Nu sitter jag här. Med mitt lilla barn sovandes i knäet. Ett mirakel utöver allt vi någonsin kunnat föreställa oss. En kärlek långt större än vi kunnat ana. Fina, underbara, älskade Samuel. Tänk att du bara funnits hos oss i 6 veckor och 3 dagar. Tänk att det var du som levde loppan därinne i magen hela våren och sommaren. Att det lilla sträcket på stickan efter 2 minuters väntan skulle visa sig vara du.
Och visst är det den stora omställning som alla pratar om. På en sekund är livet helt annorlunda. Borta är de långa nätterna av ljuv sömn, de lugna, ostörda måltiderna, och den muskulösa, fasta kroppen. Dagarna fylls av amning, bajsblöjor, joller och tappra försök att försöka hålla undan med disk, tvätt och städning när sonen till slut somnat. Tvåsamheten omvandlas till en trio där allt fokus ligger hos det lilla barnet i första hand. Både Samuel och jag går igenom ett par ombyten per dag på grund av diverse mjölk-, bajs-, kiss- och kräkspill. Gång på gång påminns jag om hur fantastiskt allting är, fylls av kärlek så gränslös att ögonen fylls av tårar igen och igen.
Givetvis kan överkänsligheten också ha att göra att jag inte sovit en hel natt på över 6 veckor. Idag firar vi dock att Samuel sovit 5h i sträck! Halleluja-moment när man vaknar 3.30 och inser att det är första gången inatt. Fantastiskt hur dessa bättre-sömn-nätter alltid kommer när man behöver dem som bäst.
Förutom att vi fått barn nu i höst har vi även slagit på stort och köpt ett hus! Ett litet torp strax utanför Skövde, rött med vita knutar och en hektar skog som är vår alldeles egen. Living the dream klingar plötsligt starkt och klart. Samuel och jag har redan börjat packa så smått. Vi ska inte flytta förrän i december men tålamod är inte precis min starka sida och knappast Samuels heller. Sen tar det ju lite mer tid med saker och ting när man har en 6-veckors bebis som fortsätter att, precis som i magen, leva loppan dygnet runt. Det där om att spädbarn bara sover stämmer i alla fall inte på vår lilla knodd.
Måste få skryta lite också. Vi var på första läkarundersökningen på BVC igår och Samuel fick toppbetyg i allt! Extra plus i kanten för bilringar och superstark nacke. Något malliga var vi allt när vi gick därifrån. Tar inget för givet men just nu verkar vår lilla kille vara frisk som en nötkärna och för det tackar vi Gud varje dag!
I fortsättningen kommer den här bloggen, i mån av tid, fyllas med tankar kring mamma-livet, hus-livet och uppföljning kring mina tappra försök att få tillbaka formen efter graviditeten. Än så länge har vi inte kommit längre än till lättare hemma-styrketräning och barnvagnspromenader men det tar sig!
Ha en underbar höstdag allihopa! Nu måste jag gå och byta en bajsblöja på min frustrerade bebis, over and out!
tisdag 4 november 2014
tisdag 19 augusti 2014
Saliga otålighet
Sitter i en saccosäck i vardagsrummet och ser vädret skifta från minut till minut utanför fönstret. Solsken, regn, blåst, sol igen och moln igen avlöser varandra. En föraning till sånt där härligt höstväder som får dig att känna dig lite mer levande och samtidigt manar till stickade tröjor, varm choklad och mys i soffan. Mys som i höst luktar, låter, gråter och jollrar bebis.
En så otänkbar förändring som för ögonblicket kan vara bara någon timme bort lika väl som ett par veckor framåt. På ett par timmar (eller 9 månader) förändras livet för alltid.
Eftersom jag jobbar på avdelning för nyfödda (neonatal) får jag regelbundet se denna förvandling utspela sig framför mig. Föräldrar som för bara någon timme sedan inte var föräldrar men som nu ser sitt lilla mirakel för allra första gången. När barnen kommer till oss är det ju i regel för att något är fel, varför reaktionen kanske är något förstärkt av oro eller rädsla. Men för mig är det varje gång fantastiskt att få lägga deras lilla knyte mot pappans bröst och se ögonen fyllas med tårar över ögonblickets storhet. Kanske att det är lite extra speciellt att få se pappan stå inför detta möte eftersom de i vanliga fall inte blir den huvudsakliga vårdaren av barnet den första tiden. Plus att de ju inte interagerat med barnet under tiden i magen på samma sätt som mammorna gör. Sällan är det väl så vackert att se en vuxen man gråta. Stunder som berör ända in i själen och som får mig att längta efter att få träffa vårt eget barn. Och kanske ännu mer efter att min man ska få stå där, med vårt alldeles egna lilla knyte i famnen för allra första gången.
Ögonblick som varit det samma genom alla tider, som ingen förändring eller utveckling i världen kan göra mindre stort och mirakulöst.
Med en ganska stor dos otålighet går jag nu och väntar på att väntan ska vara över. Spjälsängen står bäddad, tygblöjorna är vikta på skötbordet, magen är stor och utspänd och den blivande mamman vill inget hellre än att smärtorna ska dra igång. Konstig sak att gå och längta efter kanske... Men det är ju mer resultatet av smärtorna jag vill åt. Lite som att längta efter resan fast det du egentligen längtar efter är att komma fram.
Eftersom jag jobbar på avdelning för nyfödda (neonatal) får jag regelbundet se denna förvandling utspela sig framför mig. Föräldrar som för bara någon timme sedan inte var föräldrar men som nu ser sitt lilla mirakel för allra första gången. När barnen kommer till oss är det ju i regel för att något är fel, varför reaktionen kanske är något förstärkt av oro eller rädsla. Men för mig är det varje gång fantastiskt att få lägga deras lilla knyte mot pappans bröst och se ögonen fyllas med tårar över ögonblickets storhet. Kanske att det är lite extra speciellt att få se pappan stå inför detta möte eftersom de i vanliga fall inte blir den huvudsakliga vårdaren av barnet den första tiden. Plus att de ju inte interagerat med barnet under tiden i magen på samma sätt som mammorna gör. Sällan är det väl så vackert att se en vuxen man gråta. Stunder som berör ända in i själen och som får mig att längta efter att få träffa vårt eget barn. Och kanske ännu mer efter att min man ska få stå där, med vårt alldeles egna lilla knyte i famnen för allra första gången.
Ögonblick som varit det samma genom alla tider, som ingen förändring eller utveckling i världen kan göra mindre stort och mirakulöst.
torsdag 15 maj 2014
I väntans tider
Längtan efter det som ligger framför. Vad det nu kan tänkas vara. Bebisen som sparkar i min mage, så liten och skör, så svår att våga tro och hoppas på. Antar att det är nackdelen med att jobba på neonatalavdelning. Vi ser bara allt det som kan gå fel. Och även om jag alltid varit stolt över min förmåga att släppa jobbet när jag går därifrån måste jag erkänna att en del situationer griper tag bortom de blå arbetskläderna. Jag vaknar svettig och ledsen mitt i natten efter ännu en dröm om någon av mina patienter och viskar med en bestämd hand på magen att nu stannar du där inne tills du är klar, okej?
Just nu känns det som att det lilla liv som växer inom mig präglar vardagen allt mer. Det börjar bli dags att dra ner på löpningen. Det funkar helt enkelt inte längre, det gör ont och det är inte roligt. Lyckades visserligen ta mig igenom Vårruset springandes trots att jag var inställd på att tvingas gå hela loppet. Those little victories... Så nu är jag mitt i ett tappert försök att hitta nya sätt att träna på. Läser böcker om gravidträning och försöker hitta en linje som passar mig. Det har visst råkat bli lite si och så med träningen sen mannen kom hem från utlandstjänsten. Först för att varje ledig minut skulle tillbringas med honom och sen för att mitt blodvärde sjönk som en sten vilket gav en trötthet som inte är av denna värld. Men efter en liten paus, en rejäl förkylning och en tids knaprande av järntillskott är jag nu redo för nya tag.
Känns så skönt att vara igång igen! Sökandet efter sätt att anpassa träningen på hjälper mig att känna att jag fortfarande har kontroll över min egen kropp. Inte förslavas totalt under graviditetens krafter och tappa bort mig själv på vägen. Jag har varit så rädd för att bli gravid, och få barn, vad det skulle göra med min kropp. En kropp som jag kämpat så länge med att bli nöjd med, acceptera, trivas i. Rädd att en så stor förändring ska slunga tillbaka mig till en tid med ångest och matfixering. Och visst är det jobbigt att känna hur kondition och muskler inte längre kan byggas upp utan snarare blir sämre och svagare. Se vågen gå uppåt mot siffror som tidigare skulle satt fingrar långt ner i halsen. Men allvarligt, en blick ner på min växande mage som med jämna mellanrum hoppar till av en väl inriktad spark eller boxning, eller helt ändrar form när bebisen slår en kullerbytta eller kryper ihop på ena sidan av magen, det räcker. Det gör inte att jag inte blir ledsen av saker jag inte klarar pga graviditeten, men det gör uppoffringen så tydligt liten. För att det som kommer är så mycket större. I väntan på det som ligger framför. Vi får väl se om jag känner likadant efter förlossningen... :P
Men vi tar inte ut något i förskott utan lever här och nu och tar en dag i taget. Just idag känns det okej och jag är glad och nöjd över det. Häromdagen fick jag inviga min nya tjockis-baddräkt. Eftersom simning är skonsammare för ömma fogar och ligament än löpning, får jag anpassa mig lite. Får ändå känna mig nöjd med att ha kunnat löpträna ända fram till vecka 24. Förhoppningsvis är jag ute i spåren igen om ett år med skor, löparkläder och kanske till och med en barnvagn!
Idag njuter jag av en ledig dag innan jobbhelg. Det finns många nackdelar med att jobba skift men enstaka lediga dagar mitt i veckan är helt klart en finfin fördel. Ikväll blir det PT-pass för att hitta ett nytt styrkeprogram som funkar nu när magmusklerna börjat sära på sig och inte erbjuder samma bålstabilitet. Vad resten av dagen kommer innehålla får vi se helt enkelt. Bring it on!
Just nu känns det som att det lilla liv som växer inom mig präglar vardagen allt mer. Det börjar bli dags att dra ner på löpningen. Det funkar helt enkelt inte längre, det gör ont och det är inte roligt. Lyckades visserligen ta mig igenom Vårruset springandes trots att jag var inställd på att tvingas gå hela loppet. Those little victories... Så nu är jag mitt i ett tappert försök att hitta nya sätt att träna på. Läser böcker om gravidträning och försöker hitta en linje som passar mig. Det har visst råkat bli lite si och så med träningen sen mannen kom hem från utlandstjänsten. Först för att varje ledig minut skulle tillbringas med honom och sen för att mitt blodvärde sjönk som en sten vilket gav en trötthet som inte är av denna värld. Men efter en liten paus, en rejäl förkylning och en tids knaprande av järntillskott är jag nu redo för nya tag.
Känns så skönt att vara igång igen! Sökandet efter sätt att anpassa träningen på hjälper mig att känna att jag fortfarande har kontroll över min egen kropp. Inte förslavas totalt under graviditetens krafter och tappa bort mig själv på vägen. Jag har varit så rädd för att bli gravid, och få barn, vad det skulle göra med min kropp. En kropp som jag kämpat så länge med att bli nöjd med, acceptera, trivas i. Rädd att en så stor förändring ska slunga tillbaka mig till en tid med ångest och matfixering. Och visst är det jobbigt att känna hur kondition och muskler inte längre kan byggas upp utan snarare blir sämre och svagare. Se vågen gå uppåt mot siffror som tidigare skulle satt fingrar långt ner i halsen. Men allvarligt, en blick ner på min växande mage som med jämna mellanrum hoppar till av en väl inriktad spark eller boxning, eller helt ändrar form när bebisen slår en kullerbytta eller kryper ihop på ena sidan av magen, det räcker. Det gör inte att jag inte blir ledsen av saker jag inte klarar pga graviditeten, men det gör uppoffringen så tydligt liten. För att det som kommer är så mycket större. I väntan på det som ligger framför. Vi får väl se om jag känner likadant efter förlossningen... :P
Men vi tar inte ut något i förskott utan lever här och nu och tar en dag i taget. Just idag känns det okej och jag är glad och nöjd över det. Häromdagen fick jag inviga min nya tjockis-baddräkt. Eftersom simning är skonsammare för ömma fogar och ligament än löpning, får jag anpassa mig lite. Får ändå känna mig nöjd med att ha kunnat löpträna ända fram till vecka 24. Förhoppningsvis är jag ute i spåren igen om ett år med skor, löparkläder och kanske till och med en barnvagn!
Idag njuter jag av en ledig dag innan jobbhelg. Det finns många nackdelar med att jobba skift men enstaka lediga dagar mitt i veckan är helt klart en finfin fördel. Ikväll blir det PT-pass för att hitta ett nytt styrkeprogram som funkar nu när magmusklerna börjat sära på sig och inte erbjuder samma bålstabilitet. Vad resten av dagen kommer innehålla får vi se helt enkelt. Bring it on!
lördag 1 mars 2014
I carry your heart with me. I carry it in my heart.
Sätter mig ner i saccosäcken med datorn i knäet efter vad som känns som första lediga dagen på otroligt länge. Det stämmer givetvis inte. Jag är ledig varannan helg och någon dag här och där i veckorna. Vet inte varför den här dagen känts så mycket mer ledig än övriga januari/februari men kanske har det något att göra med känslan av att ha betat av flera punkter på en uråldrig attgöralista. Ingen fyraåring har heller distraherat och krävt 100% uppmärksamhet varje vaken sekund, eller för den delen vaknat kl 5.30 för att han anser sig ha sovit "längelänge". Vädret har också haft en känsla av ledighet över sig. En riktig grådaskig, snöblandat regnig, halka-inte-på-löven-dag.
Nu är det mars och i mars kommer min man hem efter nästan sju månader alldeles för långt borta. Man skulle kunna tro att det är en lättnad att det närmar sig. Men jag skulle snarare säga att det blir värre och värre ju närmre dagen kommer. I september var det liksom inte ens lönt att tillåta längtan få något utrymme. Börjar du längta i september efter någon som inte kommer hem förrän i mars, då orkar du inte. Så är det bara. Eller jag vet inte, men det funkar i alla fall inte för mig. Men nu när det varit 3 veckor kvar i typ en vecka, då kommer längtan, för att inte tala om frustrationen, och slår omkull mig med sin fulla kraft. Om ni undrar hur det kan vara 3 veckor kvar så länge så är det enkla svaret bara att hans jobb inte är så noga med vilken dag det blir. Det är lite mer ungefär då eller då eller då, vi får se, vi ska bara göra ett par grejer till. Fruarna har inte så mycket att säga till om. Det är bara att bita ihop och kämpa lite till, lite till. Och när han ringer och säger att det inte blir riktigt den dagen det var sagt från början utan en, två eller tre dagar senare förstår jag att det kan verka konstigt att slås ner av så små detaljer. Vad gör 3 dagar till när man varit isär i 7 månader? Rent praktiskt gör det ingen skillnad. Men det gör ONT. Inte för att det är logiskt utan bara för att hjärtat gör ont ibland utan att man förstår varför. Det är vid de tillfällena man hör munnen säger Det går inte! Och hjärtat svara En liten bit till, bara en liten bit till.
Första månaderna av 2014 har varit en kamp mot trötthet och mörker. All energi har gått åt till att få livet att gå ihop med nytt jobb, vår underbara men energikrävande helg-fyraåring, matlagning och träning. Fördelen med sådana tider är att tiden går fort. Nackdelen är att när man sen väl får tid att träffa den där vännen och hänga på riktigt med folk man verkligen tycker om, så inser man att man prioriterat bort just det som kunnat lyfta både trötthet och mörker. Finns så många jag önskar jag träffade mer (förutom min man nu då). Människor jag vet får mig att leva upp till en bättre, roligare, gladare Elin. Och som jag tror och hoppas mig ha ungefär samma effekt på. Så lätt det är att ta för givet och inte prioritera rätt. Så lätt att tänka sen, snart och jag ska bara...
Så mycket onödiga, tråkiga grejor som tar massa tid som man egentligen borde lagt på sina vänner. Det är lätt att lura sig själv att sanna vänner finns kvar även om man inte hörs eller ses på länge. När man ses är allt som vanligt igen. Visst finns det vänner som det känns som man träffades igår trots att det gått ett år. Men jag tror att den känslan är lite av en lögn. För precis som med barn är det kvantiteten som verkligen betyder något. Även om det funkar att hålla en relation vid liv på bara kvalitet så missar man för mycket. Tråkiga måndagar, ensamma tisdagar, tysta fredagar och hittepå-onsdagarna. Och den kvällen i februari när han eller hon hade gett vad som helst för ett spontanbesök eller ett långt telefonsamtal men fick nöja sig med en Like på facebook. Känns på något sätt som Gud hade tänkt sig lite mer.
Livet är en serie dragningar fram och tillbaka. Man vill göra en sak men är tvungen att göra något annat. Något sårar en fast man vet att det inte borde göra det. Man tar vissa saker för givet fast man vet att man aldrig ska ta något för givet.
-Morrie
Så hur lär man sig att inte saker för givet?
Jag vet inte. Men ibland kanske det helt enkelt handlar om att släcka tv:n, stänga av datorn och lägga undan telefonen. Vara här och nu och påminna sig själv om att vara just det och njuta av de ögonblick vi får av absolut gemenskap. Sedan spara dessa i sitt inre och minnas att det här är det som är viktigt.
Nu är det mars och i mars kommer min man hem efter nästan sju månader alldeles för långt borta. Man skulle kunna tro att det är en lättnad att det närmar sig. Men jag skulle snarare säga att det blir värre och värre ju närmre dagen kommer. I september var det liksom inte ens lönt att tillåta längtan få något utrymme. Börjar du längta i september efter någon som inte kommer hem förrän i mars, då orkar du inte. Så är det bara. Eller jag vet inte, men det funkar i alla fall inte för mig. Men nu när det varit 3 veckor kvar i typ en vecka, då kommer längtan, för att inte tala om frustrationen, och slår omkull mig med sin fulla kraft. Om ni undrar hur det kan vara 3 veckor kvar så länge så är det enkla svaret bara att hans jobb inte är så noga med vilken dag det blir. Det är lite mer ungefär då eller då eller då, vi får se, vi ska bara göra ett par grejer till. Fruarna har inte så mycket att säga till om. Det är bara att bita ihop och kämpa lite till, lite till. Och när han ringer och säger att det inte blir riktigt den dagen det var sagt från början utan en, två eller tre dagar senare förstår jag att det kan verka konstigt att slås ner av så små detaljer. Vad gör 3 dagar till när man varit isär i 7 månader? Rent praktiskt gör det ingen skillnad. Men det gör ONT. Inte för att det är logiskt utan bara för att hjärtat gör ont ibland utan att man förstår varför. Det är vid de tillfällena man hör munnen säger Det går inte! Och hjärtat svara En liten bit till, bara en liten bit till.
Första månaderna av 2014 har varit en kamp mot trötthet och mörker. All energi har gått åt till att få livet att gå ihop med nytt jobb, vår underbara men energikrävande helg-fyraåring, matlagning och träning. Fördelen med sådana tider är att tiden går fort. Nackdelen är att när man sen väl får tid att träffa den där vännen och hänga på riktigt med folk man verkligen tycker om, så inser man att man prioriterat bort just det som kunnat lyfta både trötthet och mörker. Finns så många jag önskar jag träffade mer (förutom min man nu då). Människor jag vet får mig att leva upp till en bättre, roligare, gladare Elin. Och som jag tror och hoppas mig ha ungefär samma effekt på. Så lätt det är att ta för givet och inte prioritera rätt. Så lätt att tänka sen, snart och jag ska bara...
Så mycket onödiga, tråkiga grejor som tar massa tid som man egentligen borde lagt på sina vänner. Det är lätt att lura sig själv att sanna vänner finns kvar även om man inte hörs eller ses på länge. När man ses är allt som vanligt igen. Visst finns det vänner som det känns som man träffades igår trots att det gått ett år. Men jag tror att den känslan är lite av en lögn. För precis som med barn är det kvantiteten som verkligen betyder något. Även om det funkar att hålla en relation vid liv på bara kvalitet så missar man för mycket. Tråkiga måndagar, ensamma tisdagar, tysta fredagar och hittepå-onsdagarna. Och den kvällen i februari när han eller hon hade gett vad som helst för ett spontanbesök eller ett långt telefonsamtal men fick nöja sig med en Like på facebook. Känns på något sätt som Gud hade tänkt sig lite mer.
Livet är en serie dragningar fram och tillbaka. Man vill göra en sak men är tvungen att göra något annat. Något sårar en fast man vet att det inte borde göra det. Man tar vissa saker för givet fast man vet att man aldrig ska ta något för givet.
-Morrie
Så hur lär man sig att inte saker för givet?
Jag vet inte. Men ibland kanske det helt enkelt handlar om att släcka tv:n, stänga av datorn och lägga undan telefonen. Vara här och nu och påminna sig själv om att vara just det och njuta av de ögonblick vi får av absolut gemenskap. Sedan spara dessa i sitt inre och minnas att det här är det som är viktigt.
tisdag 31 december 2013
Kärlek och sånt.
Nyårsaftonsdag. Mannen stryker skjortan inför ikväll, julgranen lyser sitt stilla sken över vardagsrummet, och spotify spelar skön musik i högtalarna. En lugn, ledig dag som inte har något särskilt ärende förutom att ladda inför kvällen. Måste säga att det är ungefär exakt vad jag behöver just nu. Bara vara hemma, med mannen någonstans inom räckhåll för en kyss i förbifarten eller stanna upp i en omfamning. Njuter av någon form av vardag i relationen. Det som ibland kan verka trist, grått och alldagligt utifrån är nog det jag uppskattar mest av mitt äktenskap. Att laga mat tillsammans, att en går och pysslar med något medan den andre sitter tyst i soffan, smådiskussioner om saker som varför jag alltid lyckas tappa bort mina vantar. Eftersom jag jobbat hela julen går jag ofta och lägger mig tidigare än min man, och jag älskar att somna till hans rörelser i rummet intill och vakna till någon timme senare av att han kryper ner bredvid mig. På fredag får vardagsrelationen ett abrupt slut och nästa 3 månaders-distans tar vid. Det kanske inte låter som ett ultimat recept på lyckade relationer. Det är det sannolikt inte heller. Skulle aldrig rekommendera det till någon som hade möjlighet att välja. Men en sak går inte att komma ifrån. Den stunden, när man inte setts en endaste sekund (inte ens över skype) på 3 månader och man halvspringer mot varandra på tågperrongen, han i sin ökenuniform, jag med snöflingor i hela håret, den stunden är näst intill oslagbar. Begreppet att smälta i någons armar fick plötsligt en helt ny betydelse för mig. Varje dag jag behövt lämna honom för att gå till jobbet har känts i bröstet, hur töntigt det än låter efter nästan 10år tillsammmans.
Någon som har några braiga nyårslöften inför nästa år?
Någon som har några braiga nyårslöften inför nästa år?
tisdag 3 december 2013
Det måste kännas i hjärtat på riktigt
Jag är dålig på att uppdatera min musiksmak. Jag lyssnar på samma låtar igen och igen. Utan spotifys spellistor och en och annan timme i bilen med radion på vore jag helt lost i min egna lilla musikbubbla. Men nu tog jag i alla fall bilen till jobbet häromdagen och blev därmed matad med lite nytt på musikfronten. En häftig grej med musik är hur en enstaka textrad kan lyfta och lysa klart framför all annan text och rytm. Kanske är det bara jag, citat-nörd som jag är, men det är något jag verkligen älskar med musiken. "Det måste kännas i hjärtat på riktigt" skralade radion i bilen häromdagen och de orden har fastnat i mitt huvud. Det måste kännas i hjärtat på riktigt. Annars får det vara. Skit samma om det är en go' känsla eller om det värker, molar, gnager, svider eller får hjärtat att brista i tusen små skärvor. Bara det känns i hjärtat på riktigt. Jag berättade lite på jobbet om hur morfars begravning blev. Hur vi växelvis bröt ihop av förlusten ömsom skrattade åt något morfar sagt eller gjort. För många låter det främmande med en så känslosam begravning för en 97åring. Men vi är en känslosläkt, vi älskar varandra tills hjärtat brister och här är det okej att gråta, skratta whatever. Det måste kännas i hjärtat på riktigt. Tror att det kan vara en bra måttstock för om det man lägger sin tid på verkligen är värt det. Känns det i hjärtat på riktigt? Får det dig att brinna lite starkare? Hjärtat att bulta lite hårdare? Livet att bli lite mer verkligt?
Hursomhelst. Nu har jag avslutat mina 30 dagars intensivträning. Fitnessfighten blev en riktig powerboost på flera fronter. Resultatet är för mig enastående och långt över mina förväntningar. Jag sprang min standardrunda på 6.2 km häromdagen och slog mitt gamla rekord med 3 minuter 47 sekunder! GRYM känsla om någon undrar. Jag har även avnjutit 30 dagar utan ryggsmärtor och trots att det varit otroligt högt tryck på jobbet har min stressmage hållit sig fullständigt lugn. Jag äter, tränar och sover bättre, kroppen känns mer tonad än någonsin, jag är glad och full av energi. Så tack World of Shape för denna månad, det var inte alltid lätt men ack så värt det!
För er som funderar på om Fitnessfighten (eller något annat program av World of Shape) är något för dig: Bara gör det! Oavsett målsättning (viktnedgång, viktuppgång, kondition, styrka, bättre vanor) så är det här ett sätt som håller i längden och rustar för livet!
Vaknar varje morgon nu med en enda tanke: På söndag kommer han. Då står han här i vår hall igen, och kysser mig i pannan med fingrarna i mitt hår. Den känslan.
Det måste kännas i hjärtat på riktigt!
Hursomhelst. Nu har jag avslutat mina 30 dagars intensivträning. Fitnessfighten blev en riktig powerboost på flera fronter. Resultatet är för mig enastående och långt över mina förväntningar. Jag sprang min standardrunda på 6.2 km häromdagen och slog mitt gamla rekord med 3 minuter 47 sekunder! GRYM känsla om någon undrar. Jag har även avnjutit 30 dagar utan ryggsmärtor och trots att det varit otroligt högt tryck på jobbet har min stressmage hållit sig fullständigt lugn. Jag äter, tränar och sover bättre, kroppen känns mer tonad än någonsin, jag är glad och full av energi. Så tack World of Shape för denna månad, det var inte alltid lätt men ack så värt det!
För er som funderar på om Fitnessfighten (eller något annat program av World of Shape) är något för dig: Bara gör det! Oavsett målsättning (viktnedgång, viktuppgång, kondition, styrka, bättre vanor) så är det här ett sätt som håller i längden och rustar för livet!
Vaknar varje morgon nu med en enda tanke: På söndag kommer han. Då står han här i vår hall igen, och kysser mig i pannan med fingrarna i mitt hår. Den känslan.
Det måste kännas i hjärtat på riktigt!
onsdag 13 november 2013
Träning och resultat
Efter några jobbnätter är det skönt med en slapp dag hemma. Städa lite, dega i soffan, laga lite matlådor och träna träna träna förstås.
Fitnessfighten är inne på dag 13 och jag inser till min stora förvåning att jag stormtrivs med min nya livsstil.
För er som inte hört talas om fitnessfighten:
World of Shape har skapat ett koncept som handlar om att förändra dina vanor, bränna fett och bygga muskler på 30 dagar.
Under 30 dagar tränar vi 1h varje dag, blandat kondition och styrka. Samtidigt äter vi inget socker, bröd, inga tillsatser, lite fett och massor med protein. Kolla in deras hemsida www.worldofshape.com för mer information.
För mig som alltid tränat relativt regelbundet men, precis som de flesta andra, ibland har svårt att få rumpan ur soffan har träningsdelen varit en spark i rätt riktning. Attitydändringen i att fråga sig "När ska jag träna idag" istället för "Ska jag träna idag?". Programmet har stort fokus på bålstabilitet vilket gjort att den kroniska ryggsmärta som jag levt med sen jag var 18 lyst med sin frånvaro de senaste 2 veckorna. Jag älskar träning och att jobba med kroppen så den här biten har inte varit några problem att följa (än så länge, mer än hälften kvar jag vet).
Det svåra har utan tvekan varit att brottas med sockerabstinensen. Har verkligen fått inse att jag har varit helt sjukt sockerberoende. Även om jag inte ätit jättemycket godis och kakor i veckorna har det ofta funnits där som en naturlig del av helgen och när jag varit utan det i perioder har jag alltid ersatt det med mackor och kex. I helgen när lillkillen var här och proppade i sig pepparkakor kan jag säga att det krävdes MYCKET viljestyrka för att inte ge vika för sötsuget. Att sitta och äta kvarg och hallon när andra äter chips och godis fyller helt enkelt inte samma funktion. Samtidigt känner jag mig på något konstigt sätt fri. Jag är inte längre bunden av något som tidigare haft kontrollen över mig. Underbar känsla! Därmed inte sagt att jag inte kommer stå där, vid morgonkaffet den 1 December, med en riktigt stor pepparkaka i handen ; )
För första gången i mitt vuxna liv har jag fått matvanor som jag mår bra av. Det handlar inte bara om att inte äta godis utan om att äta regelbundet (får inte gå mer än 3h mellan varje mål). Detta hos mig som lätt kunnat gå en hel dag utan att äta annat än frukost och kanske en macka till kvällsmat. Nu äter jag nyttig mat som bygger upp kroppen och har fått så mycket mer energi, är både piggare och gladare och detta jämnt fördelat över dygnet. Detta är utan tvekan något som jag kommer ta med mig även efter dessa 30 dagar är slut. Visst kommer jag fortsätta äta godis, bröd och kakor emellanåt (man måste ju leva loppan lite också). Men nu har jag en grund att jobba utifrån som håller i det långa loppet. För att sätta lite siffror på det hela kan jag berätta att jag under de första 10 dagarna förbättrade min löptid på 2 km med 40 sekunder!
Färdigsnackat om det här för idag. Nu ska jag käka lite mellis innan det är dags att dra till gymmet!
I dare you to move!
Mors!
Fitnessfighten är inne på dag 13 och jag inser till min stora förvåning att jag stormtrivs med min nya livsstil.
För er som inte hört talas om fitnessfighten:
World of Shape har skapat ett koncept som handlar om att förändra dina vanor, bränna fett och bygga muskler på 30 dagar.
Under 30 dagar tränar vi 1h varje dag, blandat kondition och styrka. Samtidigt äter vi inget socker, bröd, inga tillsatser, lite fett och massor med protein. Kolla in deras hemsida www.worldofshape.com för mer information.
För mig som alltid tränat relativt regelbundet men, precis som de flesta andra, ibland har svårt att få rumpan ur soffan har träningsdelen varit en spark i rätt riktning. Attitydändringen i att fråga sig "När ska jag träna idag" istället för "Ska jag träna idag?". Programmet har stort fokus på bålstabilitet vilket gjort att den kroniska ryggsmärta som jag levt med sen jag var 18 lyst med sin frånvaro de senaste 2 veckorna. Jag älskar träning och att jobba med kroppen så den här biten har inte varit några problem att följa (än så länge, mer än hälften kvar jag vet).
Det svåra har utan tvekan varit att brottas med sockerabstinensen. Har verkligen fått inse att jag har varit helt sjukt sockerberoende. Även om jag inte ätit jättemycket godis och kakor i veckorna har det ofta funnits där som en naturlig del av helgen och när jag varit utan det i perioder har jag alltid ersatt det med mackor och kex. I helgen när lillkillen var här och proppade i sig pepparkakor kan jag säga att det krävdes MYCKET viljestyrka för att inte ge vika för sötsuget. Att sitta och äta kvarg och hallon när andra äter chips och godis fyller helt enkelt inte samma funktion. Samtidigt känner jag mig på något konstigt sätt fri. Jag är inte längre bunden av något som tidigare haft kontrollen över mig. Underbar känsla! Därmed inte sagt att jag inte kommer stå där, vid morgonkaffet den 1 December, med en riktigt stor pepparkaka i handen ; )
För första gången i mitt vuxna liv har jag fått matvanor som jag mår bra av. Det handlar inte bara om att inte äta godis utan om att äta regelbundet (får inte gå mer än 3h mellan varje mål). Detta hos mig som lätt kunnat gå en hel dag utan att äta annat än frukost och kanske en macka till kvällsmat. Nu äter jag nyttig mat som bygger upp kroppen och har fått så mycket mer energi, är både piggare och gladare och detta jämnt fördelat över dygnet. Detta är utan tvekan något som jag kommer ta med mig även efter dessa 30 dagar är slut. Visst kommer jag fortsätta äta godis, bröd och kakor emellanåt (man måste ju leva loppan lite också). Men nu har jag en grund att jobba utifrån som håller i det långa loppet. För att sätta lite siffror på det hela kan jag berätta att jag under de första 10 dagarna förbättrade min löptid på 2 km med 40 sekunder!
I dare you to move!
Mors!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)