Mellan två tentor, någonstans mellan högen med artiklar, den andra högen med böcker, en tredje hög med anteckningar och en kopp kaffe sitter jag nu och skriver lite planlöst.
Bestämde mig för en liten stund sedan för att spara lite på Moder Natur och försöka skriva ut artiklar med print på båda sidorna. Det resulterade givetvis i en första pannkaka där vartannat blad är uppochner, men andra artikeln gick bättre = vardagsseger!
Jag är en sån där person som älskar att lära mig nya saker man egentligen borde lärt sig för länge sen. Varför låta sig slås ner av sin egen blåsthet? Icke! Det är bara att ta sig i kragen och lära sig. Printa dubbelsidiga kopior är en sån grej, putsa fönster (ni vet såna där med innerfönster som är omöjliga att öppna), rensa avlopp (alltså lite mer på djupet, skruva av något rör eller så) är några andra.
Jag övar mig lite på att vara självständig så här i distansrelationstider. Något som inte det lättaste om man avskyr ensamhet som jag ju gör. Normalt brukar jag försöka att inte vara i Skövde de helger Oscar är borta men nu ska här uthärdas! Än så länge går det så där. En low point var igår när jag fick jobbet jag drömt om sen jag var kanske 11år och inte kunde dela glädjen med min man. Delad glädje är verkligen dubbel glädje och det är liksom inte samma sak att dansa segerdansen själv hemma i lägenheten.
En high-point den här veckan är i alla fall att jag lagat mat. Äta varm mat 2ggr om dagen är en av de sakerna som Oscar lärt mig nu när vi bott ihop. Det var verkligen inte något jag prioriterade innan vi gifte oss, vilket gör att jag har en tendens att sjunka tillbaka i gamla fotspår när Oscar är borta. Men inte den här veckan! Vardagsseger : D
En sak vi pratade om i ett av skolans reflektionsseminarium i veckan var prestige och krav. Jag tillhör den överambitiösa typen. Jag är tjejen som går och grämer mig idag för att jag inte kunde alla VG-frågorna på tentan. Fast jag vet att jag inte kommer ha användning av den kunskapen i mitt yrke sen.
Så dumt!
Det kanske vore något för mig att lära mig klara fast jag borde lärt mig det för länge sen. Att inte alltid kunna alla svaren.
Undra hur man lär sig det bara? Om det finns någon vitamin eller något man borde fylla på, eller om det finns något rör någonstans som man kan skruva av och rensa ur lite?
fredag 16 mars 2012
måndag 12 mars 2012
På G
Ni vet hur livet ibland känns lite som att det är lite på G?
Inte där än men på väg.
Så känns hela min tillvaro just nu. Inte bara för att det är tentaperiod och allt annat får stå på paus några veckor till förmån för pluggande. Nej, nej det är stora saker i rullning, inte riktigt än men snart.
Till att börja med har jag sökt sommarjobb. I min ansökan står det att jag är ambitiös och ansvarstagande och positiv men en sak som inte står och som jag verkligen har noll av ibland är tålamod! SUCK alltså vad länge det kan ta att få jobbsvar. Grädden på moset i mitt fall är att det står lite mellan ett jobb jag verkligen vill ha i en stad jag helst inte tillbringar hela sommaren i, och andra jobb i en stad som har nära till väldigt mycket som jag vill vara nära.
Seriöst, jag vill bara veta!
Nummer två på På G-listan är att maken och jag väntar på utredning för att bli kontaktfamilj. Öka på lillfamiljen lite med en extra knodd några helger i månaden. Utmanande, spännande, roligt, stort och lite läskigt.
Nummer tre är att Oscar kommer hem om två veckor, för en längre period den här gången, äntligen! Eftersom han varit borta större delen av januari-februari har vi sakta vant in oss i gamla fotspår igen och rings och smsas lite hit och dit. Under två veckor framöver är det dock storövning i Norge som gäller vilket drar ner på telefontiden till näst intill obefintlig.
Men snart är han hemma igen, på riktigt. Snart.
Nummer fyra är såklart ändå tentorna, 3 tentor närmaste veckan och noll studiemotivation. Ja, det skulle i så fall vara B-uppsatsen i nästa kurs som lockar lite med sin inriktning neråt i åldrarna, inga tentor och tre veckors praktik. Ska bara överleva de här tentorna också...
Nummer fem blir utan tvekan den analkande våren! Tycks dessutom vara det som jag slipper vänta på. Imorgon blir det nog till att ta fram utemöblerna tror jag bestämt. Idag fick bli pinnglass-premiär och jag kunde riktigt föreställa mig hur fin Bolonger-skogen kommer vara om några veckor när vitsipporna lägger sig som ett täcke mellan träden igen. Här kommer ett litet smakprov:
Ganska så fint, visst?
Har du inte varit här och hälsat på än så är det alltså inte bara på tiden att du gör det, utan dessutom den finaste tiden att göra det på om bara några veckor.
Bara så ni vet ;)
Inte där än men på väg.
Så känns hela min tillvaro just nu. Inte bara för att det är tentaperiod och allt annat får stå på paus några veckor till förmån för pluggande. Nej, nej det är stora saker i rullning, inte riktigt än men snart.
Till att börja med har jag sökt sommarjobb. I min ansökan står det att jag är ambitiös och ansvarstagande och positiv men en sak som inte står och som jag verkligen har noll av ibland är tålamod! SUCK alltså vad länge det kan ta att få jobbsvar. Grädden på moset i mitt fall är att det står lite mellan ett jobb jag verkligen vill ha i en stad jag helst inte tillbringar hela sommaren i, och andra jobb i en stad som har nära till väldigt mycket som jag vill vara nära.
Seriöst, jag vill bara veta!
Nummer två på På G-listan är att maken och jag väntar på utredning för att bli kontaktfamilj. Öka på lillfamiljen lite med en extra knodd några helger i månaden. Utmanande, spännande, roligt, stort och lite läskigt.
Nummer tre är att Oscar kommer hem om två veckor, för en längre period den här gången, äntligen! Eftersom han varit borta större delen av januari-februari har vi sakta vant in oss i gamla fotspår igen och rings och smsas lite hit och dit. Under två veckor framöver är det dock storövning i Norge som gäller vilket drar ner på telefontiden till näst intill obefintlig.
Men snart är han hemma igen, på riktigt. Snart.
Nummer fyra är såklart ändå tentorna, 3 tentor närmaste veckan och noll studiemotivation. Ja, det skulle i så fall vara B-uppsatsen i nästa kurs som lockar lite med sin inriktning neråt i åldrarna, inga tentor och tre veckors praktik. Ska bara överleva de här tentorna också...
Nummer fem blir utan tvekan den analkande våren! Tycks dessutom vara det som jag slipper vänta på. Imorgon blir det nog till att ta fram utemöblerna tror jag bestämt. Idag fick bli pinnglass-premiär och jag kunde riktigt föreställa mig hur fin Bolonger-skogen kommer vara om några veckor när vitsipporna lägger sig som ett täcke mellan träden igen. Här kommer ett litet smakprov:
Har du inte varit här och hälsat på än så är det alltså inte bara på tiden att du gör det, utan dessutom den finaste tiden att göra det på om bara några veckor.
Bara så ni vet ;)
lördag 3 mars 2012
Nostalgi-trip
Dansar loss med lillsyrran till gamla godingar som Lean on me, Who's in the house? Seed to sow och Ropa till Gud. Plötsligt är jag den där lilla flickan igen. Aldrig så cool som där på scenen, med musiken på högt, trummor, rappare och engelska - det var nästan så det inte blev coolare än så. Vet att jag skrivit det ett tiotal gånger förut men det fortsätter att fascinera mig hur musik kan gripa tag i en och flyta tidlöst mellan minnena och nuet.
Känslan i kroppen är inte gammal och avlägsen på något vis.
Jag står där på en iskall scen i Litauen, eller framför en dröse ungdomar på kulturnatten, eller tillsammans med alla mina fina ungar i Pingstkyrkan i Lund i slutet på påskmusikalen.
Bilderna ramlar in tätt.
Replokalen på Katedralskolan, känslan av kullersten under händerna på något torg-event, barna i knäet och känslan av att vara del i något viktigt.
Det spelar ingen roll att både danserna och låtarna är långt töntigare nu än man minns dem. Då var det stort att stå där. Och utan allt det där hade jag aldrig blivit den människa jag är idag. Inte styrkan, inte självkänslan, inte framåtandan och absolut inte ledaren.
Att lyssna på de låtarna och minnas den tiden som liksom formade en och fick betyda så oerhört mycket - och fortfarande betyder, det blir också en påminnelse om vem man faktiskt är.
I en stad långt bort från vännerna, barnen och sammanhangen från då är det lätt att glömma bort. Där var jag på något sätt den jag var också för det jag åstadkommit och varit med om. Här känner ingen den Elin, och ibland känns det svårt att inte kunna förklara, visa. För att min identitet var så starkt knuten dit, till ett sammanhang jag inte längre lever i.
Jag har fått höra här några gånger att jag inte är så fysisk. Vilket känns helt sjukt när jag alltid varit snarare alldeles för mycket fysisk. Som ett basalt element i mitt sätt att kommunicera. Pussar och kramar, hålla handen, stryka över kinden och dra fingrarna igenom någons hår. Rör mig så att jag kan känna att jag fortfarande finns kvar. Håll i mig så att jag vet att du står kvar när världen rämnar.
Nu bidde det djupt här hörrni ;)
Det jag egentligen tänkte säga är att när jag hör den här musiken är det något jag verkligen saknar. Den delen av mig som var så stark och trygg i sitt sammanhang att hon inte ens brydde sig om att försöka förklara, eller vara någon annan. Hon som kramade, pussade, höll i handen och hade knäet fullt av vilda dansbarn.
Fast jag vet att det bara är halva sanningen, för flickan då var långt trasigare än den som sitter här nu. Men där, på scenen, i dansen, eller på första raden stolt tecknandes till de dansande barnen, den känslan kommer jag för alltid bära med mig som ett bevis på en styrka jag lätt glömmer bort att jag besitter.
Ja, någon gång mellan allt tramsande ska man väl vara djup också ;)
Hoppas ni har en bra helg!
Imorgon blir det kyrkan, där jag står för tolkningen.
Sov gott allesamman!
Känslan i kroppen är inte gammal och avlägsen på något vis.
Jag står där på en iskall scen i Litauen, eller framför en dröse ungdomar på kulturnatten, eller tillsammans med alla mina fina ungar i Pingstkyrkan i Lund i slutet på påskmusikalen.
Bilderna ramlar in tätt.
Replokalen på Katedralskolan, känslan av kullersten under händerna på något torg-event, barna i knäet och känslan av att vara del i något viktigt.
Det spelar ingen roll att både danserna och låtarna är långt töntigare nu än man minns dem. Då var det stort att stå där. Och utan allt det där hade jag aldrig blivit den människa jag är idag. Inte styrkan, inte självkänslan, inte framåtandan och absolut inte ledaren.
Att lyssna på de låtarna och minnas den tiden som liksom formade en och fick betyda så oerhört mycket - och fortfarande betyder, det blir också en påminnelse om vem man faktiskt är.
I en stad långt bort från vännerna, barnen och sammanhangen från då är det lätt att glömma bort. Där var jag på något sätt den jag var också för det jag åstadkommit och varit med om. Här känner ingen den Elin, och ibland känns det svårt att inte kunna förklara, visa. För att min identitet var så starkt knuten dit, till ett sammanhang jag inte längre lever i.
Jag har fått höra här några gånger att jag inte är så fysisk. Vilket känns helt sjukt när jag alltid varit snarare alldeles för mycket fysisk. Som ett basalt element i mitt sätt att kommunicera. Pussar och kramar, hålla handen, stryka över kinden och dra fingrarna igenom någons hår. Rör mig så att jag kan känna att jag fortfarande finns kvar. Håll i mig så att jag vet att du står kvar när världen rämnar.
Nu bidde det djupt här hörrni ;)
Det jag egentligen tänkte säga är att när jag hör den här musiken är det något jag verkligen saknar. Den delen av mig som var så stark och trygg i sitt sammanhang att hon inte ens brydde sig om att försöka förklara, eller vara någon annan. Hon som kramade, pussade, höll i handen och hade knäet fullt av vilda dansbarn.
Fast jag vet att det bara är halva sanningen, för flickan då var långt trasigare än den som sitter här nu. Men där, på scenen, i dansen, eller på första raden stolt tecknandes till de dansande barnen, den känslan kommer jag för alltid bära med mig som ett bevis på en styrka jag lätt glömmer bort att jag besitter.
Ja, någon gång mellan allt tramsande ska man väl vara djup också ;)
Hoppas ni har en bra helg!
Imorgon blir det kyrkan, där jag står för tolkningen.
Sov gott allesamman!
fredag 2 mars 2012
I väntan på tentan
Färdigpluggad för den här omgången och 2h kvar till tentan, inte ultimat om du frågar mig men med en situation av akut skoltrötthet så får man ta vad som finns.
Psykiatri den här veckan, inlämning och hemtenta nästa vecka, farmakologi veckan efter det och slutligen lite somatik som grädde på moset v. 12. Ja, det är inte lätt att hålla uppe motivationen med så mycket plugg och så lite vila. Efter den här kursen får vi en hel dag ledigt att återhämta oss på innan B-uppsatsskrivandet drar igång för fullt. Egentligen är det kanske en fredag och en helg men ändå. Jag vill vara ledig!
Solen har strålat och med värme lockat fram alla vårblommor hela veckan och jag känner mig orättvist behandlad som inte får njuta av den till fullo.
Usch och fy för skoltrötthet hörrni!
Det är bara att rycka upp sig, ta sig i kragen, inse att jag har valt det här själv, att det är något jag faktiskt vill och att det inte är alla människor som har sådana förmåner. Sådär, nu känns det bättre. Ingenting som inte lite positiv attityd kan fixa.
Guldkantet på molnet är ju dessutom att jag, efter sista tentan, även får hem min man på riktigt igen. Det, det är nice :) Vecka 12 here we come!
Nästa vecka är förhoppningen att BUS inser att de inte klarar sommaren utan mig och anställer mig på kuppen. Lite lunda-glasskulturen-glass på det så är veckan gjord!
Solen skiner, våren är här och snart har jag bara 3 tentor kvar.
Let's do this!
Tjingeling!
Psykiatri den här veckan, inlämning och hemtenta nästa vecka, farmakologi veckan efter det och slutligen lite somatik som grädde på moset v. 12. Ja, det är inte lätt att hålla uppe motivationen med så mycket plugg och så lite vila. Efter den här kursen får vi en hel dag ledigt att återhämta oss på innan B-uppsatsskrivandet drar igång för fullt. Egentligen är det kanske en fredag och en helg men ändå. Jag vill vara ledig!
Solen har strålat och med värme lockat fram alla vårblommor hela veckan och jag känner mig orättvist behandlad som inte får njuta av den till fullo.
Usch och fy för skoltrötthet hörrni!
Det är bara att rycka upp sig, ta sig i kragen, inse att jag har valt det här själv, att det är något jag faktiskt vill och att det inte är alla människor som har sådana förmåner. Sådär, nu känns det bättre. Ingenting som inte lite positiv attityd kan fixa.
Guldkantet på molnet är ju dessutom att jag, efter sista tentan, även får hem min man på riktigt igen. Det, det är nice :) Vecka 12 here we come!
Nästa vecka är förhoppningen att BUS inser att de inte klarar sommaren utan mig och anställer mig på kuppen. Lite lunda-glasskulturen-glass på det så är veckan gjord!
Solen skiner, våren är här och snart har jag bara 3 tentor kvar.
Let's do this!
Tjingeling!
lördag 25 februari 2012
Äventyr i goda vänners lag
Vad skriver man när känslorna bara flödar över?
När man är så uppfylld av något stort att man nästan inte kan sitta still?
Jag sätter mig ner framför datorn när de tre gått hem, inte en chans att somna innan lite av det här kommit ner på papper.
I torsdags åkte jag och tre vänner upp till Orsa för att åka Kortvasan tillsammans med 7000 andra. Innan loppet var jag väldigt nervös, en ond hälsena och ordinarie prestationsångest tillsammans med längtan att verkligen klara av något som jag kämpat för. Men himmel vad roligt det var. Sällskapet satte helt klart guldkant på tillvaron men hela spektaklet var ju bara helt otroligt! Vi var på plats i Oxberg i god tid och hann med både toabesök och köa för varm choklad, bananer och Wasa-knäckebröd. Strax innan starten fick jag ett sms av en kär moster som skrev "Ta det inte för lugnt i början och drick massor!" Sagt och gjort.
30km, sol, 0-gradigt, uppkörda spår, noll fäste, ljuvligt glid och hinkvis med blåbärssoppa. Jag njöt fullt ut. Hela loppet var jag uppfylld av en sådan glädje över att vara där jag var och göra det jag gjorde. När jag kom till sista stora kontrollen fick jag syn på en klocka och insåg då att jag till och med kört på rätt bra. Lite snabbare så skulle jag kunna få en riktigt bra tid!
Pannbenet satte in och ju tröttare kroppen blev desto starkare skrek viljan på mer kraft. Sista 2 km tror jag att jag hade kramp lite överallt, vader, en höftmuskel och någonstans i ryggen...
Väl i mål var jag bara så galet glad! Hade gett vad som helst för att få kasta mig om halsen på Oscar, kyssa honom och bara skratta och gråta av glädje i det ögonblicket.
Freeze the moment.
Jag klarade det. Jag kan fortfarande knappt tror det. Jag klarade det faktiskt. Och hade kul under tiden.
Resten av vår lilla Roadtrip-weekend fortsatte i glädjens tecken. Vi firade med middag på en fin restaurang med desertbuffé och live-musik. Vänskap som fördjupas när kroppen är så slut att man inte ens kan stå rakt. Älskar att lära mig mer om människor jag tycker om. Se en ny sida av någon, veta lite mer, få känslan av att när jag inte reder ut livet kan jag luta mig hitåt.
Idag, dagen efter loppet vaknade vi till en strålande sol och fruktansvärd träningsvärk.
Efter en mysig frukost och lite farväl bar det av söderut igen. Den här gången mycket mer planlöst, tidlöst och fyllt med skratt.
Vi stannade en stund och fikade eller åt eller tittade lite i nästan varje stad vi körde igenom. Tror det tog 4h längre ner än det gjort upp. Trötta som vi var skrattade vi åt allt och fick verkligen ihop en härlig, lite haltande, glad fyro.
Väl hemma på månen blev det tacos, godis och en rom.kom. i bästa soffan. Mysfaktor hög med andra ord.
Ja, vad skriver man egentligen när hjärtat är så fyllt till bredden av en underbar helg?
Kanske kan man bara göra sitt bästa för att försöka dela och dokumentera så att man kan gå tillbaka en annan dag när inte solen lyser lika klart och minnas känslan, glädjen, vänskapen.
Och loppet. Som jag klarade. På den för mig klart oväntade tiden av 3h 15min. Halleluja moment!
Nu är jag äntligen redo för vår!
Hoppas ni också haft en bra helg.
Var rädd om era vänner!
När man är så uppfylld av något stort att man nästan inte kan sitta still?
Jag sätter mig ner framför datorn när de tre gått hem, inte en chans att somna innan lite av det här kommit ner på papper.
I torsdags åkte jag och tre vänner upp till Orsa för att åka Kortvasan tillsammans med 7000 andra. Innan loppet var jag väldigt nervös, en ond hälsena och ordinarie prestationsångest tillsammans med längtan att verkligen klara av något som jag kämpat för. Men himmel vad roligt det var. Sällskapet satte helt klart guldkant på tillvaron men hela spektaklet var ju bara helt otroligt! Vi var på plats i Oxberg i god tid och hann med både toabesök och köa för varm choklad, bananer och Wasa-knäckebröd. Strax innan starten fick jag ett sms av en kär moster som skrev "Ta det inte för lugnt i början och drick massor!" Sagt och gjort.
30km, sol, 0-gradigt, uppkörda spår, noll fäste, ljuvligt glid och hinkvis med blåbärssoppa. Jag njöt fullt ut. Hela loppet var jag uppfylld av en sådan glädje över att vara där jag var och göra det jag gjorde. När jag kom till sista stora kontrollen fick jag syn på en klocka och insåg då att jag till och med kört på rätt bra. Lite snabbare så skulle jag kunna få en riktigt bra tid!
Pannbenet satte in och ju tröttare kroppen blev desto starkare skrek viljan på mer kraft. Sista 2 km tror jag att jag hade kramp lite överallt, vader, en höftmuskel och någonstans i ryggen...
Väl i mål var jag bara så galet glad! Hade gett vad som helst för att få kasta mig om halsen på Oscar, kyssa honom och bara skratta och gråta av glädje i det ögonblicket.
Freeze the moment.
Jag klarade det. Jag kan fortfarande knappt tror det. Jag klarade det faktiskt. Och hade kul under tiden.
Resten av vår lilla Roadtrip-weekend fortsatte i glädjens tecken. Vi firade med middag på en fin restaurang med desertbuffé och live-musik. Vänskap som fördjupas när kroppen är så slut att man inte ens kan stå rakt. Älskar att lära mig mer om människor jag tycker om. Se en ny sida av någon, veta lite mer, få känslan av att när jag inte reder ut livet kan jag luta mig hitåt.
Idag, dagen efter loppet vaknade vi till en strålande sol och fruktansvärd träningsvärk.
Efter en mysig frukost och lite farväl bar det av söderut igen. Den här gången mycket mer planlöst, tidlöst och fyllt med skratt.
Vi stannade en stund och fikade eller åt eller tittade lite i nästan varje stad vi körde igenom. Tror det tog 4h längre ner än det gjort upp. Trötta som vi var skrattade vi åt allt och fick verkligen ihop en härlig, lite haltande, glad fyro.
Väl hemma på månen blev det tacos, godis och en rom.kom. i bästa soffan. Mysfaktor hög med andra ord.
Ja, vad skriver man egentligen när hjärtat är så fyllt till bredden av en underbar helg?
Kanske kan man bara göra sitt bästa för att försöka dela och dokumentera så att man kan gå tillbaka en annan dag när inte solen lyser lika klart och minnas känslan, glädjen, vänskapen.
Och loppet. Som jag klarade. På den för mig klart oväntade tiden av 3h 15min. Halleluja moment!
Nu är jag äntligen redo för vår!
Hoppas ni också haft en bra helg.
Var rädd om era vänner!
onsdag 1 februari 2012
Inte ja men inte nej, inte bra men helt okej
Käre gamle gode Winnerbäck, vemod i kvadrat och lite rock där emellan. En ständigt återkommande medlem i mitt spelarkiv. Ja, är man på det humöret finns det nästan inget bättre än att lyssna igenom texterna en gång till, minnas hur det skar i hjärtat första gången jag hörde de orden. "Precis så känns det!".
Plågad tonåring hittar sig själv i de blå texterna, den lite hesa mörka rösten och stråkens melankoli.
Jag minns hur vi satt på fjället och sjöng stämmor till Åt samma håll med klassen i 2an. Kusinerna i boan första gången jag hörde Kom Änglar. Första hösten utan Oscar med Hugger i sten på repeat på stereon. Sommaren på Minas när kusinen och jag rensade blåbär och lyssnade på podcast av Winnerbäcks transit i p3.
Mm musik är så starkt knutet till olika event i livet. Det är något som verkligen fascinerar mig, och som jag gillar nästan mer än fotoalbum.
Plågad tonåring hittar sig själv i de blå texterna, den lite hesa mörka rösten och stråkens melankoli.
Jag minns hur vi satt på fjället och sjöng stämmor till Åt samma håll med klassen i 2an. Kusinerna i boan första gången jag hörde Kom Änglar. Första hösten utan Oscar med Hugger i sten på repeat på stereon. Sommaren på Minas när kusinen och jag rensade blåbär och lyssnade på podcast av Winnerbäcks transit i p3.
Mm musik är så starkt knutet till olika event i livet. Det är något som verkligen fascinerar mig, och som jag gillar nästan mer än fotoalbum.
måndag 30 januari 2012
Ännu en vecka
Sitter vid skrivbordet och undrar vad jag ska göra med den här dagen. Är rätt säker på att jag borde plugga, men har ingen aning om vad, eller hur jag ska få mitt rastlösa inre att fokusera på en studiebok.
Åker upp på berget för en skidtur en timme för att på något sätt härda mig så att jag orkar hela 3 mil om en månad. Ingen aning om hur jag ska kunna få till det heller...
Det är jättefint väder så hur det än går med skidorna är det skönt att få komma ut lite.
Yet another week, bring it on!
Åker upp på berget för en skidtur en timme för att på något sätt härda mig så att jag orkar hela 3 mil om en månad. Ingen aning om hur jag ska kunna få till det heller...
Det är jättefint väder så hur det än går med skidorna är det skönt att få komma ut lite.
Yet another week, bring it on!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)