Saknad och träning. Ungefär som vanligt då.

Regnet öser ner utanför mitt fönster. Mjukisbyxorna är på, värmeljusen tända, och min kusins röst sjunger vackert en självskriven melodi som hon skickat över med mail någon gång för länge sen. Förutsättningarna för myskväll är många. Ändå vill stämningen inte riktigt infinna sig. Det är på nått vis inte riktigt samma sak att mysa alldeles ensam. För så här är det, dagarna går, liksom veckorna och gräsänkelivet börjar komma in i en ganska bekväm lunk. Det funkar, kan jag stolt erkänna för mig själv mellan varven. Det är bara de där korta ögonblicken när längtan slår mig med sin fulla kraft, så hårt att jag tappar andan ett litet slag. Då känns julen så oändligt långt borta, till och med helgen, till och med nästa dag är för långt bort. Så jag försöker att inte tänka på det så mycket. Inte tänka på att han är borta, inte på när han kommer hem, hur långt det är kvar eller hur i hela friden det är tänkt att jag ska klara mig utan min mans läppar mot mitt hår ens en minut till?!

I wanna see you, and hug you, and kiss you.

and make you smile, and make you laugh.

and just lie on the sofa next to you.

and then just fall asleep beside you.

it'd be nice.

Anyways. Idag har jag bytt däck på bilen. Kände mig självständig och stark och nuklararjagvadsomhelst. Inte så dum känsla att erfara så här en tisdagseftermiddag. Försöker hålla kvar den känslan i ett par veckor till. Har ju klarat ett par månader på bara lördagsgodis men nu första november börjar min stora utmaning (förutom att överleva 3e månaden som gräsänka): Fitnessfighten. Det hela innebär i stora drag att man tränar 1h om dagen i 30dagar samtidigt som man äter supernyttigt och sockerfritt. Funderade en liten stund på att börja sluta äta socker igen redan den här veckan men sen blev jag så sugen och bakade en kladdkaka istället. Well, well. Vi får se hur det här går helt enkelt. Försöka duger för min del. Förhoppningsvis blir det en fin förströelse som förutom att hålla ensamheten stången dessutom gör att den fru mannen kommer hem till är aningens mer fit än den han lämnade i början på september.

Är helspänd på svaret på den frågan. November - bring it on!

                                          

Det är så härligt att nå sina mål. Vet inte varför. Varför spelar det någon som helst roll hur många pull ups jag orkar göra eller hur snabbt jag orkar springa? Ingen aning. Men det är så illa gött att springa i mål efter en löptur och inse att du sprungit din snabbaste tid. Att du idag var lite bättre än du någonsin varit tidigare. Grym känsla! Mer sånt in i höstmörkret!
                                      

Ups and downs and ups

Idag har varit en sån där sprudlande dag. Som flutit på i exakt rätt tempo på precis den nivån som utmanar utan att övermanna.

Jag kan lugnt säga att veckan inte började så. Första dagen själv på nya jobbet, alldeles för mycket patienter som var alltför sjuka till för lite personal med för liten erfarenhet. Stressigt är inte ens första bokstaven på förnamnet. Det är lätt att låta sådana dagar slå ner och kuva en. Det är så lätt att gå hem med gråten i halsen och tänka att 'jag kommer aldrig klara det här'. Jag är ingen supermänniska. Jag kan bara göra mitt bästa så snabbt jag kan, mer finns inte att erbjuda. Men en sak jag fått lära mig under mina första månader som sjuksköterska är att det här jobbet rätt ofta kräver lite mer än man egentligen har att erbjuda. Vissa dagar hinner jag inte göra allt för alla patienter. Vissa dagar när någon ber om ett glas vatten glömmer jag bort det så fort jag går ut genom dörren. Det är så många som kräver ens uppmärksamhet hela tiden. Sedan kommer jag ihåg det när jag cyklar hem på eftermiddagen eller kvällen. Första tiden ringde jag till jobbet nästan varje dag när jag kom hem och rapporterade över något jag glömt. Om du som läser det här någon gång blir patient: Fråga två gånger om det dröjer, det är inte besvärligt, det är bara så lätt att glömma när att-göra-listan är en mil lång. Det är så lätt att känna sig otillräcklig. Men ändå tror jag att vi måste få låta dagarna bli lite som de blir ibland. Utvärdera dagen och fråga sig om det var jag som var otillräcklig eller om det helt enkelt var för hög belastning på för få personer. Övar på det nu, mycket tack vare fantastiska kollegor som peppar, ger feedback och backar upp där det behövs.

Men åter till idag. Solen sken över de rödgulgröna skogarna runt Billingeberget. Luften var frisk. Arbetsbelastningen på jobbet var precis lagom hög. En löptur när jag kom hem i ett bra men inte tungt tempo och nu lite härlig musik på spotify och en kopp te. Life. Is. Good.

Mannen har varit borta i lite mer än en månad nu. En månad av sex. Förvånat inser jag hur bra det ändå går med allting. När han var borta så här länge första gången var jag 19, och jag minns att jag tyckte att det var så svårt! Ser med stolthet att jag är starkare nu. Men det är klart. En av våra längte-låtar (ja, vårt förhållande är uppbyggt av distanser) får fortfarande hjärtat att brista lite när jag hör den. Can you see how much I need you right now? Postar den här så får ni höra på lite äkta längtan i musikform:

Höstreflektioner

Lyssnar på fransk musik och minns höstar som varit. Fick ett mail från mannen om att han upplevt sitt första afrikanska åskväder. Kastas genast tillbaka till baksätet i en bil långt ut i Malis landsbygd, inte ett gatuljus så långt ögat kan nå. Kör på en skumpig lerväg, regnet öser ner, vinden sliter och drar i stora träd utspridda på de gröna fälten. En becksvart himmel lyses upp igen och igen av blixt efter blixt. Aldrig tidigare har jag känt mig så liten i världen, eller världen och dess skapare så stor och mäktig. Ett underbart minne som jag för alltid bär med mig. Tänk vad man får vara med om i livet!


Hösten i Mali är ju inte ett så typiskt höstminne men ett ack så kärt sådant. Annars har jag nog ofta skrivit om hur mycket jag älskar hösten. När man tänker efter är det nog den mest färgsprakande årstiden. En salig blandning av grönt, gult, grått, orange, rött, brunt... - you name it! Mest av allt har jag förälskat mig i höstens mysfaktor. Regn som strilar ner utanför fönstret, mörkret som manar fram levande ljus, kylan som biter i kinderna under löpturen och sedan låter mig krypa ihop i en filt eller en stor, förlåtande, stickad tröja.  Te, varm choklad, varma mackor och soppa i mängder.

Hösten har också ett slags mellantempo. Julstressen som många upplever under vintern är inte här än. Vårterminer går alltid i ett rasande tempo och klingar, för oss som jobbar hela sommaren aldrig riktigt av förrän framåt september.



I min höst-scrap-book i mitt huvud klistrar jag in ett färgsprakande Kaggeholm, med otaliga promenader i alla väder runt lilla Helgön. Man kan prata så bra om allt i livet under hösten. Kanske hade vi inte blivit så nära vänner om vi inte gått igenom hösten tillsammans, med alla känslor den bär med sig och tvingar fram. Hösten är lite mer naken på något sätt.


Den här hösten är ju lite annorlunda utan Oscar. Fast vilken höst är den andra lik egentligen? Den här hösten får jag pröva min egen inre styrka och självständighet. Jag kan med glädje säga att vi under våra första 3 år som gifta har sammanvävt våra liv till en enhet. Man vänjer sig fort vid att vara två. Men även med maken i en annan del av världen är jag långt ifrån ensam. Känns så fantastiskt att se hur omslutna vi är av människor omkring oss som ställer upp, stöttar, bär och peppar. "Det finns vänner för stunden och vänner för livet. Bara tiden kan visa vem som är vem". Den här tiden kanske visar tydligare än andra. Och vi har fått upptäcka att vi har vänner av det allra bästa slag både här och där. Är så tacksam för allt vi har och har ingen aning om hur man ska kunna tacka. Så tackar Gud och ber att Han välsignar dessa vänner på ett alldeles speciellt sätt.

Annars tänker jag mycket på träning och hälsa och motivation till dessa två. Det är så lätt att bli offer för sina omständigheter och stå handfallen inför allt man vill förändra i sitt liv men aldrig kommer sig för att ta tag i. Så  här får ni något att bita i tills nästa gång!

Life has no remote - so get up and change it yourself!

Word!

Avsked

Så är dagen här. Den vi pratat om så länge. Fruktat, längtat efter. Den dag som legat som en lätt dimma över hela sommaren och viskat ett stilla "Ta tillvara på tiden nu".
Jag sitter i vår tomma lägenhet och lyssnar på den spellista jag börjat skrapa ihop, längtan i musikform. I morse gick jag upp, gjorde frukost,  och väckte min älskade make. Vi tittade lite på Skärgårdsdoktorn och drack kaffe. Så tog han på sig sina mörkgröna byxor och ett nätlinne, så som han gör nästan varje morgon. Jag knöt på mig skorna, kysste mitt livs kärlek en sista gång, och lämnade lägenheten för att åka till jobbet. En helt vanlig morgon. Kunde lika gärna varit vilken dag som helst. Bara att det inte är det. Istället är det början på ett äventyr, en utmaning, en kamp?
Inte för att vi inte gått igenom liknande situationer tidigare. Kanske mer för att den här känslan känns rätt så välbekant. Ett litet molande i bröstet och ett "Okej, nu kör vi, bara en liten bit till".
Samtidigt är den här situationen delvis olik de vi varit i tidigare. Aldrig tidigare tror jag att vi varit omslutna av så mycket förbön och vänliga människor, villiga att göra allt de kan för att underlätta. Känner mig så enormt välsignad av allt detta. Välsignad och stark. Bring it on!
Måste dock erkänna att det sved lite i bröstet när jag stoppade om lillkillen ikväll och det knarrade lite i någon dörr utanför. Pojken sätter sig yrvaket upp: "Okka?", för att sedan besviket lägga sig ner igen och säga "Nä, nä, inte Okka. Tomten komma - Okka komma". Jadu, lille vän.

Ändå tror jag den här hösten kommer bli något alldeles särskilt. Fråga mig inte varför, det är bara en känsla jag har. Den här bibelversen fick vi givet till oss igår kväll, och jag tror att det får bli höstens minnesvers:

Jag ser upp mot bergen. Kan jag vänta mig någon hjälp därifrån?

-Min hjälp kommer ifrån Herren, som skapat himmel och jord. 

Han kommer aldrig tillåta att du snavar och faller, för han vakar alltid över dig. 

Ja, Han som bevarar Israel sover aldrig.

Herren bryr sig om dig. Han står vid din sida för att försvara dig. 

Solen ska inte skada dig om dagen, inte heller månen om natten. 

Han bevarar dig från allt ont och räddar ditt liv. 

Han vakar över dig när du kommer och när du går. 

Ja, Han ska bevara dig för evigt. 

                                                             

                                                 Psaltaren 121.

Träning

Jag vet. Det här är ingen träningsblogg. Men eftersom träningen ändå är en  stor del av mitt liv tänker jag att det kan vara okej ibland att skriva lite om det också. Den här våren har verkligen inte varit så mycket att prata om i träningsväg. När kalendern fylls med skola, kyrka, jobb med mera är det lätt att träningen får stå undan. Man ska ju orka också. Samtidigt är det träningens stora missuppfattning. För det handlar inte om att orka träna, utan om att träna för att orka. Det är så lätt att decka i soffan efter skolan eller jobbet och slå på TVn och tänka "Jag orkar inte idag, kanske imorgon istället". Och så sitter man kvar där resten av kvällen och får inget vettigt gjort. Istället för att släpa sig iväg till gymmet eller löpspåret och fylla på reserverna. Kan aldrig minnas att jag deckat efter ett träningspass. Hur trött jag än är när jag går dit går jag alltid därifrån fylld av positiv energi, endorfiner och träningsglädje. 

Jag har aldrig varit duktig på att äta bra. Jag är helt enkelt på tok för förtjust i mackor och sötsaker. Jag tittar på hemsidor med råd kring kost och hälsa och tycker bilderna ser toppengoda ut. Ändå kommer jag mig aldrig riktigt för att laga något av det. Kanske för att det ringer en liten varningsklocka långt bak i huvudet som vet att jag inte reder ut att tänka för mycket på vad jag äter. För det jag har varit superduktig på är att äta lite. Så för att undvika att hamna där igen äter jag nyttigt för det mesta och glass där emellan. Kanske tar jag mig i kragen någon dag och provar ett av alla hundratals smarriga hälsosamma recept. Den som lever får se! Huvudsaken är att man försöker hålla igång tycker jag. Att hjärtat får jobba lite. Svetten lackar. Blodet pumpar runt i musklerna. Sen är det inte alltid så lätt att hålla motivationen uppe så jag googlade fram lite inspiration. Håll till godo: 

En sista bild: Syrran den här är till dig ;)

As my heart hits the paper

För första gången på riktigt länge har lusten att skriva infunnit sig i samma stund som tiden och orken att sätta mig ner och faktiskt göra det också. Så här är jag igen. En liten del av mig på print, ute och simmar runt i the world wide web.

Skövde bjuder på tvättäkta regnig svensk sommardag. Regnet har öst ner hela dagen och när jag cyklade hem från jobbet var det inte utan att jag fick en vag déja vu från regntiden i Mali. Regniga sommardagar är som gjorda för att sitta inne och skriva, dricka te och lyssna på Dricka-te-musik (underbar spellista på spotify).

Nu är jag sjuksköterska. Färdig med utbildningen men långt ifrån färdig. På sätt och vis är det nu det börjar. Nästa kapitel av att vara lite mindre på väg framåt. Nu är vi här, dit vi skulle komma, dit jag kämpat med varje inlämningsuppgift, tenta, högvis med utslitna pennor och fulltecknade anteckningsböcker. Inte för att det känns som jag står och trampar nu men det känns lite som att landa och kliva av planet efter en lång flygtur. Andas in luften på ett nytt ställe och tänka att Så här luktar/smakar/känns luften här. Att bli klar med utbildningen är minst sagt en lättnad. Även om jag alltid gillat skolan har jag också alltid en tendens att pressa på lite väl hårt i slutet. När man ändå springer kan man lika gärna springa tills man spyr liksom. Eller i alla fall tills man är helt slut. Och så kändes det när jag lämnade in sista skoluppgiften för några veckor sedan. Helt slut. Men det är ju det där som gör livet så fantastiskt underbart, att precis när jag tror att jag är helt slut så kommer en ledig helg, en god vän, en liten pojke, en kyss i nacken från min man, fint väder, ett lyckat träningspass eller några uppmuntrande ord från min kära familj och rycker mig tillbaka upp. Lite som när Gandalf ramlar ner från ett träd nerför ett stup i första Hobbit-filmen. Han faller och faller för att i sista stund som från ingenstans fångas och lyftas upp av en enorm, vacker fågel. Plötsligt som från ingenstans kom kraften att fortsätta gå. Och känslan av att vara helt slut ligger kvar där på stupets botten.
Första veckorna i sjuksköterskeyrket har varit minst sagt omtumlande. Jag går till jobbet varje dag med en liten fjäril i magen, väl medveten om att varje dag bjuder på nya situationer och nya utmaningar. Jag stämplar ut efter dagens arbete med en lätt gnagande oro att ha missat något. Inte sällan har jag ringt till avdelningen när jag kommit hem för att säga något jag glömt rapportera eller som jag kom att tänka på på vägen. Mina kollegor skrattar snällt åt mig och påminner mig om att koppla av. Samtidigt kan jag inte förneka att jag älskar varje sekund. Barnen, ansvaret, stressen, samordnandet, komplicerade diagnoser som jag aldrig ens hört talas om... Allt i en salig röra samlas ihop och blir precis vad jag vill ha. Den känslan av att se fram emot att gå till jobbet hoppas jag kunna bära med mig länge, länge!

Nu får det räcka för idag. Känns bra att vara tillbaka framför tangenterna för nöjes skull igen.

C-uppsats hej hopp!

Ja, jag vet. Det var inte igår.
Livet spinner på i en fart som inte lämnar mången tankar kvar till bloggar och daglig reflektion. Eller rättare sagt reflekterar jag så mycket på "arbetstid" att jag inte orkar tänka alls när jag kommer hem. Det är C-uppsats morgon-middag-kväll 7 dagar i veckan numera. Det är verkligen exakt så jobbigt och tidskrävande som alla sagt! Men jag måste tillägga att det förutom det är jätteroligt :)
Vi har intervjuat kommunsjuksköterskor om deras erfarenhet av brytpunktssamtal. Det samtal som i alla engelska artiklar kallas för "delivering bad news" eller "talking about death in the End-of-life". Ett samtal där läkare, patient, anhöriga och förhoppningsvis (men inte alltid) ansvarig sjuksköterska sitter ner och pratar om att avsluta behandlingen och gå över i lindrande vård mot livets slut. Och hur patienten vill lägga upp sin sista tid.
Låter kanske tungt och svårt och jobbigt, och det är det! Men det kan också göra alla skillnad i världen för patienters och närståendes upplevelse av den sista tiden. Så som ni kanske förstår är det helt otroligt spännande att sätta sig in i och gräva djupare kring. Så trots att all tid vi måste lägga, och allt annat som får bortprioriteras för en tid, känns det ändå väldigt värt.

Sen skadar det ju inte att ha hela dagar, helger och halva kvällar fulla med plugg. Det tar fokus från den tomma lägenheten, enpersons-middagarna och den onödigt breda sängen. Oscar är inne på sin 7e vecka i Kiruna och man kan säga att det börjar bli lite tråkigt utan honom här. Så jag tar tacksamt emot allt som kan fylla min tid på annat håll. Men inte så länge till! Imorgon kväll är nämligen dagen då Oscar kommer hem på riktigt! Och efter 6½ veckor isär känns 2 hemmaveckor som en underbar lyx! Här ska det lagas mat till två personer, sällskapas till gymmet och gnabbas om vems kudde som är vems (bara för att jag lånar Oscars när han är borta, säg inget!).

Så hoppas ni mår bra där ni är. Försöker skriva oftare men lovar inget förrän c-uppsatsen är opponerad och klar ;)

Blessings!