycket godis och kakor i veckorna har det ofta funnits där som en naturlig del av helgen och när jag varit utan det i perioder har jag alltid ersatt det med mackor och kex. I helgen när lillkillen var här och proppade i sig pepparkakor kan jag säga att det krävdes MYCKET viljestyrka för att inte ge vika för sötsuget. Att sitta och äta kvarg och hallon när andra äter chips och godis fyller helt enkelt inte samma funktion. Samtidigt känner jag mig på något konstigt sätt fri. Jag är inte längre bunden av något som tidigare haft kontrollen över mig. Underbar känsla! Därmed inte sagt att jag inte kommer stå där, vid morgonkaffet den 1 December, med en riktigt stor pepparkaka i handen ; )

För första gången i mitt vuxna liv har jag fått matvanor som jag mår bra av. Det handlar inte bara om att inte äta godis utan om att äta regelbundet (får inte gå mer än 3h mellan varje mål). Detta hos mig som lätt kunnat gå en hel dag utan att äta annat än frukost och kanske en macka till kvällsmat. Nu äter jag nyttig mat som bygger upp kroppen och har fått så mycket mer energi, är både piggare och gladare och detta jämnt fördelat över dygnet. Detta är utan tvekan något som jag kommer ta med mig även efter dessa 30 dagar är slut. Visst kommer jag fortsätta äta godis, bröd och kakor emellanåt (man måste ju leva loppan lite också). Men nu har jag en grund att jobba utifrån som håller i det långa loppet. För att sätta lite siffror på det hela kan jag berätta att jag under de första 10 dagarna förbättrade min löptid på 2 km med 40 sekunder!

Färdigsnackat om det här för idag. Nu ska jag käka lite mellis innan det är dags att dra till gymmet!

I dare you to move!

Mors!

Minnesanteckning

I lördags för ungefär en vecka sedan dog min morfar.
Det blev en chock för oss allihopa. Det kanske låter skumt, att en 97 årig gammal man som stilla somnar in i sin säng lämnar efter sig en familj i chock och förtvivlan. Men morfar var en person som levde till 100% ända fram till sista andetaget. Även om vi alla visste att hans ålder rent logiskt innebar att tiden kunde var inne, är det svårt att förstå hur en så pass levande person bara kan upphöra att existera. Dagen innan han dog hade han varit på travbanan och kollat på hästarna och funderat över om han inte borde ta tag i sitt travintresse. Sista månaden i livet var han på 2 stora kalas, varav en var hans egen 97års dag. När han dog på skulle vi precis hämta honom för att åka på 75 års kalas, något han taggat för hela veckan. Morfar som hög ved på vedbacken tills han ramlade just där och bröt höften när han var ca 93år gammal. Som bodde i samma hus i 95år och hämtade posten på andra sidan vägen varje dag, barfota, året runt. Morfar som tog upp oss i knäet när vi var små och kramade oss så vi trodde revbenen skulle gå av. Morfar som alltid hade karameller i en liten burk i vardagsrummet. Som lärde oss hur man kunde vända en sked fylld med kladdsoppa uppochner med en liten knyck och på så sätt få skeden helt silverren igen. Och som lurade i alla oss barnbarn att det var en råtta som bitit av hans ena finger. Morfar som njöt till 100% när släkt och vänner var nära och älskade att sitta och lyssna när vi sjöng i timmar.

Allhelgona helgen är en helg när vi minns de vi förlorat. Men jag är inte säker på att vi fullt ut förstått att vi förlorat morfar. Och på ett sätt kanske vi inte förlorar honom heller. För alla vi, som hans liv rört vid, har händerna fulla av minnen och berättelser om honom och mormor som vi alltid kommer bära med oss. Och ett livstänk, en syn på livet, nedärvt från dem båda, som vi kommer föra vidare i generation efter generation. Nu hoppas jag att morfar strövar fram längs äng och mark, med de han älskat som gått före vid sin sida, på nytt starka, på nytt unga och friska, i en bekymmersfri himmel.

Ja, det har varit en omtumlande vecka. Veckor som denna då jag, mer än någonsin, önskar att min man inte var på andra sidan jorden. Samtidigt är det sådana här tider som får en att se allt man har. Hur lyckligt lottade vi är att ha en släkt så stor och ändå näranära. Vilken trygghet det är att stå 20 personer runt en dödsbädd och turas om att vara den som bryter ihop och vara den som tröstar. Styrkan i att sjunga Blott en dag med röster som brister igen och igen, men aldrig alla samtidigt. Stå hand i hand och be Gud som haver och veta att tillsammans är man mindre ensam. Vi träffades 2 dagar senare i mormor och morfars gamla kök, bara de allra närmaste, för att planera lite runt begravningen. Den stora klockan som måste dras upp hade stannat på 14:38, vilket borde varit ungefär den tid som morfar konstaterades död. Vi hade knytis, åt ihop, pratade minnen, skrattade och sjöng. Framåt kvällen kom någon på att vi borde räkna hur många vi var: 28 personer, bara de allra närmaste.
Vi sjöng en sång den kvällen: Fanfar, av Staffan Hellstrand. Tyckte på något vis att den passade in, på morfar, mormor, släkten och kanske en riktning på livet i allmänhet:

Det här är en sång, om en blomma 

Det här är en hälsning till dom fromma. 

Dom som inte jagar guldet och äran 

Dom som ser lyckan I det dom har nära 

Dom som inte alltid sneglar över dom som har mera. 

Dom som sätter barn till världen och får dom att fungera. 

Dom som inte vill vara en av ringarna på vattnet 

Som kan leva under ytan och tycka det är vackert. 

Det här är en fanfar för dom som verkligen har nånting kvar. 

Saknad och träning. Ungefär som vanligt då.

Regnet öser ner utanför mitt fönster. Mjukisbyxorna är på, värmeljusen tända, och min kusins röst sjunger vackert en självskriven melodi som hon skickat över med mail någon gång för länge sen. Förutsättningarna för myskväll är många. Ändå vill stämningen inte riktigt infinna sig. Det är på nått vis inte riktigt samma sak att mysa alldeles ensam. För så här är det, dagarna går, liksom veckorna och gräsänkelivet börjar komma in i en ganska bekväm lunk. Det funkar, kan jag stolt erkänna för mig själv mellan varven. Det är bara de där korta ögonblicken när längtan slår mig med sin fulla kraft, så hårt att jag tappar andan ett litet slag. Då känns julen så oändligt långt borta, till och med helgen, till och med nästa dag är för långt bort. Så jag försöker att inte tänka på det så mycket. Inte tänka på att han är borta, inte på när han kommer hem, hur långt det är kvar eller hur i hela friden det är tänkt att jag ska klara mig utan min mans läppar mot mitt hår ens en minut till?!

I wanna see you, and hug you, and kiss you.

and make you smile, and make you laugh.

and just lie on the sofa next to you.

and then just fall asleep beside you.

it'd be nice.

Anyways. Idag har jag bytt däck på bilen. Kände mig självständig och stark och nuklararjagvadsomhelst. Inte så dum känsla att erfara så här en tisdagseftermiddag. Försöker hålla kvar den känslan i ett par veckor till. Har ju klarat ett par månader på bara lördagsgodis men nu första november börjar min stora utmaning (förutom att överleva 3e månaden som gräsänka): Fitnessfighten. Det hela innebär i stora drag att man tränar 1h om dagen i 30dagar samtidigt som man äter supernyttigt och sockerfritt. Funderade en liten stund på att börja sluta äta socker igen redan den här veckan men sen blev jag så sugen och bakade en kladdkaka istället. Well, well. Vi får se hur det här går helt enkelt. Försöka duger för min del. Förhoppningsvis blir det en fin förströelse som förutom att hålla ensamheten stången dessutom gör att den fru mannen kommer hem till är aningens mer fit än den han lämnade i början på september.

Är helspänd på svaret på den frågan. November - bring it on!

                                          

Det är så härligt att nå sina mål. Vet inte varför. Varför spelar det någon som helst roll hur många pull ups jag orkar göra eller hur snabbt jag orkar springa? Ingen aning. Men det är så illa gött att springa i mål efter en löptur och inse att du sprungit din snabbaste tid. Att du idag var lite bättre än du någonsin varit tidigare. Grym känsla! Mer sånt in i höstmörkret!
                                      

Ups and downs and ups

Idag har varit en sån där sprudlande dag. Som flutit på i exakt rätt tempo på precis den nivån som utmanar utan att övermanna.

Jag kan lugnt säga att veckan inte började så. Första dagen själv på nya jobbet, alldeles för mycket patienter som var alltför sjuka till för lite personal med för liten erfarenhet. Stressigt är inte ens första bokstaven på förnamnet. Det är lätt att låta sådana dagar slå ner och kuva en. Det är så lätt att gå hem med gråten i halsen och tänka att 'jag kommer aldrig klara det här'. Jag är ingen supermänniska. Jag kan bara göra mitt bästa så snabbt jag kan, mer finns inte att erbjuda. Men en sak jag fått lära mig under mina första månader som sjuksköterska är att det här jobbet rätt ofta kräver lite mer än man egentligen har att erbjuda. Vissa dagar hinner jag inte göra allt för alla patienter. Vissa dagar när någon ber om ett glas vatten glömmer jag bort det så fort jag går ut genom dörren. Det är så många som kräver ens uppmärksamhet hela tiden. Sedan kommer jag ihåg det när jag cyklar hem på eftermiddagen eller kvällen. Första tiden ringde jag till jobbet nästan varje dag när jag kom hem och rapporterade över något jag glömt. Om du som läser det här någon gång blir patient: Fråga två gånger om det dröjer, det är inte besvärligt, det är bara så lätt att glömma när att-göra-listan är en mil lång. Det är så lätt att känna sig otillräcklig. Men ändå tror jag att vi måste få låta dagarna bli lite som de blir ibland. Utvärdera dagen och fråga sig om det var jag som var otillräcklig eller om det helt enkelt var för hög belastning på för få personer. Övar på det nu, mycket tack vare fantastiska kollegor som peppar, ger feedback och backar upp där det behövs.

Men åter till idag. Solen sken över de rödgulgröna skogarna runt Billingeberget. Luften var frisk. Arbetsbelastningen på jobbet var precis lagom hög. En löptur när jag kom hem i ett bra men inte tungt tempo och nu lite härlig musik på spotify och en kopp te. Life. Is. Good.

Mannen har varit borta i lite mer än en månad nu. En månad av sex. Förvånat inser jag hur bra det ändå går med allting. När han var borta så här länge första gången var jag 19, och jag minns att jag tyckte att det var så svårt! Ser med stolthet att jag är starkare nu. Men det är klart. En av våra längte-låtar (ja, vårt förhållande är uppbyggt av distanser) får fortfarande hjärtat att brista lite när jag hör den. Can you see how much I need you right now? Postar den här så får ni höra på lite äkta längtan i musikform:

Höstreflektioner

Lyssnar på fransk musik och minns höstar som varit. Fick ett mail från mannen om att han upplevt sitt första afrikanska åskväder. Kastas genast tillbaka till baksätet i en bil långt ut i Malis landsbygd, inte ett gatuljus så långt ögat kan nå. Kör på en skumpig lerväg, regnet öser ner, vinden sliter och drar i stora träd utspridda på de gröna fälten. En becksvart himmel lyses upp igen och igen av blixt efter blixt. Aldrig tidigare har jag känt mig så liten i världen, eller världen och dess skapare så stor och mäktig. Ett underbart minne som jag för alltid bär med mig. Tänk vad man får vara med om i livet!


Hösten i Mali är ju inte ett så typiskt höstminne men ett ack så kärt sådant. Annars har jag nog ofta skrivit om hur mycket jag älskar hösten. När man tänker efter är det nog den mest färgsprakande årstiden. En salig blandning av grönt, gult, grått, orange, rött, brunt... - you name it! Mest av allt har jag förälskat mig i höstens mysfaktor. Regn som strilar ner utanför fönstret, mörkret som manar fram levande ljus, kylan som biter i kinderna under löpturen och sedan låter mig krypa ihop i en filt eller en stor, förlåtande, stickad tröja.  Te, varm choklad, varma mackor och soppa i mängder.

Hösten har också ett slags mellantempo. Julstressen som många upplever under vintern är inte här än. Vårterminer går alltid i ett rasande tempo och klingar, för oss som jobbar hela sommaren aldrig riktigt av förrän framåt september.



I min höst-scrap-book i mitt huvud klistrar jag in ett färgsprakande Kaggeholm, med otaliga promenader i alla väder runt lilla Helgön. Man kan prata så bra om allt i livet under hösten. Kanske hade vi inte blivit så nära vänner om vi inte gått igenom hösten tillsammans, med alla känslor den bär med sig och tvingar fram. Hösten är lite mer naken på något sätt.


Den här hösten är ju lite annorlunda utan Oscar. Fast vilken höst är den andra lik egentligen? Den här hösten får jag pröva min egen inre styrka och självständighet. Jag kan med glädje säga att vi under våra första 3 år som gifta har sammanvävt våra liv till en enhet. Man vänjer sig fort vid att vara två. Men även med maken i en annan del av världen är jag långt ifrån ensam. Känns så fantastiskt att se hur omslutna vi är av människor omkring oss som ställer upp, stöttar, bär och peppar. "Det finns vänner för stunden och vänner för livet. Bara tiden kan visa vem som är vem". Den här tiden kanske visar tydligare än andra. Och vi har fått upptäcka att vi har vänner av det allra bästa slag både här och där. Är så tacksam för allt vi har och har ingen aning om hur man ska kunna tacka. Så tackar Gud och ber att Han välsignar dessa vänner på ett alldeles speciellt sätt.

Annars tänker jag mycket på träning och hälsa och motivation till dessa två. Det är så lätt att bli offer för sina omständigheter och stå handfallen inför allt man vill förändra i sitt liv men aldrig kommer sig för att ta tag i. Så  här får ni något att bita i tills nästa gång!

Life has no remote - so get up and change it yourself!

Word!

Avsked

Så är dagen här. Den vi pratat om så länge. Fruktat, längtat efter. Den dag som legat som en lätt dimma över hela sommaren och viskat ett stilla "Ta tillvara på tiden nu".
Jag sitter i vår tomma lägenhet och lyssnar på den spellista jag börjat skrapa ihop, längtan i musikform. I morse gick jag upp, gjorde frukost,  och väckte min älskade make. Vi tittade lite på Skärgårdsdoktorn och drack kaffe. Så tog han på sig sina mörkgröna byxor och ett nätlinne, så som han gör nästan varje morgon. Jag knöt på mig skorna, kysste mitt livs kärlek en sista gång, och lämnade lägenheten för att åka till jobbet. En helt vanlig morgon. Kunde lika gärna varit vilken dag som helst. Bara att det inte är det. Istället är det början på ett äventyr, en utmaning, en kamp?
Inte för att vi inte gått igenom liknande situationer tidigare. Kanske mer för att den här känslan känns rätt så välbekant. Ett litet molande i bröstet och ett "Okej, nu kör vi, bara en liten bit till".
Samtidigt är den här situationen delvis olik de vi varit i tidigare. Aldrig tidigare tror jag att vi varit omslutna av så mycket förbön och vänliga människor, villiga att göra allt de kan för att underlätta. Känner mig så enormt välsignad av allt detta. Välsignad och stark. Bring it on!
Måste dock erkänna att det sved lite i bröstet när jag stoppade om lillkillen ikväll och det knarrade lite i någon dörr utanför. Pojken sätter sig yrvaket upp: "Okka?", för att sedan besviket lägga sig ner igen och säga "Nä, nä, inte Okka. Tomten komma - Okka komma". Jadu, lille vän.

Ändå tror jag den här hösten kommer bli något alldeles särskilt. Fråga mig inte varför, det är bara en känsla jag har. Den här bibelversen fick vi givet till oss igår kväll, och jag tror att det får bli höstens minnesvers:

Jag ser upp mot bergen. Kan jag vänta mig någon hjälp därifrån?

-Min hjälp kommer ifrån Herren, som skapat himmel och jord. 

Han kommer aldrig tillåta att du snavar och faller, för han vakar alltid över dig. 

Ja, Han som bevarar Israel sover aldrig.

Herren bryr sig om dig. Han står vid din sida för att försvara dig. 

Solen ska inte skada dig om dagen, inte heller månen om natten. 

Han bevarar dig från allt ont och räddar ditt liv. 

Han vakar över dig när du kommer och när du går. 

Ja, Han ska bevara dig för evigt. 

                                                             

                                                 Psaltaren 121.

Träning

Jag vet. Det här är ingen träningsblogg. Men eftersom träningen ändå är en  stor del av mitt liv tänker jag att det kan vara okej ibland att skriva lite om det också. Den här våren har verkligen inte varit så mycket att prata om i träningsväg. När kalendern fylls med skola, kyrka, jobb med mera är det lätt att träningen får stå undan. Man ska ju orka också. Samtidigt är det träningens stora missuppfattning. För det handlar inte om att orka träna, utan om att träna för att orka. Det är så lätt att decka i soffan efter skolan eller jobbet och slå på TVn och tänka "Jag orkar inte idag, kanske imorgon istället". Och så sitter man kvar där resten av kvällen och får inget vettigt gjort. Istället för att släpa sig iväg till gymmet eller löpspåret och fylla på reserverna. Kan aldrig minnas att jag deckat efter ett träningspass. Hur trött jag än är när jag går dit går jag alltid därifrån fylld av positiv energi, endorfiner och träningsglädje. 

Jag har aldrig varit duktig på att äta bra. Jag är helt enkelt på tok för förtjust i mackor och sötsaker. Jag tittar på hemsidor med råd kring kost och hälsa och tycker bilderna ser toppengoda ut. Ändå kommer jag mig aldrig riktigt för att laga något av det. Kanske för att det ringer en liten varningsklocka långt bak i huvudet som vet att jag inte reder ut att tänka för mycket på vad jag äter. För det jag har varit superduktig på är att äta lite. Så för att undvika att hamna där igen äter jag nyttigt för det mesta och glass där emellan. Kanske tar jag mig i kragen någon dag och provar ett av alla hundratals smarriga hälsosamma recept. Den som lever får se! Huvudsaken är att man försöker hålla igång tycker jag. Att hjärtat får jobba lite. Svetten lackar. Blodet pumpar runt i musklerna. Sen är det inte alltid så lätt att hålla motivationen uppe så jag googlade fram lite inspiration. Håll till godo: 

En sista bild: Syrran den här är till dig ;)

As my heart hits the paper

För första gången på riktigt länge har lusten att skriva infunnit sig i samma stund som tiden och orken att sätta mig ner och faktiskt göra det också. Så här är jag igen. En liten del av mig på print, ute och simmar runt i the world wide web.

Skövde bjuder på tvättäkta regnig svensk sommardag. Regnet har öst ner hela dagen och när jag cyklade hem från jobbet var det inte utan att jag fick en vag déja vu från regntiden i Mali. Regniga sommardagar är som gjorda för att sitta inne och skriva, dricka te och lyssna på Dricka-te-musik (underbar spellista på spotify).

Nu är jag sjuksköterska. Färdig med utbildningen men långt ifrån färdig. På sätt och vis är det nu det börjar. Nästa kapitel av att vara lite mindre på väg framåt. Nu är vi här, dit vi skulle komma, dit jag kämpat med varje inlämningsuppgift, tenta, högvis med utslitna pennor och fulltecknade anteckningsböcker. Inte för att det känns som jag står och trampar nu men det känns lite som att landa och kliva av planet efter en lång flygtur. Andas in luften på ett nytt ställe och tänka att Så här luktar/smakar/känns luften här. Att bli klar med utbildningen är minst sagt en lättnad. Även om jag alltid gillat skolan har jag också alltid en tendens att pressa på lite väl hårt i slutet. När man ändå springer kan man lika gärna springa tills man spyr liksom. Eller i alla fall tills man är helt slut. Och så kändes det när jag lämnade in sista skoluppgiften för några veckor sedan. Helt slut. Men det är ju det där som gör livet så fantastiskt underbart, att precis när jag tror att jag är helt slut så kommer en ledig helg, en god vän, en liten pojke, en kyss i nacken från min man, fint väder, ett lyckat träningspass eller några uppmuntrande ord från min kära familj och rycker mig tillbaka upp. Lite som när Gandalf ramlar ner från ett träd nerför ett stup i första Hobbit-filmen. Han faller och faller för att i sista stund som från ingenstans fångas och lyftas upp av en enorm, vacker fågel. Plötsligt som från ingenstans kom kraften att fortsätta gå. Och känslan av att vara helt slut ligger kvar där på stupets botten.
Första veckorna i sjuksköterskeyrket har varit minst sagt omtumlande. Jag går till jobbet varje dag med en liten fjäril i magen, väl medveten om att varje dag bjuder på nya situationer och nya utmaningar. Jag stämplar ut efter dagens arbete med en lätt gnagande oro att ha missat något. Inte sällan har jag ringt till avdelningen när jag kommit hem för att säga något jag glömt rapportera eller som jag kom att tänka på på vägen. Mina kollegor skrattar snällt åt mig och påminner mig om att koppla av. Samtidigt kan jag inte förneka att jag älskar varje sekund. Barnen, ansvaret, stressen, samordnandet, komplicerade diagnoser som jag aldrig ens hört talas om... Allt i en salig röra samlas ihop och blir precis vad jag vill ha. Den känslan av att se fram emot att gå till jobbet hoppas jag kunna bära med mig länge, länge!

Nu får det räcka för idag. Känns bra att vara tillbaka framför tangenterna för nöjes skull igen.