Det måste kännas i hjärtat på riktigt

Jag är dålig på att uppdatera min musiksmak. Jag lyssnar på samma låtar igen och igen. Utan spotifys spellistor och en och annan timme i bilen med radion på vore jag helt lost i min egna lilla musikbubbla. Men nu tog jag i alla fall bilen till jobbet häromdagen och blev därmed matad med lite nytt på musikfronten. En häftig grej med musik är hur en enstaka textrad kan lyfta och lysa klart framför all annan text och rytm. Kanske är det bara jag, citat-nörd som jag är, men det är något jag verkligen älskar med musiken. "Det måste kännas i hjärtat på riktigt" skralade radion i bilen häromdagen och de orden har fastnat i mitt huvud. Det måste kännas i hjärtat på riktigt. Annars får det vara. Skit samma om det är en go' känsla eller om det värker, molar, gnager, svider eller får hjärtat att brista i tusen små skärvor. Bara det känns i hjärtat på riktigt. Jag berättade lite på jobbet om hur morfars begravning blev. Hur vi växelvis bröt ihop av förlusten ömsom skrattade åt något morfar sagt eller gjort. För många låter det främmande med en så känslosam begravning för en 97åring. Men vi är en känslosläkt, vi älskar varandra tills hjärtat brister och här är det okej att gråta, skratta whatever. Det måste kännas i hjärtat på riktigt. Tror att det kan vara en bra måttstock för om det man lägger sin tid på verkligen är värt det. Känns det i hjärtat på riktigt? Får det dig att brinna lite starkare? Hjärtat att bulta lite hårdare? Livet att bli lite mer verkligt?

Hursomhelst. Nu har jag avslutat mina 30 dagars intensivträning. Fitnessfighten blev en riktig powerboost på flera fronter. Resultatet är för mig enastående och långt över mina förväntningar. Jag sprang min standardrunda på 6.2 km häromdagen och slog mitt gamla rekord med 3 minuter 47 sekunder! GRYM känsla om någon undrar. Jag har även avnjutit 30 dagar utan ryggsmärtor och trots att det varit otroligt högt tryck på jobbet har min stressmage hållit sig fullständigt lugn. Jag äter, tränar och sover bättre, kroppen känns mer tonad än någonsin, jag är glad och full av energi. Så tack World of Shape för denna månad, det var inte alltid lätt men ack så värt det!

För er som funderar på om Fitnessfighten (eller något annat program av World of Shape) är något för dig: Bara gör det! Oavsett målsättning (viktnedgång, viktuppgång, kondition, styrka, bättre vanor) så är det här ett sätt som håller i längden och rustar för livet!

Vaknar varje morgon nu med en enda tanke: På söndag kommer han. Då står han här i vår hall igen, och kysser mig i pannan med fingrarna i mitt hår. Den känslan.

Det måste kännas i hjärtat på riktigt!

Träning och resultat

Efter några jobbnätter är det skönt med en slapp dag hemma. Städa lite, dega i soffan, laga lite matlådor och träna träna träna förstås.
Fitnessfighten är inne på dag 13 och jag inser till min stora förvåning att jag stormtrivs med min nya livsstil.

För er som inte hört talas om fitnessfighten:
World of Shape har skapat ett koncept som handlar om att förändra dina vanor, bränna fett och bygga muskler på 30 dagar.
Under 30 dagar tränar vi 1h varje dag, blandat kondition och styrka. Samtidigt äter vi inget socker, bröd, inga tillsatser, lite fett och massor med protein. Kolla in deras hemsida www.worldofshape.com för mer information.

För mig som alltid tränat relativt regelbundet men, precis som de flesta andra, ibland har svårt att få rumpan ur soffan har träningsdelen varit en spark i rätt riktning. Attitydändringen i att fråga sig "När ska jag träna idag" istället för "Ska jag träna idag?". Programmet har stort fokus på bålstabilitet vilket gjort att den kroniska ryggsmärta som jag levt med sen jag var 18 lyst med sin frånvaro de senaste 2 veckorna. Jag älskar träning och att jobba med kroppen så den här biten har inte varit några problem att följa (än så länge, mer än hälften kvar jag vet).

Det svåra har utan tvekan varit att brottas med sockerabstinensen. Har verkligen fått inse att jag har varit helt sjukt sockerberoende. Även om jag inte ätit jättemycket godis och kakor i veckorna har det ofta funnits där som en naturlig del av helgen och när jag varit utan det i perioder har jag alltid ersatt det med mackor och kex. I helgen när lillkillen var här och proppade i sig pepparkakor kan jag säga att det krävdes MYCKET viljestyrka för att inte ge vika för sötsuget. Att sitta och äta kvarg och hallon när andra äter chips och godis fyller helt enkelt inte samma funktion. Samtidigt känner jag mig på något konstigt sätt fri. Jag är inte längre bunden av något som tidigare haft kontrollen över mig. Underbar känsla! Därmed inte sagt att jag inte kommer stå där, vid morgonkaffet den 1 December, med en riktigt stor pepparkaka i handen ; )

För första gången i mitt vuxna liv har jag fått matvanor som jag mår bra av. Det handlar inte bara om att inte äta godis utan om att äta regelbundet (får inte gå mer än 3h mellan varje mål). Detta hos mig som lätt kunnat gå en hel dag utan att äta annat än frukost och kanske en macka till kvällsmat. Nu äter jag nyttig mat som bygger upp kroppen och har fått så mycket mer energi, är både piggare och gladare och detta jämnt fördelat över dygnet. Detta är utan tvekan något som jag kommer ta med mig även efter dessa 30 dagar är slut. Visst kommer jag fortsätta äta godis, bröd och kakor emellanåt (man måste ju leva loppan lite också). Men nu har jag en grund att jobba utifrån som håller i det långa loppet. För att sätta lite siffror på det hela kan jag berätta att jag under de första 10 dagarna förbättrade min löptid på 2 km med 40 sekunder!

Färdigsnackat om det här för idag. Nu ska jag käka lite mellis innan det är dags att dra till gymmet!

I dare you to move!

Mors!

Minnesanteckning

I lördags för ungefär en vecka sedan dog min morfar.
Det blev en chock för oss allihopa. Det kanske låter skumt, att en 97 årig gammal man som stilla somnar in i sin säng lämnar efter sig en familj i chock och förtvivlan. Men morfar var en person som levde till 100% ända fram till sista andetaget. Även om vi alla visste att hans ålder rent logiskt innebar att tiden kunde var inne, är det svårt att förstå hur en så pass levande person bara kan upphöra att existera. Dagen innan han dog hade han varit på travbanan och kollat på hästarna och funderat över om han inte borde ta tag i sitt travintresse. Sista månaden i livet var han på 2 stora kalas, varav en var hans egen 97års dag. När han dog på skulle vi precis hämta honom för att åka på 75 års kalas, något han taggat för hela veckan. Morfar som hög ved på vedbacken tills han ramlade just där och bröt höften när han var ca 93år gammal. Som bodde i samma hus i 95år och hämtade posten på andra sidan vägen varje dag, barfota, året runt. Morfar som tog upp oss i knäet när vi var små och kramade oss så vi trodde revbenen skulle gå av. Morfar som alltid hade karameller i en liten burk i vardagsrummet. Som lärde oss hur man kunde vända en sked fylld med kladdsoppa uppochner med en liten knyck och på så sätt få skeden helt silverren igen. Och som lurade i alla oss barnbarn att det var en råtta som bitit av hans ena finger. Morfar som njöt till 100% när släkt och vänner var nära och älskade att sitta och lyssna när vi sjöng i timmar.

Allhelgona helgen är en helg när vi minns de vi förlorat. Men jag är inte säker på att vi fullt ut förstått att vi förlorat morfar. Och på ett sätt kanske vi inte förlorar honom heller. För alla vi, som hans liv rört vid, har händerna fulla av minnen och berättelser om honom och mormor som vi alltid kommer bära med oss. Och ett livstänk, en syn på livet, nedärvt från dem båda, som vi kommer föra vidare i generation efter generation. Nu hoppas jag att morfar strövar fram längs äng och mark, med de han älskat som gått före vid sin sida, på nytt starka, på nytt unga och friska, i en bekymmersfri himmel.

Ja, det har varit en omtumlande vecka. Veckor som denna då jag, mer än någonsin, önskar att min man inte var på andra sidan jorden. Samtidigt är det sådana här tider som får en att se allt man har. Hur lyckligt lottade vi är att ha en släkt så stor och ändå näranära. Vilken trygghet det är att stå 20 personer runt en dödsbädd och turas om att vara den som bryter ihop och vara den som tröstar. Styrkan i att sjunga Blott en dag med röster som brister igen och igen, men aldrig alla samtidigt. Stå hand i hand och be Gud som haver och veta att tillsammans är man mindre ensam. Vi träffades 2 dagar senare i mormor och morfars gamla kök, bara de allra närmaste, för att planera lite runt begravningen. Den stora klockan som måste dras upp hade stannat på 14:38, vilket borde varit ungefär den tid som morfar konstaterades död. Vi hade knytis, åt ihop, pratade minnen, skrattade och sjöng. Framåt kvällen kom någon på att vi borde räkna hur många vi var: 28 personer, bara de allra närmaste.
Vi sjöng en sång den kvällen: Fanfar, av Staffan Hellstrand. Tyckte på något vis att den passade in, på morfar, mormor, släkten och kanske en riktning på livet i allmänhet:

Det här är en sång, om en blomma 

Det här är en hälsning till dom fromma. 

Dom som inte jagar guldet och äran 

Dom som ser lyckan I det dom har nära 

Dom som inte alltid sneglar över dom som har mera. 

Dom som sätter barn till världen och får dom att fungera. 

Dom som inte vill vara en av ringarna på vattnet 

Som kan leva under ytan och tycka det är vackert. 

Det här är en fanfar för dom som verkligen har nånting kvar. 

Saknad och träning. Ungefär som vanligt då.

Regnet öser ner utanför mitt fönster. Mjukisbyxorna är på, värmeljusen tända, och min kusins röst sjunger vackert en självskriven melodi som hon skickat över med mail någon gång för länge sen. Förutsättningarna för myskväll är många. Ändå vill stämningen inte riktigt infinna sig. Det är på nått vis inte riktigt samma sak att mysa alldeles ensam. För så här är det, dagarna går, liksom veckorna och gräsänkelivet börjar komma in i en ganska bekväm lunk. Det funkar, kan jag stolt erkänna för mig själv mellan varven. Det är bara de där korta ögonblicken när längtan slår mig med sin fulla kraft, så hårt att jag tappar andan ett litet slag. Då känns julen så oändligt långt borta, till och med helgen, till och med nästa dag är för långt bort. Så jag försöker att inte tänka på det så mycket. Inte tänka på att han är borta, inte på när han kommer hem, hur långt det är kvar eller hur i hela friden det är tänkt att jag ska klara mig utan min mans läppar mot mitt hår ens en minut till?!

I wanna see you, and hug you, and kiss you.

and make you smile, and make you laugh.

and just lie on the sofa next to you.

and then just fall asleep beside you.

it'd be nice.

Anyways. Idag har jag bytt däck på bilen. Kände mig självständig och stark och nuklararjagvadsomhelst. Inte så dum känsla att erfara så här en tisdagseftermiddag. Försöker hålla kvar den känslan i ett par veckor till. Har ju klarat ett par månader på bara lördagsgodis men nu första november börjar min stora utmaning (förutom att överleva 3e månaden som gräsänka): Fitnessfighten. Det hela innebär i stora drag att man tränar 1h om dagen i 30dagar samtidigt som man äter supernyttigt och sockerfritt. Funderade en liten stund på att börja sluta äta socker igen redan den här veckan men sen blev jag så sugen och bakade en kladdkaka istället. Well, well. Vi får se hur det här går helt enkelt. Försöka duger för min del. Förhoppningsvis blir det en fin förströelse som förutom att hålla ensamheten stången dessutom gör att den fru mannen kommer hem till är aningens mer fit än den han lämnade i början på september.

Är helspänd på svaret på den frågan. November - bring it on!

                                          

Det är så härligt att nå sina mål. Vet inte varför. Varför spelar det någon som helst roll hur många pull ups jag orkar göra eller hur snabbt jag orkar springa? Ingen aning. Men det är så illa gött att springa i mål efter en löptur och inse att du sprungit din snabbaste tid. Att du idag var lite bättre än du någonsin varit tidigare. Grym känsla! Mer sånt in i höstmörkret!
                                      

Ups and downs and ups

Idag har varit en sån där sprudlande dag. Som flutit på i exakt rätt tempo på precis den nivån som utmanar utan att övermanna.

Jag kan lugnt säga att veckan inte började så. Första dagen själv på nya jobbet, alldeles för mycket patienter som var alltför sjuka till för lite personal med för liten erfarenhet. Stressigt är inte ens första bokstaven på förnamnet. Det är lätt att låta sådana dagar slå ner och kuva en. Det är så lätt att gå hem med gråten i halsen och tänka att 'jag kommer aldrig klara det här'. Jag är ingen supermänniska. Jag kan bara göra mitt bästa så snabbt jag kan, mer finns inte att erbjuda. Men en sak jag fått lära mig under mina första månader som sjuksköterska är att det här jobbet rätt ofta kräver lite mer än man egentligen har att erbjuda. Vissa dagar hinner jag inte göra allt för alla patienter. Vissa dagar när någon ber om ett glas vatten glömmer jag bort det så fort jag går ut genom dörren. Det är så många som kräver ens uppmärksamhet hela tiden. Sedan kommer jag ihåg det när jag cyklar hem på eftermiddagen eller kvällen. Första tiden ringde jag till jobbet nästan varje dag när jag kom hem och rapporterade över något jag glömt. Om du som läser det här någon gång blir patient: Fråga två gånger om det dröjer, det är inte besvärligt, det är bara så lätt att glömma när att-göra-listan är en mil lång. Det är så lätt att känna sig otillräcklig. Men ändå tror jag att vi måste få låta dagarna bli lite som de blir ibland. Utvärdera dagen och fråga sig om det var jag som var otillräcklig eller om det helt enkelt var för hög belastning på för få personer. Övar på det nu, mycket tack vare fantastiska kollegor som peppar, ger feedback och backar upp där det behövs.

Men åter till idag. Solen sken över de rödgulgröna skogarna runt Billingeberget. Luften var frisk. Arbetsbelastningen på jobbet var precis lagom hög. En löptur när jag kom hem i ett bra men inte tungt tempo och nu lite härlig musik på spotify och en kopp te. Life. Is. Good.

Mannen har varit borta i lite mer än en månad nu. En månad av sex. Förvånat inser jag hur bra det ändå går med allting. När han var borta så här länge första gången var jag 19, och jag minns att jag tyckte att det var så svårt! Ser med stolthet att jag är starkare nu. Men det är klart. En av våra längte-låtar (ja, vårt förhållande är uppbyggt av distanser) får fortfarande hjärtat att brista lite när jag hör den. Can you see how much I need you right now? Postar den här så får ni höra på lite äkta längtan i musikform:

Höstreflektioner

Lyssnar på fransk musik och minns höstar som varit. Fick ett mail från mannen om att han upplevt sitt första afrikanska åskväder. Kastas genast tillbaka till baksätet i en bil långt ut i Malis landsbygd, inte ett gatuljus så långt ögat kan nå. Kör på en skumpig lerväg, regnet öser ner, vinden sliter och drar i stora träd utspridda på de gröna fälten. En becksvart himmel lyses upp igen och igen av blixt efter blixt. Aldrig tidigare har jag känt mig så liten i världen, eller världen och dess skapare så stor och mäktig. Ett underbart minne som jag för alltid bär med mig. Tänk vad man får vara med om i livet!


Hösten i Mali är ju inte ett så typiskt höstminne men ett ack så kärt sådant. Annars har jag nog ofta skrivit om hur mycket jag älskar hösten. När man tänker efter är det nog den mest färgsprakande årstiden. En salig blandning av grönt, gult, grått, orange, rött, brunt... - you name it! Mest av allt har jag förälskat mig i höstens mysfaktor. Regn som strilar ner utanför fönstret, mörkret som manar fram levande ljus, kylan som biter i kinderna under löpturen och sedan låter mig krypa ihop i en filt eller en stor, förlåtande, stickad tröja.  Te, varm choklad, varma mackor och soppa i mängder.

Hösten har också ett slags mellantempo. Julstressen som många upplever under vintern är inte här än. Vårterminer går alltid i ett rasande tempo och klingar, för oss som jobbar hela sommaren aldrig riktigt av förrän framåt september.



I min höst-scrap-book i mitt huvud klistrar jag in ett färgsprakande Kaggeholm, med otaliga promenader i alla väder runt lilla Helgön. Man kan prata så bra om allt i livet under hösten. Kanske hade vi inte blivit så nära vänner om vi inte gått igenom hösten tillsammans, med alla känslor den bär med sig och tvingar fram. Hösten är lite mer naken på något sätt.


Den här hösten är ju lite annorlunda utan Oscar. Fast vilken höst är den andra lik egentligen? Den här hösten får jag pröva min egen inre styrka och självständighet. Jag kan med glädje säga att vi under våra första 3 år som gifta har sammanvävt våra liv till en enhet. Man vänjer sig fort vid att vara två. Men även med maken i en annan del av världen är jag långt ifrån ensam. Känns så fantastiskt att se hur omslutna vi är av människor omkring oss som ställer upp, stöttar, bär och peppar. "Det finns vänner för stunden och vänner för livet. Bara tiden kan visa vem som är vem". Den här tiden kanske visar tydligare än andra. Och vi har fått upptäcka att vi har vänner av det allra bästa slag både här och där. Är så tacksam för allt vi har och har ingen aning om hur man ska kunna tacka. Så tackar Gud och ber att Han välsignar dessa vänner på ett alldeles speciellt sätt.

Annars tänker jag mycket på träning och hälsa och motivation till dessa två. Det är så lätt att bli offer för sina omständigheter och stå handfallen inför allt man vill förändra i sitt liv men aldrig kommer sig för att ta tag i. Så  här får ni något att bita i tills nästa gång!

Life has no remote - so get up and change it yourself!

Word!

Avsked

Så är dagen här. Den vi pratat om så länge. Fruktat, längtat efter. Den dag som legat som en lätt dimma över hela sommaren och viskat ett stilla "Ta tillvara på tiden nu".
Jag sitter i vår tomma lägenhet och lyssnar på den spellista jag börjat skrapa ihop, längtan i musikform. I morse gick jag upp, gjorde frukost,  och väckte min älskade make. Vi tittade lite på Skärgårdsdoktorn och drack kaffe. Så tog han på sig sina mörkgröna byxor och ett nätlinne, så som han gör nästan varje morgon. Jag knöt på mig skorna, kysste mitt livs kärlek en sista gång, och lämnade lägenheten för att åka till jobbet. En helt vanlig morgon. Kunde lika gärna varit vilken dag som helst. Bara att det inte är det. Istället är det början på ett äventyr, en utmaning, en kamp?
Inte för att vi inte gått igenom liknande situationer tidigare. Kanske mer för att den här känslan känns rätt så välbekant. Ett litet molande i bröstet och ett "Okej, nu kör vi, bara en liten bit till".
Samtidigt är den här situationen delvis olik de vi varit i tidigare. Aldrig tidigare tror jag att vi varit omslutna av så mycket förbön och vänliga människor, villiga att göra allt de kan för att underlätta. Känner mig så enormt välsignad av allt detta. Välsignad och stark. Bring it on!
Måste dock erkänna att det sved lite i bröstet när jag stoppade om lillkillen ikväll och det knarrade lite i någon dörr utanför. Pojken sätter sig yrvaket upp: "Okka?", för att sedan besviket lägga sig ner igen och säga "Nä, nä, inte Okka. Tomten komma - Okka komma". Jadu, lille vän.

Ändå tror jag den här hösten kommer bli något alldeles särskilt. Fråga mig inte varför, det är bara en känsla jag har. Den här bibelversen fick vi givet till oss igår kväll, och jag tror att det får bli höstens minnesvers:

Jag ser upp mot bergen. Kan jag vänta mig någon hjälp därifrån?

-Min hjälp kommer ifrån Herren, som skapat himmel och jord. 

Han kommer aldrig tillåta att du snavar och faller, för han vakar alltid över dig. 

Ja, Han som bevarar Israel sover aldrig.

Herren bryr sig om dig. Han står vid din sida för att försvara dig. 

Solen ska inte skada dig om dagen, inte heller månen om natten. 

Han bevarar dig från allt ont och räddar ditt liv. 

Han vakar över dig när du kommer och när du går. 

Ja, Han ska bevara dig för evigt. 

                                                             

                                                 Psaltaren 121.