Lätthet

Sätter mig i soffan. Liten sover, i tid för en gångs skull, men jag har ändå ingen ork kvar att göra nått annat än sitta här. Trots att jag inte fått nått annat gjort idag än att se till att Samuel har allt han behöver/kräver, känner jag mig nöjd med dagen. Han åt bra, sov bra och lekte fint utan att slå sig alltför mycket eller ta sönder nått värdefullt. Åt bara pyttelite papper. Säkert minsta dosen papper han fått i sig på flera veckor. Han kanske till och med får lite abstinens inatt... Jag hann till och med laga mat till mig själv ikväll, när han fortfarande var vaken. Alltså laga nått mer avancerat än pölse och ketchup eller blodkorv och lingonsylt. Det blev till och med riktigt gott. Samuel åt väl halva min portion så tror han också gillade det. Faktiskt en riktigt bra bantningskur att hänga med en 11månaders bebis. Det kräver god planering och självdiciplin för att få i sig mat, och får man till det kan det ändå sluta med att S vill smaka lite eller slänger ner maten på golvet.

Ibland när S är jobbig blir jag så frustrerad över att inte dela det här med min man. Förresten blir jag det när S är helt ljuvlig också. Ja, det är inte lätt hela tiden. När folk frågar brukar jag svara att Det går. För det känns som ett hån att svara att det går bra. Som om livet var en klackspark. Trots att jag vet att en del som frågar inte vill ha nått annat svar än Det går bra. Det går faktiskt bra en hel del gånger per dag. Som när S äter utan att gnälla och sen säger "Tackack" när han ätit färdigt. Men det går skitdåligt ungefär lika ofta också. Som när S först river ut tvätten jag precis vikt in i lådorna och sedan kissar på alla rena kläder och glatt plaskar i pölen som blir.

 En kompis som fick frågan hur de klarar av att ha 4 barn svarade att hon och hennes man brukar lägga sig på golvet och gapskratta när kaoset är som mest kaotiskt. Så gör jag med ganska ofta, inte med min man då men S brukar komma klättrande upp på mitt ansikte efter en stund. På något sätt är det lättare att inte bli tokig när man ligger i en hög på golvet. Ibland lägger jag mig på golvet och gråter också. S har inte riktigt lärt sig läsa ansiktsuttryck så han tycker att det är minst lika kul. Så det brukar sluta med att jag skrattar åt att han skrattar åt att jag gråter.

Man ska inte klaga. Vi har det så bra. Men ibland måste man få säga att det inte är lätt hela tiden. Även om man säkert har det lättare än nästan alla i världen.

Och jag saknar min man. Och jag älskar mitt barn. Och snart ska jag få börja jobba igen på världens bästa jobb. Och nu ska jag titta lite på Greys Anatomy.

Vem vet, jag kanske orkar städa imorgon...

Paus i dagspulsen

Bebisen sover så jag passar på att skriva några rader.
Egentligen finns det en massa andra saker jag borde göra. Typ städa, tvätta, klippa rosorna och syrenen, klippa gräsmattan, vattna blommorna, tvätta bilen, sy gardiner till sovrummet... Listan är så lång att jag redan gett upp att få klart den i år. Ibland tvingas jag stanna upp inför mina egna krav och inse att det går inte. Ensam med hus och en 10månaders hinner inte samma som en med mannen hemma. När jag hör vänner berätta om allt de hinner med blir jag ibland helt nedtryckt av mig själv för allt jag inte klarar av. Då måste jag ryta till inför mig själv och säga de är två. De hinner för att de är två. Kanske inte alltid stämmer, en del människor är så sjukt effektiva och har kanske lite lugnare barn, vad vet jag, men det känns i alla fall lite bättre om jag tänker så.

Rent generellt måste jag säga att den första tredjedelen av årets distans har gått förvånansvärt bra. Vissa dagar, veckor inte så bra men ganska ofta helt okej. Visst kommer den över en, längtan, känslan av att bli bortvald, frustrationen över att vara själv. Allt som hör till. Men inte så ofta. Inte så starkt. Starkare är då känslan av stolthet över att vi klarar det här. Över det han gör. Över vår fantastiska lilla kille som trots sin litenhet har varit ett enormt stöd för mig de här 2 månaderna.

Hörde en låt på ett sommarprat igår som jag tycker är så fin! Lyssnar på repeat och bara njuter. Say something I'm giving up on you.
Så smärtfylld mening. Så bitterljuvt och så igenkännbart.
Får flashbacks till dagar när man bara stirrat på telefonen och tänkt hör av dig, hör av dig, hör av dig. Vänner som man kanske tilldelat lite mer förtroende än de förtjänat, eller bara när man så mycket behöver att någon annan är den som hör av sig och vill ses eller bara ge nånting. En kram, eller nånting, vadsomhelst. Underbar låt. Älskar låtar som förmedlar en känsla av smärta. Vet inte varför, har alltid gjort det. Kanske har ett alltför okomplicerat liv. Fin är den i alla fall. Sök upp den på youtube eller spotify, slut ögonen och bara KÄNN.
Kanske hatar ni såna låtar. Strunta i det då, men om ni gillar kan jag bara rekommendera den här.

Hoppas ni mår bra! Nu måste jag nog i alla fall vattna blommorna...

Distans igen

Wow, första inlägget på länge. Tid och ork att skriva är inte i överflöd hemma hos oss. Det vi har mycket av det är vår lilla kille. Han är överallt och ingenstans just nu. Han klättrar i trappan, öppnar dörren i uterummet och kryper ut, vänder uppochner på papperskorgar och stoppar ALLT i munnen. You name it, det har varit i S mun.

 S är 9 månader nu och kör sin första hela månad utan att träffa sin pappa. Pappan som var borta 2 veckor av 3 i vår och som nu är borta på heltid fram till lucia. Man missar mycket om man är frånvarande i en noll-årings liv. Det är det värsta just nu. Att han missar så mycket. Jag förvånas igen och igen hur mycket fokus skiftar när man får barn. På något sätt har detta gjort mannens frånvaro både lättare och svårare att hantera. Lättare för att man inte blir ensam, S är ju alltid hos mig. Svårare för att det är ensamt att vara ensam ansvarig om sitt gemensamma barn. När S är sjuk blir jag arg på mig man för att han inte är här. För att han borde finnas här och hjälpa till att trösta, snyta, ge alvedon och vara vaken hela natten. Alla ensamstående föräldrar gör ett enastående jobb, jag beundrar er så! Om ni vet någon som är själv med barn, erbjud hjälp, handräckning, några minuters egentid. När vi är båda hemma brukar jag passa på att duscha. Schampo, balsam, tvål och lite extra varmvatten. När det är bara S och jag brukar S antingen vakna mitt i balsameringen eller krypa in i duschen för att han tycker den låter otäckt (och alltså behöver stöd från mig, som står i duschen). INTE så avslappnande.

Jag ser på andra föräldrar och förundras över hur mycket de får gjort. Jag försöker stressa mig igenom tvätt, städning, disk och matlagning om dagarna och får ihop det med nöd och näppe. Men alla andra gör så mycket extra. Bakar och renoverar, syr, gör egen barnmat och komplicerade middagsrätter. Försöker påminna mig själv om att de andra jag jämför mig med är 2 vuxna. En tar bebis, den andre gör diverse projekt. Min man försöker rädda världen, en liten bit, sitt strå till stacken. När jag tänker på det känner jag mig löjlig som är ledsen för att jag inte hinner sy och baka och få ordning på trädgården. Vi kanske bara håller oss flytande, men genom att S och jag och alla andra anhöriga flyter underlättar vi för våra nära och kära att kunna rädda världen lite bättre, mer helhjärtat och fokuserat.

Nä, nu blev klockan mycket igen och lillgrabben sover knappast hela nätter än så sömn är värdehandlingar här hemma. Men nu har jag i alla fall skrivit nånting. Kanske att jag kan få lite rutin på det här igen nu!

Hoppas ni mår bra!

//Elin och S

Mamma-livet

Nu sitter jag här. Med mitt lilla barn sovandes i knäet. Ett mirakel utöver allt vi någonsin kunnat föreställa oss. En kärlek långt större än vi kunnat ana. Fina, underbara, älskade Samuel. Tänk att du bara funnits hos oss i 6 veckor och 3 dagar. Tänk att det var du som levde loppan därinne i magen hela våren och sommaren. Att det lilla sträcket på stickan efter 2 minuters väntan skulle visa sig vara du.

Och visst är det den stora omställning som alla pratar om. På en sekund är livet helt annorlunda. Borta är de långa nätterna av ljuv sömn, de lugna, ostörda måltiderna, och den muskulösa, fasta kroppen. Dagarna fylls av amning, bajsblöjor, joller och tappra försök att försöka hålla undan med disk, tvätt och städning när sonen till slut somnat. Tvåsamheten omvandlas till en trio där allt fokus ligger hos det lilla barnet i första hand. Både Samuel och jag går igenom ett par ombyten per dag på grund av diverse mjölk-, bajs-, kiss- och kräkspill. Gång på gång påminns jag om hur fantastiskt allting är, fylls av kärlek så gränslös att ögonen fylls av tårar igen och igen.

Givetvis kan överkänsligheten också ha att göra att jag inte sovit en hel natt på över 6 veckor. Idag firar vi dock att Samuel sovit 5h i sträck! Halleluja-moment när man vaknar 3.30 och inser att det är första gången inatt. Fantastiskt hur dessa bättre-sömn-nätter alltid kommer när man behöver dem som bäst.

Förutom att vi fått barn nu i höst har vi även slagit på stort och köpt ett hus! Ett litet torp strax utanför Skövde, rött med vita knutar och en hektar skog som är vår alldeles egen. Living the dream klingar plötsligt starkt och klart. Samuel och jag har redan börjat packa så smått. Vi ska inte flytta förrän i december men tålamod är inte precis min starka sida och knappast Samuels heller. Sen tar det ju lite mer tid med saker och ting när man har en 6-veckors bebis som fortsätter att, precis som i magen, leva loppan dygnet runt. Det där om att spädbarn bara sover stämmer i alla fall inte på vår lilla knodd.

Måste få skryta lite också. Vi var på första läkarundersökningen på BVC igår och Samuel fick toppbetyg i allt! Extra plus i kanten för bilringar och superstark nacke. Något malliga var vi allt när vi gick därifrån. Tar inget för givet men just nu verkar vår lilla kille vara frisk som en nötkärna och för det tackar vi Gud varje dag!

I fortsättningen kommer den här bloggen, i mån av tid, fyllas med tankar kring mamma-livet, hus-livet och uppföljning kring mina tappra försök att få tillbaka formen efter graviditeten. Än så länge har vi inte kommit längre än till lättare hemma-styrketräning och barnvagnspromenader men det tar sig!

Ha en underbar höstdag allihopa! Nu måste jag gå och byta en bajsblöja på min frustrerade bebis, over and out!

Saliga otålighet

Sitter i en saccosäck i vardagsrummet och ser vädret skifta från minut till minut utanför fönstret. Solsken, regn, blåst, sol igen och moln igen avlöser varandra. En föraning till sånt där härligt höstväder som får dig att känna dig lite mer levande och samtidigt manar till stickade tröjor, varm choklad och mys i soffan. Mys som i höst luktar, låter, gråter och jollrar bebis.

En så otänkbar förändring som för ögonblicket kan vara bara någon timme bort lika väl som ett par veckor framåt. På ett par timmar (eller 9 månader) förändras livet för alltid.
Eftersom jag jobbar på avdelning för nyfödda (neonatal) får jag regelbundet se denna förvandling utspela sig framför mig. Föräldrar som för bara någon timme sedan inte var föräldrar men som nu ser sitt lilla mirakel för allra första gången. När barnen kommer till oss är det ju i regel för att något är fel, varför reaktionen kanske är något förstärkt av oro eller rädsla. Men för mig är det varje gång fantastiskt att få lägga deras lilla knyte mot pappans bröst och se ögonen fyllas med tårar över ögonblickets storhet. Kanske att det är lite extra speciellt att få se pappan stå inför detta möte eftersom de i vanliga fall inte blir den huvudsakliga vårdaren av barnet den första tiden. Plus att de ju inte interagerat med barnet under tiden i magen på samma sätt som mammorna gör. Sällan är det väl så vackert att se en vuxen man gråta. Stunder som berör ända in i själen och som får mig att längta efter att få träffa vårt eget barn. Och kanske ännu mer efter att min man ska få stå där, med vårt alldeles egna lilla knyte i famnen för allra första gången.

Ögonblick som varit det samma genom alla tider, som ingen förändring eller utveckling i världen kan göra mindre stort och mirakulöst.

Med en ganska stor dos otålighet går jag nu och väntar på att väntan ska vara över. Spjälsängen står bäddad, tygblöjorna är vikta på skötbordet, magen är stor och utspänd och den blivande mamman vill inget hellre än att smärtorna ska dra igång. Konstig sak att gå och längta efter kanske... Men det är ju mer resultatet av smärtorna jag vill åt. Lite som att längta efter resan fast det du egentligen längtar efter är att komma fram.

I väntans tider

Längtan efter det som ligger framför. Vad det nu kan tänkas vara. Bebisen som sparkar i min mage, så liten och skör, så svår att våga tro och hoppas på. Antar att det är nackdelen med att jobba på neonatalavdelning. Vi ser bara allt det som kan gå fel. Och även om jag alltid varit stolt över min förmåga att släppa jobbet när jag går därifrån måste jag erkänna att en del situationer griper tag bortom de blå arbetskläderna. Jag vaknar svettig och ledsen mitt i natten efter ännu en dröm om någon av mina patienter och viskar med en bestämd hand på magen att nu stannar du där inne tills du är klar, okej?

Just nu känns det som att det lilla liv som växer inom mig präglar vardagen allt mer. Det börjar bli dags att dra ner på löpningen. Det funkar helt enkelt inte längre, det gör ont och det är inte roligt. Lyckades visserligen ta mig igenom Vårruset springandes trots att jag var inställd på att tvingas gå hela loppet. Those little victories... Så nu är jag mitt i ett tappert försök att hitta nya sätt att träna på. Läser böcker om gravidträning och försöker hitta en linje som passar mig. Det har visst råkat bli lite si och så med träningen sen mannen kom hem från utlandstjänsten. Först för att varje ledig minut skulle tillbringas med honom och sen för att mitt blodvärde sjönk som en sten vilket gav en trötthet som inte är av denna värld. Men efter en liten paus, en rejäl förkylning och en tids knaprande av järntillskott är jag nu redo för nya tag.

Känns så skönt att vara igång igen! Sökandet efter sätt att anpassa träningen på hjälper mig att känna att jag fortfarande har kontroll över min egen kropp. Inte förslavas totalt under graviditetens krafter och tappa bort mig själv på vägen. Jag har varit så rädd för att bli gravid, och få barn, vad det skulle göra med min kropp. En kropp som jag kämpat så länge med att bli nöjd med, acceptera, trivas i. Rädd att en så stor förändring ska slunga tillbaka mig till en tid med ångest och matfixering. Och visst är det jobbigt att känna hur kondition och muskler inte längre kan byggas upp utan snarare blir sämre och svagare. Se vågen gå uppåt mot siffror som tidigare skulle satt fingrar långt ner i halsen. Men allvarligt, en blick ner på min växande mage som med jämna mellanrum hoppar till av en väl inriktad spark eller boxning, eller helt ändrar form när bebisen slår en kullerbytta eller kryper ihop på ena sidan av magen, det räcker. Det gör inte att jag inte blir ledsen av saker jag inte klarar pga graviditeten, men det gör uppoffringen så tydligt liten. För att det som kommer är så mycket större. I väntan på det som ligger framför. Vi får väl se om jag känner likadant efter förlossningen... :P

Men vi tar inte ut något i förskott utan lever här och nu och tar en dag i taget. Just idag känns det okej och jag är glad och nöjd över det. Häromdagen fick jag inviga min nya tjockis-baddräkt. Eftersom simning är skonsammare för ömma fogar och ligament än löpning, får jag anpassa mig lite. Får ändå känna mig nöjd med att ha kunnat löpträna ända fram till vecka 24. Förhoppningsvis är jag ute i spåren igen om ett år med skor, löparkläder och kanske till och med en barnvagn!

Idag njuter jag av en ledig dag innan jobbhelg. Det finns många nackdelar med att jobba skift men enstaka lediga dagar mitt i veckan är helt klart en finfin fördel. Ikväll blir det PT-pass för att hitta ett nytt styrkeprogram som funkar nu när magmusklerna börjat sära på sig och inte erbjuder samma bålstabilitet. Vad resten av dagen kommer innehålla får vi se helt enkelt. Bring it on!

I carry your heart with me. I carry it in my heart.

Sätter mig ner i saccosäcken med datorn i knäet efter vad som känns som första lediga dagen på otroligt länge. Det stämmer givetvis inte. Jag är ledig varannan helg och någon dag här och där i veckorna. Vet inte varför den här dagen känts så mycket mer ledig än övriga januari/februari men kanske har det något att göra med känslan av att ha betat av flera punkter på en uråldrig attgöralista. Ingen fyraåring har heller distraherat och krävt 100% uppmärksamhet varje vaken sekund, eller för den delen vaknat kl 5.30 för att han anser sig ha sovit "längelänge". Vädret har också haft en känsla av ledighet över sig. En riktig grådaskig, snöblandat regnig, halka-inte-på-löven-dag.

Nu är det mars och i mars kommer min man hem efter nästan sju månader alldeles för långt borta. Man skulle kunna tro att det är en lättnad att det närmar sig. Men jag skulle snarare säga att det blir värre och värre ju närmre dagen kommer. I september var det liksom inte ens lönt att tillåta längtan få något utrymme. Börjar du längta i september efter någon som inte kommer hem förrän i mars, då orkar du inte. Så är det bara. Eller jag vet inte, men det funkar i alla fall inte för mig. Men nu när det varit 3 veckor kvar i typ en vecka, då kommer längtan, för att inte tala om frustrationen, och slår omkull mig med sin fulla kraft. Om ni undrar hur det kan vara 3 veckor kvar så länge så är det enkla svaret bara att hans jobb inte är så noga med vilken dag det blir. Det är lite mer ungefär då eller då eller då, vi får se, vi ska bara göra ett par grejer till. Fruarna har inte så mycket att säga till om. Det är bara att bita ihop och kämpa lite till, lite till. Och när han ringer och säger att det inte blir riktigt den dagen det var sagt från början utan en, två eller tre dagar senare förstår jag att det kan verka konstigt att slås ner av så små detaljer. Vad gör 3 dagar till när man varit isär i 7 månader? Rent praktiskt gör det ingen skillnad. Men det gör ONT. Inte för att det är logiskt utan bara för att hjärtat gör ont ibland utan att man förstår varför. Det är vid de tillfällena man hör munnen säger Det går inte! Och hjärtat svara En liten bit till, bara en liten bit till.

Första månaderna av 2014 har varit en kamp mot trötthet och mörker. All energi har gått åt till att få livet att gå ihop med nytt jobb, vår underbara men energikrävande helg-fyraåring, matlagning och träning. Fördelen med sådana tider är att tiden går fort. Nackdelen är att när man sen väl får tid att träffa den där vännen och hänga på riktigt med folk man verkligen tycker om, så inser man att man prioriterat bort just det som kunnat lyfta både trötthet och mörker. Finns så många jag önskar jag träffade mer (förutom min man nu då). Människor jag vet får mig att leva upp till en bättre, roligare, gladare Elin. Och som jag tror och hoppas mig ha ungefär samma effekt på. Så lätt det är att ta för givet och inte prioritera rätt. Så lätt att tänka sen, snart  och jag ska bara...
Så mycket onödiga, tråkiga grejor som tar massa tid som man egentligen borde lagt på sina vänner. Det är lätt att lura sig själv att sanna vänner finns kvar även om man inte hörs eller ses på länge. När man ses är allt som vanligt igen. Visst finns det vänner som det känns som man träffades igår trots att det gått ett år. Men jag tror att den känslan är lite av en lögn. För precis som med barn är det kvantiteten som verkligen betyder något. Även om det funkar att hålla en relation vid liv på bara kvalitet så missar man för mycket. Tråkiga måndagar, ensamma tisdagar, tysta fredagar och hittepå-onsdagarna. Och den kvällen i februari när han eller hon hade gett vad som helst för ett spontanbesök eller ett långt telefonsamtal men fick nöja sig med en Like på facebook. Känns på något sätt som Gud hade tänkt sig lite mer.

Livet är en serie dragningar fram och tillbaka. Man vill göra en sak men är tvungen att göra något annat. Något sårar en fast man vet att det inte borde göra det. Man tar vissa saker för givet fast man vet att man aldrig ska ta något för givet.
-Morrie

Så hur lär man sig att inte saker för givet?
Jag vet inte. Men ibland kanske det helt enkelt handlar om att släcka tv:n, stänga av datorn och lägga undan telefonen. Vara här och nu och påminna sig själv om att vara just det och njuta av de ögonblick vi får av absolut gemenskap. Sedan spara dessa i sitt inre och minnas att det här är det som är viktigt.