Svunna tider

Har pluggat hela dagen och orkar inte mer nu. Inte för att jag har varit särskilt effektiv, snarare för att jag inte varit det. Orkar inte mer nu.

Slår ihop böckerna och sätter igång en gammal spellista på spotify, full med låtar vi dansade till med DFC och DIP. Första taktslagen till Where is the love går igång och plötsligt är jag tillbaka i det lilla källarkafét vi brukade repa i på torsdagarna. Svarta blackdrops, nersuttna soffor och ofta lite grusigt golv eftersom alla gick in med skorna. Svunna tider, goa minnen. Vi dansade tillsammans under hela min uppväxt. Först som småbarn, sen som tonåringar, ungdomar och unga vuxna. Vi utvecklades som dansare och växte som människor. Ackompanjerade av musiken, dansandes fram genom vänskap, svett, skratt och tårar. Närheten i kroppskontakt, att svettas tillsammans, luta sig mot varandra, byta om ihop, vara riktigt ofräsch och sedan piffa till sig igen efteråt tillsammans. Nu har var och en gått vidare på sitt håll. Vissa håller nog kontakten då och då men närheten från den tiden är långt borta. Ändå finns den kvar, i musiken, i dansen, i det lilla källarkafét med svarta blackdrops och nersuttna soffor. Och jag får känslan av att om vi skulle samlas där igen om tio år, till exempel på en torsdag, så skulle allting, på något magiskt vis, bli precis som det var då.

Bra låt. Bra text.

Jag har varit där 1000 gånger.

Känt regnet som tusentals knivar.

Det gör ont

Jag vet att det gör ont. 

Jag har varit där som ett krigsflygplan 

försökt hitta min väg genom en orkan

och det är svårt

jag vet att det är svårt.

Var inte rädd

du fixar det här!

Bara ropa på mig

och jag kommer springandes mot dig.

Håll fast vid mig, håll fast vid mig

när strömmen drar dig neråt

När ditt hjärta slår som åskan, bara ge mig din hand

och håll fast vid mig, håll fast tills stormen är över

Jag kommer kämpa för dig

bara sträck ut din hand och håll fast.

Jag ger dig hopp, jag ger dig tro

och när det är mörkt lyser jag upp vägen 

för dig

för dig

Vid din sida till tidens slut

tills du kommit på fötter igen

är jag här

jag kommer alltid att vara här.

Om floden sveper med sig dig ut i havet.

När din styrka tagit slut 

och det är svårt att tro

Håll fast vid mig, håll fast vid mig
när strömmen drar ner dig under vatten
När ditt hjärta slår som åskan, bara ge mig din hand
och håll fast vid mig, håll fast tills stormen är över
Jag kommer kämpa för dig
bara sträck ut din hand och håll fast.

Fellowship

Njuter av ljuva höstkvällar där det faktiskt finns tid att krypa ihop bredvid maken i soffan och bara vara där lite, med hakan mot hans hals. Små stunder som får hela mitt inre att vilja hoppa, dansa, ropa, viska, skratta, bara för att jag älskar honom så vansinnigt mycket.

Vi har precis börjat läsa en andakt, ett kapitel i bibeln och be tillsammans en stund på kvällarna. När vi gör det fastnar min hjärna på ordet fellowship, tycker det är ett så himlafint ord. Kvalitétstid med mina två allra bästa vänner. ...och en tretvinnad tråd brister inte så lätt, står det i predikaren 4:12 och jag gillar bilden av att vi hålls ihop av nånting så mycket starkare och större än vi.

När två eller tre samlas i bön är Gud mitt ibland dem. Coolt, inte sant?

Höst

Ja, då var den här. Den väntade hösten! Om man bortser från att det är så förbaskat kallt så kan jag lugnt erkänna att jag är ett stort fan av höst. Luften känns frisk och ren och biter lite i kinderna. Allt det gröna som man liksom vant sig vid under sommaren slår om och färgas sprakande rött, gult, orange. 

Regnet faller med täta intervaller, ibland lugnt och strilande, ibland hetsigt och strömmande. Jag gillar att känna regnet i ansiktet, som en stilla påminnelse om nåd, om att allting inte är en klarblå himmel, om att nya ting får växa fram efter det gamla.

 

Sen har vi ju de tända ljusen, filtarna, teet, halsdukar i alla de färger och raggsockar på frusna fötter. What's not to like liksom?

Tricket med hösten är att man måste vara rustad för den. Se den med rätta ögon. Ladda upp med kläder som klarar ruggvädret, hinkvis med varm choklad och nya ljus i alla de färger och storlekar.

 Spotify-listan bör uppgraderas så att den passar till kvällar nedkrypen under en filt, mer än till grillkvällar. Investera i ett par hela vantar och en ny chic scarf.

Power through, baby!

Eller som lillkillen vi hängde med idag sa: "Titta, löven har klistrat fast sig på asfalten, de tar upp hela vattenpölen!"

Hem ljuva hem

Nej men vänta... Det här känner jag igen.
Välkommen vardag, det var länge sen, så roligt att se dig.
Tillbaka i mitt lilla hörn i soffan, bredvid orkidéen som överlevt trots att jag råkade elda lite på den i julas. Josh Grobans röst fyller vardagsrummet. "Så länge blundade jag för Din härlighet..."
Höstmörkret har sänkt sig över lilla Staden. Det syns inte längre men innan idag glimmade träden här utanför vackert till i en och annan orangeröd nyans. Andas in. Andas ut.

Den senaste tiden har verkligen gått i ett svep. De djupa andetagen har fått lämna plats åt att-göra-listor som blir längre och längre hur mycket jag än betat av. Hur så mycket roligheter lyckats rymmas på bara några veckor går helt över mitt förstånd. Men nu är det skönt att andas lite igen. Även om pauserna inte är många och långa riktigt än, (man är väl en sann Stenzelius-tös) så räcker de förvånansvärt långt.
Andas in. Andas ut.

Några av pauserna som blivit har jag försökt reflektera lite över allt jag varit med om. Jag har jobbat så nära döden på sistone att jag tror det gör mig hård. Eller jag vet inte. Kanske för att det inte går annars. Vård i livets slut. Så bitterljuvt, vackert, ångestladdat, smärtsamt, fint och viktigt? Pratade lite med en 90årig patient häromdagen:

Jag ska dö vet du, sa han. Jag med, svarar jag. Han ler och kramar min hand. Visa ord.

Det har jag lärt mig denna sommaren. Människor dör. Först lever de, ingen vet hur länge, eller kort, sedan dör de. Så är det bara. Livet slutar med att vi dör. Så jag måste tro att döden inte är så förskräckligt fruktansvärd. Sjukdomar och död är inget straff. De bara är.

I somras gick vi till mormors grav och gjorde i ordning lite. Längre ner längs raden av gravstenar fanns en sten med ett namn på en kvinna som blev 106år gammal. Ganska imponerande om du frågar mig. På andra sidan, rygg i rygg, stod en sten för en liten flicka som  bara levde i 7dagar. Kontrasten blev så stark för mig. Två liv. Ett långt och ett kort.

Vid sådana gravar kan det vara skönt att tro på Gud. Få viska en stilla bön:
Jag fattar inte! Hoppas du fattar. Hoppas du vet.

Mormors grav. Stenen hittade vi i ån som rinner genom byn hon bodde i.

Det här blev visst djupare än jag först tänkt. Ibland när jag kämpar med en tanke eller en känsla måste jag nästan formulera det i skrift innan jag kan få grepp om den.

Josh Groban sjunger "You raise me up" och fyller hela vardagsrummet med hopp.

Jag fattar inte. Hoppas du fattar. Hoppas du vet.

Frustrationer

Jag har alltid varit en sån person som blir upprörd av saker. Saker som de flesta människor låter gå obemärkt förbi kan göra mig tokig, jätteledsen, arg eller bara triggad. Otrohet i film är en sån grej. Sjuksköterskelöner är en annan. Deckare är helt klart en tredje. Barn som inte har det bra, krig, svält, ensamhet, rasism you name it.

För det mesta är det en upprördhet jag kan stänga av och sätta på lite efter behov. Jag har alltid varit bra på att kontrollera mitt humör (med stor risk för att min make eller familj inte håller med om detta). Men det kommer kortare stunder när det väller fram ändå. Fast jag inte vill det, fast jag kanske inte orkar med det och fast det inte passar sig just då. Häromdagen på Yogan var ett sånt tillfälle. Vi har haft en ganska tuff period på jobbet och detta har, tillsammans med en del andra saker, liksom legat och bubblat under ytan och inte fått komma fram på länge. Så när jag satte mig ner för första gången på länge och bara andades, slappnade av och släppte lite på alla spänningar så kändes det plötsligt så väldigt jobbigt med allting.

Måste barn dö i cancer till exempel? Varför måste dem det? Varför är människor otrogna? Varför går vissa relationer inte att rädda? Varför känns Gud så långt borta ibland? Varför svälter människor i Västafrika och Varför finns det människor som inte har någon som bryr sig?

Det här varade i kanske två minuter innan världshistoriens (antagligen inte, snarare Gerdahallens) flummigaste yoga-instruktör började prata på med alltför ljuvlig röst om att ge lite extra kärlek till dina knän och känna hur fötter pirrar. Slut på meltdown. Men efteråt var det ändå skönt att få tömma ut lite av all frustration. Två minuter av total svaghet. Jag tror man måste det ibland. Kanske särskilt när man jobbar där jag jobbar, men även annars. Livet är så frustrerande emella¨nåt, människor med och mitt eget bristfälliga beteende. Det måste man få erkänna mellan varven. Annars blir man nog lite knäpp.

För det mesta trivs jag ändå så bra med livet. Och jag är så störtförälskad i mitt nya jobb att jag inte vet hur jag ska klara att åka härifrån om en vecka. Men ibland, ibland är det bara inte så lätt. Och idag har jag haft hemlängtan.

Idag är en såndär regnig ledig dag som bara skriker VILODAG om den.
Om jag var sån som person att jag kunde sitta ner i soffan och slappa mig igenom regniga dagar är det här en typisk sådan.
Istället kryper det i benen och armarna och sinnet. Vad ska jag göra? Rensa på mamma och pappas vind? Två träningspass är i alla fall inplanerade. Om en månad går jag på som instruktör på gymmet i Skövde och då gäller det att ha kommit igång efter sommarens obefintliga träningsrutiner. Ikväll blir det Zumba och Poweryoga. Inte alltför hårda pass alltså men rena mirakelkuren för en trasig rygg.
Idag är första dagen på mina sista två veckor på BUS. Jag har redan separationsångest. Det är verkligen helt otroligt att man kan tycka att det är så kul att jobba. När jag är ledig mer än en dag i sträck känns det som en evighet innan jag får komma dit igen. Åh vad jag önskar att denna avdelning låg i Skövde!

En del av rastlösheten på Korsåkersvägen idag grundar sig i gårdagens kontoutdrag. Det ser inte ljust ut! Det ljuva studentlivet mina damer och herrar! Fy sjutton alltså vad tråkigt det är med pengar. Tur att man jobbar så man inte har tid att göra av med så mycket åtminstone : P

Nej, nu ska jag ta och se om det finns något skojsigt projekt att ta tag i för dagen.

Glöm inte paraplyet!