I carry your heart with me. I carry it in my heart.

Sätter mig ner i saccosäcken med datorn i knäet efter vad som känns som första lediga dagen på otroligt länge. Det stämmer givetvis inte. Jag är ledig varannan helg och någon dag här och där i veckorna. Vet inte varför den här dagen känts så mycket mer ledig än övriga januari/februari men kanske har det något att göra med känslan av att ha betat av flera punkter på en uråldrig attgöralista. Ingen fyraåring har heller distraherat och krävt 100% uppmärksamhet varje vaken sekund, eller för den delen vaknat kl 5.30 för att han anser sig ha sovit "längelänge". Vädret har också haft en känsla av ledighet över sig. En riktig grådaskig, snöblandat regnig, halka-inte-på-löven-dag.

Nu är det mars och i mars kommer min man hem efter nästan sju månader alldeles för långt borta. Man skulle kunna tro att det är en lättnad att det närmar sig. Men jag skulle snarare säga att det blir värre och värre ju närmre dagen kommer. I september var det liksom inte ens lönt att tillåta längtan få något utrymme. Börjar du längta i september efter någon som inte kommer hem förrän i mars, då orkar du inte. Så är det bara. Eller jag vet inte, men det funkar i alla fall inte för mig. Men nu när det varit 3 veckor kvar i typ en vecka, då kommer längtan, för att inte tala om frustrationen, och slår omkull mig med sin fulla kraft. Om ni undrar hur det kan vara 3 veckor kvar så länge så är det enkla svaret bara att hans jobb inte är så noga med vilken dag det blir. Det är lite mer ungefär då eller då eller då, vi får se, vi ska bara göra ett par grejer till. Fruarna har inte så mycket att säga till om. Det är bara att bita ihop och kämpa lite till, lite till. Och när han ringer och säger att det inte blir riktigt den dagen det var sagt från början utan en, två eller tre dagar senare förstår jag att det kan verka konstigt att slås ner av så små detaljer. Vad gör 3 dagar till när man varit isär i 7 månader? Rent praktiskt gör det ingen skillnad. Men det gör ONT. Inte för att det är logiskt utan bara för att hjärtat gör ont ibland utan att man förstår varför. Det är vid de tillfällena man hör munnen säger Det går inte! Och hjärtat svara En liten bit till, bara en liten bit till.

Första månaderna av 2014 har varit en kamp mot trötthet och mörker. All energi har gått åt till att få livet att gå ihop med nytt jobb, vår underbara men energikrävande helg-fyraåring, matlagning och träning. Fördelen med sådana tider är att tiden går fort. Nackdelen är att när man sen väl får tid att träffa den där vännen och hänga på riktigt med folk man verkligen tycker om, så inser man att man prioriterat bort just det som kunnat lyfta både trötthet och mörker. Finns så många jag önskar jag träffade mer (förutom min man nu då). Människor jag vet får mig att leva upp till en bättre, roligare, gladare Elin. Och som jag tror och hoppas mig ha ungefär samma effekt på. Så lätt det är att ta för givet och inte prioritera rätt. Så lätt att tänka sen, snart  och jag ska bara...
Så mycket onödiga, tråkiga grejor som tar massa tid som man egentligen borde lagt på sina vänner. Det är lätt att lura sig själv att sanna vänner finns kvar även om man inte hörs eller ses på länge. När man ses är allt som vanligt igen. Visst finns det vänner som det känns som man träffades igår trots att det gått ett år. Men jag tror att den känslan är lite av en lögn. För precis som med barn är det kvantiteten som verkligen betyder något. Även om det funkar att hålla en relation vid liv på bara kvalitet så missar man för mycket. Tråkiga måndagar, ensamma tisdagar, tysta fredagar och hittepå-onsdagarna. Och den kvällen i februari när han eller hon hade gett vad som helst för ett spontanbesök eller ett långt telefonsamtal men fick nöja sig med en Like på facebook. Känns på något sätt som Gud hade tänkt sig lite mer.

Livet är en serie dragningar fram och tillbaka. Man vill göra en sak men är tvungen att göra något annat. Något sårar en fast man vet att det inte borde göra det. Man tar vissa saker för givet fast man vet att man aldrig ska ta något för givet.
-Morrie

Så hur lär man sig att inte saker för givet?
Jag vet inte. Men ibland kanske det helt enkelt handlar om att släcka tv:n, stänga av datorn och lägga undan telefonen. Vara här och nu och påminna sig själv om att vara just det och njuta av de ögonblick vi får av absolut gemenskap. Sedan spara dessa i sitt inre och minnas att det här är det som är viktigt.

Kärlek och sånt.

Nyårsaftonsdag. Mannen stryker skjortan inför ikväll, julgranen lyser sitt stilla sken över vardagsrummet, och spotify spelar skön musik i högtalarna. En lugn, ledig dag som inte har något särskilt ärende förutom att ladda inför kvällen. Måste säga att det är ungefär exakt vad jag behöver just nu. Bara vara hemma, med mannen någonstans inom räckhåll för en kyss i förbifarten eller stanna upp i en omfamning. Njuter av någon form av vardag i relationen. Det som ibland kan verka trist, grått och alldagligt utifrån är nog det jag uppskattar mest av mitt äktenskap. Att laga mat tillsammans, att en går och pysslar med något medan den andre sitter tyst i soffan, smådiskussioner om saker som varför jag alltid lyckas tappa bort mina vantar. Eftersom jag jobbat hela julen går jag ofta och lägger mig tidigare än min man, och jag älskar att somna till hans rörelser i rummet intill och vakna till någon timme senare av att han kryper ner bredvid mig. På fredag får vardagsrelationen ett abrupt slut och nästa 3 månaders-distans tar vid. Det kanske inte låter som ett ultimat recept på lyckade relationer. Det är det sannolikt inte heller. Skulle aldrig rekommendera det till någon som hade möjlighet att välja. Men en sak går inte att komma ifrån. Den stunden, när man inte setts en endaste sekund (inte ens över skype) på 3 månader och man halvspringer mot varandra på tågperrongen, han i sin ökenuniform, jag med snöflingor i hela håret, den stunden är näst intill oslagbar. Begreppet att smälta i någons armar fick plötsligt en helt ny betydelse för mig. Varje dag jag behövt lämna honom för att gå till jobbet har känts i bröstet, hur töntigt det än låter efter nästan 10år tillsammmans.

Någon som har några braiga nyårslöften inför nästa år?

Det måste kännas i hjärtat på riktigt

Jag är dålig på att uppdatera min musiksmak. Jag lyssnar på samma låtar igen och igen. Utan spotifys spellistor och en och annan timme i bilen med radion på vore jag helt lost i min egna lilla musikbubbla. Men nu tog jag i alla fall bilen till jobbet häromdagen och blev därmed matad med lite nytt på musikfronten. En häftig grej med musik är hur en enstaka textrad kan lyfta och lysa klart framför all annan text och rytm. Kanske är det bara jag, citat-nörd som jag är, men det är något jag verkligen älskar med musiken. "Det måste kännas i hjärtat på riktigt" skralade radion i bilen häromdagen och de orden har fastnat i mitt huvud. Det måste kännas i hjärtat på riktigt. Annars får det vara. Skit samma om det är en go' känsla eller om det värker, molar, gnager, svider eller får hjärtat att brista i tusen små skärvor. Bara det känns i hjärtat på riktigt. Jag berättade lite på jobbet om hur morfars begravning blev. Hur vi växelvis bröt ihop av förlusten ömsom skrattade åt något morfar sagt eller gjort. För många låter det främmande med en så känslosam begravning för en 97åring. Men vi är en känslosläkt, vi älskar varandra tills hjärtat brister och här är det okej att gråta, skratta whatever. Det måste kännas i hjärtat på riktigt. Tror att det kan vara en bra måttstock för om det man lägger sin tid på verkligen är värt det. Känns det i hjärtat på riktigt? Får det dig att brinna lite starkare? Hjärtat att bulta lite hårdare? Livet att bli lite mer verkligt?

Hursomhelst. Nu har jag avslutat mina 30 dagars intensivträning. Fitnessfighten blev en riktig powerboost på flera fronter. Resultatet är för mig enastående och långt över mina förväntningar. Jag sprang min standardrunda på 6.2 km häromdagen och slog mitt gamla rekord med 3 minuter 47 sekunder! GRYM känsla om någon undrar. Jag har även avnjutit 30 dagar utan ryggsmärtor och trots att det varit otroligt högt tryck på jobbet har min stressmage hållit sig fullständigt lugn. Jag äter, tränar och sover bättre, kroppen känns mer tonad än någonsin, jag är glad och full av energi. Så tack World of Shape för denna månad, det var inte alltid lätt men ack så värt det!

För er som funderar på om Fitnessfighten (eller något annat program av World of Shape) är något för dig: Bara gör det! Oavsett målsättning (viktnedgång, viktuppgång, kondition, styrka, bättre vanor) så är det här ett sätt som håller i längden och rustar för livet!

Vaknar varje morgon nu med en enda tanke: På söndag kommer han. Då står han här i vår hall igen, och kysser mig i pannan med fingrarna i mitt hår. Den känslan.

Det måste kännas i hjärtat på riktigt!

Träning och resultat

Efter några jobbnätter är det skönt med en slapp dag hemma. Städa lite, dega i soffan, laga lite matlådor och träna träna träna förstås.
Fitnessfighten är inne på dag 13 och jag inser till min stora förvåning att jag stormtrivs med min nya livsstil.

För er som inte hört talas om fitnessfighten:
World of Shape har skapat ett koncept som handlar om att förändra dina vanor, bränna fett och bygga muskler på 30 dagar.
Under 30 dagar tränar vi 1h varje dag, blandat kondition och styrka. Samtidigt äter vi inget socker, bröd, inga tillsatser, lite fett och massor med protein. Kolla in deras hemsida www.worldofshape.com för mer information.

För mig som alltid tränat relativt regelbundet men, precis som de flesta andra, ibland har svårt att få rumpan ur soffan har träningsdelen varit en spark i rätt riktning. Attitydändringen i att fråga sig "När ska jag träna idag" istället för "Ska jag träna idag?". Programmet har stort fokus på bålstabilitet vilket gjort att den kroniska ryggsmärta som jag levt med sen jag var 18 lyst med sin frånvaro de senaste 2 veckorna. Jag älskar träning och att jobba med kroppen så den här biten har inte varit några problem att följa (än så länge, mer än hälften kvar jag vet).

Det svåra har utan tvekan varit att brottas med sockerabstinensen. Har verkligen fått inse att jag har varit helt sjukt sockerberoende. Även om jag inte ätit jättemycket godis och kakor i veckorna har det ofta funnits där som en naturlig del av helgen och när jag varit utan det i perioder har jag alltid ersatt det med mackor och kex. I helgen när lillkillen var här och proppade i sig pepparkakor kan jag säga att det krävdes MYCKET viljestyrka för att inte ge vika för sötsuget. Att sitta och äta kvarg och hallon när andra äter chips och godis fyller helt enkelt inte samma funktion. Samtidigt känner jag mig på något konstigt sätt fri. Jag är inte längre bunden av något som tidigare haft kontrollen över mig. Underbar känsla! Därmed inte sagt att jag inte kommer stå där, vid morgonkaffet den 1 December, med en riktigt stor pepparkaka i handen ; )

För första gången i mitt vuxna liv har jag fått matvanor som jag mår bra av. Det handlar inte bara om att inte äta godis utan om att äta regelbundet (får inte gå mer än 3h mellan varje mål). Detta hos mig som lätt kunnat gå en hel dag utan att äta annat än frukost och kanske en macka till kvällsmat. Nu äter jag nyttig mat som bygger upp kroppen och har fått så mycket mer energi, är både piggare och gladare och detta jämnt fördelat över dygnet. Detta är utan tvekan något som jag kommer ta med mig även efter dessa 30 dagar är slut. Visst kommer jag fortsätta äta godis, bröd och kakor emellanåt (man måste ju leva loppan lite också). Men nu har jag en grund att jobba utifrån som håller i det långa loppet. För att sätta lite siffror på det hela kan jag berätta att jag under de första 10 dagarna förbättrade min löptid på 2 km med 40 sekunder!

Färdigsnackat om det här för idag. Nu ska jag käka lite mellis innan det är dags att dra till gymmet!

I dare you to move!

Mors!

Minnesanteckning

I lördags för ungefär en vecka sedan dog min morfar.
Det blev en chock för oss allihopa. Det kanske låter skumt, att en 97 årig gammal man som stilla somnar in i sin säng lämnar efter sig en familj i chock och förtvivlan. Men morfar var en person som levde till 100% ända fram till sista andetaget. Även om vi alla visste att hans ålder rent logiskt innebar att tiden kunde var inne, är det svårt att förstå hur en så pass levande person bara kan upphöra att existera. Dagen innan han dog hade han varit på travbanan och kollat på hästarna och funderat över om han inte borde ta tag i sitt travintresse. Sista månaden i livet var han på 2 stora kalas, varav en var hans egen 97års dag. När han dog på skulle vi precis hämta honom för att åka på 75 års kalas, något han taggat för hela veckan. Morfar som hög ved på vedbacken tills han ramlade just där och bröt höften när han var ca 93år gammal. Som bodde i samma hus i 95år och hämtade posten på andra sidan vägen varje dag, barfota, året runt. Morfar som tog upp oss i knäet när vi var små och kramade oss så vi trodde revbenen skulle gå av. Morfar som alltid hade karameller i en liten burk i vardagsrummet. Som lärde oss hur man kunde vända en sked fylld med kladdsoppa uppochner med en liten knyck och på så sätt få skeden helt silverren igen. Och som lurade i alla oss barnbarn att det var en råtta som bitit av hans ena finger. Morfar som njöt till 100% när släkt och vänner var nära och älskade att sitta och lyssna när vi sjöng i timmar.

Allhelgona helgen är en helg när vi minns de vi förlorat. Men jag är inte säker på att vi fullt ut förstått att vi förlorat morfar. Och på ett sätt kanske vi inte förlorar honom heller. För alla vi, som hans liv rört vid, har händerna fulla av minnen och berättelser om honom och mormor som vi alltid kommer bära med oss. Och ett livstänk, en syn på livet, nedärvt från dem båda, som vi kommer föra vidare i generation efter generation. Nu hoppas jag att morfar strövar fram längs äng och mark, med de han älskat som gått före vid sin sida, på nytt starka, på nytt unga och friska, i en bekymmersfri himmel.

Ja, det har varit en omtumlande vecka. Veckor som denna då jag, mer än någonsin, önskar att min man inte var på andra sidan jorden. Samtidigt är det sådana här tider som får en att se allt man har. Hur lyckligt lottade vi är att ha en släkt så stor och ändå näranära. Vilken trygghet det är att stå 20 personer runt en dödsbädd och turas om att vara den som bryter ihop och vara den som tröstar. Styrkan i att sjunga Blott en dag med röster som brister igen och igen, men aldrig alla samtidigt. Stå hand i hand och be Gud som haver och veta att tillsammans är man mindre ensam. Vi träffades 2 dagar senare i mormor och morfars gamla kök, bara de allra närmaste, för att planera lite runt begravningen. Den stora klockan som måste dras upp hade stannat på 14:38, vilket borde varit ungefär den tid som morfar konstaterades död. Vi hade knytis, åt ihop, pratade minnen, skrattade och sjöng. Framåt kvällen kom någon på att vi borde räkna hur många vi var: 28 personer, bara de allra närmaste.
Vi sjöng en sång den kvällen: Fanfar, av Staffan Hellstrand. Tyckte på något vis att den passade in, på morfar, mormor, släkten och kanske en riktning på livet i allmänhet:

Det här är en sång, om en blomma 

Det här är en hälsning till dom fromma. 

Dom som inte jagar guldet och äran 

Dom som ser lyckan I det dom har nära 

Dom som inte alltid sneglar över dom som har mera. 

Dom som sätter barn till världen och får dom att fungera. 

Dom som inte vill vara en av ringarna på vattnet 

Som kan leva under ytan och tycka det är vackert. 

Det här är en fanfar för dom som verkligen har nånting kvar. 

Saknad och träning. Ungefär som vanligt då.

Regnet öser ner utanför mitt fönster. Mjukisbyxorna är på, värmeljusen tända, och min kusins röst sjunger vackert en självskriven melodi som hon skickat över med mail någon gång för länge sen. Förutsättningarna för myskväll är många. Ändå vill stämningen inte riktigt infinna sig. Det är på nått vis inte riktigt samma sak att mysa alldeles ensam. För så här är det, dagarna går, liksom veckorna och gräsänkelivet börjar komma in i en ganska bekväm lunk. Det funkar, kan jag stolt erkänna för mig själv mellan varven. Det är bara de där korta ögonblicken när längtan slår mig med sin fulla kraft, så hårt att jag tappar andan ett litet slag. Då känns julen så oändligt långt borta, till och med helgen, till och med nästa dag är för långt bort. Så jag försöker att inte tänka på det så mycket. Inte tänka på att han är borta, inte på när han kommer hem, hur långt det är kvar eller hur i hela friden det är tänkt att jag ska klara mig utan min mans läppar mot mitt hår ens en minut till?!

I wanna see you, and hug you, and kiss you.

and make you smile, and make you laugh.

and just lie on the sofa next to you.

and then just fall asleep beside you.

it'd be nice.

Anyways. Idag har jag bytt däck på bilen. Kände mig självständig och stark och nuklararjagvadsomhelst. Inte så dum känsla att erfara så här en tisdagseftermiddag. Försöker hålla kvar den känslan i ett par veckor till. Har ju klarat ett par månader på bara lördagsgodis men nu första november börjar min stora utmaning (förutom att överleva 3e månaden som gräsänka): Fitnessfighten. Det hela innebär i stora drag att man tränar 1h om dagen i 30dagar samtidigt som man äter supernyttigt och sockerfritt. Funderade en liten stund på att börja sluta äta socker igen redan den här veckan men sen blev jag så sugen och bakade en kladdkaka istället. Well, well. Vi får se hur det här går helt enkelt. Försöka duger för min del. Förhoppningsvis blir det en fin förströelse som förutom att hålla ensamheten stången dessutom gör att den fru mannen kommer hem till är aningens mer fit än den han lämnade i början på september.

Är helspänd på svaret på den frågan. November - bring it on!

                                          

Det är så härligt att nå sina mål. Vet inte varför. Varför spelar det någon som helst roll hur många pull ups jag orkar göra eller hur snabbt jag orkar springa? Ingen aning. Men det är så illa gött att springa i mål efter en löptur och inse att du sprungit din snabbaste tid. Att du idag var lite bättre än du någonsin varit tidigare. Grym känsla! Mer sånt in i höstmörkret!
                                      

Ups and downs and ups

Idag har varit en sån där sprudlande dag. Som flutit på i exakt rätt tempo på precis den nivån som utmanar utan att övermanna.

Jag kan lugnt säga att veckan inte började så. Första dagen själv på nya jobbet, alldeles för mycket patienter som var alltför sjuka till för lite personal med för liten erfarenhet. Stressigt är inte ens första bokstaven på förnamnet. Det är lätt att låta sådana dagar slå ner och kuva en. Det är så lätt att gå hem med gråten i halsen och tänka att 'jag kommer aldrig klara det här'. Jag är ingen supermänniska. Jag kan bara göra mitt bästa så snabbt jag kan, mer finns inte att erbjuda. Men en sak jag fått lära mig under mina första månader som sjuksköterska är att det här jobbet rätt ofta kräver lite mer än man egentligen har att erbjuda. Vissa dagar hinner jag inte göra allt för alla patienter. Vissa dagar när någon ber om ett glas vatten glömmer jag bort det så fort jag går ut genom dörren. Det är så många som kräver ens uppmärksamhet hela tiden. Sedan kommer jag ihåg det när jag cyklar hem på eftermiddagen eller kvällen. Första tiden ringde jag till jobbet nästan varje dag när jag kom hem och rapporterade över något jag glömt. Om du som läser det här någon gång blir patient: Fråga två gånger om det dröjer, det är inte besvärligt, det är bara så lätt att glömma när att-göra-listan är en mil lång. Det är så lätt att känna sig otillräcklig. Men ändå tror jag att vi måste få låta dagarna bli lite som de blir ibland. Utvärdera dagen och fråga sig om det var jag som var otillräcklig eller om det helt enkelt var för hög belastning på för få personer. Övar på det nu, mycket tack vare fantastiska kollegor som peppar, ger feedback och backar upp där det behövs.

Men åter till idag. Solen sken över de rödgulgröna skogarna runt Billingeberget. Luften var frisk. Arbetsbelastningen på jobbet var precis lagom hög. En löptur när jag kom hem i ett bra men inte tungt tempo och nu lite härlig musik på spotify och en kopp te. Life. Is. Good.

Mannen har varit borta i lite mer än en månad nu. En månad av sex. Förvånat inser jag hur bra det ändå går med allting. När han var borta så här länge första gången var jag 19, och jag minns att jag tyckte att det var så svårt! Ser med stolthet att jag är starkare nu. Men det är klart. En av våra längte-låtar (ja, vårt förhållande är uppbyggt av distanser) får fortfarande hjärtat att brista lite när jag hör den. Can you see how much I need you right now? Postar den här så får ni höra på lite äkta längtan i musikform: