Avsked

Så är dagen här. Den vi pratat om så länge. Fruktat, längtat efter. Den dag som legat som en lätt dimma över hela sommaren och viskat ett stilla "Ta tillvara på tiden nu".
Jag sitter i vår tomma lägenhet och lyssnar på den spellista jag börjat skrapa ihop, längtan i musikform. I morse gick jag upp, gjorde frukost,  och väckte min älskade make. Vi tittade lite på Skärgårdsdoktorn och drack kaffe. Så tog han på sig sina mörkgröna byxor och ett nätlinne, så som han gör nästan varje morgon. Jag knöt på mig skorna, kysste mitt livs kärlek en sista gång, och lämnade lägenheten för att åka till jobbet. En helt vanlig morgon. Kunde lika gärna varit vilken dag som helst. Bara att det inte är det. Istället är det början på ett äventyr, en utmaning, en kamp?
Inte för att vi inte gått igenom liknande situationer tidigare. Kanske mer för att den här känslan känns rätt så välbekant. Ett litet molande i bröstet och ett "Okej, nu kör vi, bara en liten bit till".
Samtidigt är den här situationen delvis olik de vi varit i tidigare. Aldrig tidigare tror jag att vi varit omslutna av så mycket förbön och vänliga människor, villiga att göra allt de kan för att underlätta. Känner mig så enormt välsignad av allt detta. Välsignad och stark. Bring it on!
Måste dock erkänna att det sved lite i bröstet när jag stoppade om lillkillen ikväll och det knarrade lite i någon dörr utanför. Pojken sätter sig yrvaket upp: "Okka?", för att sedan besviket lägga sig ner igen och säga "Nä, nä, inte Okka. Tomten komma - Okka komma". Jadu, lille vän.

Ändå tror jag den här hösten kommer bli något alldeles särskilt. Fråga mig inte varför, det är bara en känsla jag har. Den här bibelversen fick vi givet till oss igår kväll, och jag tror att det får bli höstens minnesvers:

Jag ser upp mot bergen. Kan jag vänta mig någon hjälp därifrån?

-Min hjälp kommer ifrån Herren, som skapat himmel och jord. 

Han kommer aldrig tillåta att du snavar och faller, för han vakar alltid över dig. 

Ja, Han som bevarar Israel sover aldrig.

Herren bryr sig om dig. Han står vid din sida för att försvara dig. 

Solen ska inte skada dig om dagen, inte heller månen om natten. 

Han bevarar dig från allt ont och räddar ditt liv. 

Han vakar över dig när du kommer och när du går. 

Ja, Han ska bevara dig för evigt. 

                                                             

                                                 Psaltaren 121.

Träning

Jag vet. Det här är ingen träningsblogg. Men eftersom träningen ändå är en  stor del av mitt liv tänker jag att det kan vara okej ibland att skriva lite om det också. Den här våren har verkligen inte varit så mycket att prata om i träningsväg. När kalendern fylls med skola, kyrka, jobb med mera är det lätt att träningen får stå undan. Man ska ju orka också. Samtidigt är det träningens stora missuppfattning. För det handlar inte om att orka träna, utan om att träna för att orka. Det är så lätt att decka i soffan efter skolan eller jobbet och slå på TVn och tänka "Jag orkar inte idag, kanske imorgon istället". Och så sitter man kvar där resten av kvällen och får inget vettigt gjort. Istället för att släpa sig iväg till gymmet eller löpspåret och fylla på reserverna. Kan aldrig minnas att jag deckat efter ett träningspass. Hur trött jag än är när jag går dit går jag alltid därifrån fylld av positiv energi, endorfiner och träningsglädje. 

Jag har aldrig varit duktig på att äta bra. Jag är helt enkelt på tok för förtjust i mackor och sötsaker. Jag tittar på hemsidor med råd kring kost och hälsa och tycker bilderna ser toppengoda ut. Ändå kommer jag mig aldrig riktigt för att laga något av det. Kanske för att det ringer en liten varningsklocka långt bak i huvudet som vet att jag inte reder ut att tänka för mycket på vad jag äter. För det jag har varit superduktig på är att äta lite. Så för att undvika att hamna där igen äter jag nyttigt för det mesta och glass där emellan. Kanske tar jag mig i kragen någon dag och provar ett av alla hundratals smarriga hälsosamma recept. Den som lever får se! Huvudsaken är att man försöker hålla igång tycker jag. Att hjärtat får jobba lite. Svetten lackar. Blodet pumpar runt i musklerna. Sen är det inte alltid så lätt att hålla motivationen uppe så jag googlade fram lite inspiration. Håll till godo: 

En sista bild: Syrran den här är till dig ;)

As my heart hits the paper

För första gången på riktigt länge har lusten att skriva infunnit sig i samma stund som tiden och orken att sätta mig ner och faktiskt göra det också. Så här är jag igen. En liten del av mig på print, ute och simmar runt i the world wide web.

Skövde bjuder på tvättäkta regnig svensk sommardag. Regnet har öst ner hela dagen och när jag cyklade hem från jobbet var det inte utan att jag fick en vag déja vu från regntiden i Mali. Regniga sommardagar är som gjorda för att sitta inne och skriva, dricka te och lyssna på Dricka-te-musik (underbar spellista på spotify).

Nu är jag sjuksköterska. Färdig med utbildningen men långt ifrån färdig. På sätt och vis är det nu det börjar. Nästa kapitel av att vara lite mindre på väg framåt. Nu är vi här, dit vi skulle komma, dit jag kämpat med varje inlämningsuppgift, tenta, högvis med utslitna pennor och fulltecknade anteckningsböcker. Inte för att det känns som jag står och trampar nu men det känns lite som att landa och kliva av planet efter en lång flygtur. Andas in luften på ett nytt ställe och tänka att Så här luktar/smakar/känns luften här. Att bli klar med utbildningen är minst sagt en lättnad. Även om jag alltid gillat skolan har jag också alltid en tendens att pressa på lite väl hårt i slutet. När man ändå springer kan man lika gärna springa tills man spyr liksom. Eller i alla fall tills man är helt slut. Och så kändes det när jag lämnade in sista skoluppgiften för några veckor sedan. Helt slut. Men det är ju det där som gör livet så fantastiskt underbart, att precis när jag tror att jag är helt slut så kommer en ledig helg, en god vän, en liten pojke, en kyss i nacken från min man, fint väder, ett lyckat träningspass eller några uppmuntrande ord från min kära familj och rycker mig tillbaka upp. Lite som när Gandalf ramlar ner från ett träd nerför ett stup i första Hobbit-filmen. Han faller och faller för att i sista stund som från ingenstans fångas och lyftas upp av en enorm, vacker fågel. Plötsligt som från ingenstans kom kraften att fortsätta gå. Och känslan av att vara helt slut ligger kvar där på stupets botten.
Första veckorna i sjuksköterskeyrket har varit minst sagt omtumlande. Jag går till jobbet varje dag med en liten fjäril i magen, väl medveten om att varje dag bjuder på nya situationer och nya utmaningar. Jag stämplar ut efter dagens arbete med en lätt gnagande oro att ha missat något. Inte sällan har jag ringt till avdelningen när jag kommit hem för att säga något jag glömt rapportera eller som jag kom att tänka på på vägen. Mina kollegor skrattar snällt åt mig och påminner mig om att koppla av. Samtidigt kan jag inte förneka att jag älskar varje sekund. Barnen, ansvaret, stressen, samordnandet, komplicerade diagnoser som jag aldrig ens hört talas om... Allt i en salig röra samlas ihop och blir precis vad jag vill ha. Den känslan av att se fram emot att gå till jobbet hoppas jag kunna bära med mig länge, länge!

Nu får det räcka för idag. Känns bra att vara tillbaka framför tangenterna för nöjes skull igen.

C-uppsats hej hopp!

Ja, jag vet. Det var inte igår.
Livet spinner på i en fart som inte lämnar mången tankar kvar till bloggar och daglig reflektion. Eller rättare sagt reflekterar jag så mycket på "arbetstid" att jag inte orkar tänka alls när jag kommer hem. Det är C-uppsats morgon-middag-kväll 7 dagar i veckan numera. Det är verkligen exakt så jobbigt och tidskrävande som alla sagt! Men jag måste tillägga att det förutom det är jätteroligt :)
Vi har intervjuat kommunsjuksköterskor om deras erfarenhet av brytpunktssamtal. Det samtal som i alla engelska artiklar kallas för "delivering bad news" eller "talking about death in the End-of-life". Ett samtal där läkare, patient, anhöriga och förhoppningsvis (men inte alltid) ansvarig sjuksköterska sitter ner och pratar om att avsluta behandlingen och gå över i lindrande vård mot livets slut. Och hur patienten vill lägga upp sin sista tid.
Låter kanske tungt och svårt och jobbigt, och det är det! Men det kan också göra alla skillnad i världen för patienters och närståendes upplevelse av den sista tiden. Så som ni kanske förstår är det helt otroligt spännande att sätta sig in i och gräva djupare kring. Så trots att all tid vi måste lägga, och allt annat som får bortprioriteras för en tid, känns det ändå väldigt värt.

Sen skadar det ju inte att ha hela dagar, helger och halva kvällar fulla med plugg. Det tar fokus från den tomma lägenheten, enpersons-middagarna och den onödigt breda sängen. Oscar är inne på sin 7e vecka i Kiruna och man kan säga att det börjar bli lite tråkigt utan honom här. Så jag tar tacksamt emot allt som kan fylla min tid på annat håll. Men inte så länge till! Imorgon kväll är nämligen dagen då Oscar kommer hem på riktigt! Och efter 6½ veckor isär känns 2 hemmaveckor som en underbar lyx! Här ska det lagas mat till två personer, sällskapas till gymmet och gnabbas om vems kudde som är vems (bara för att jag lånar Oscars när han är borta, säg inget!).

Så hoppas ni mår bra där ni är. Försöker skriva oftare men lovar inget förrän c-uppsatsen är opponerad och klar ;)

Blessings!

Lite dåtid

Häromdagen fick jag ett mail från en kompis med ett önskemål om nya blogginlägg. Tyvärr har tiden inte räckt till på sistone och bloggandet har tvingats åt sidan. Men i början på december tog jag tåget upp till Stockholm och passade på att skriva lite. Givetvis glömde jag totalt bort att lägga upp det sen, men nu kommer det fram ur garderoben!

Enjoy!

2012-12-06

Sitter på ett tåg som banar väg genom ett vintervitt Sverige. Kan inte undgå att fascineras över hur fint allting är. Snökaoset gjorde att alla tåg igår blev flera timmar försenade och var 5e avgång ställdes in både igår och idag. Ändå står folk tålmodigt på stationen och väntar in nästa avgång. Visserligen hörs en och annan kommentar om hur det kan bli så här varje gång det blir snö, men det är med ett litet vänligt ömt skakande huvud. Lilla SJ, nu blev det ju så här i år igen. Jaja, väder är väder. När går nästa tåg?

Skogen utanför tyngs ner av högar med snö och sjöarna ligger lika vita och frysta som fälten. Jag kan inte hjälpa att älska vintersverige. Små vita flingor som fastnar i mitt hår och blåser in i mina ögon hela tiden. Lilla Skövdestaden är klätt till tänderna i julpynt. Inte bara juleljus utan granris och tomtar och klockor och kulor också. Ett gäng tappra försäljare bidrar till julstämningen genom att sälja innetofflor i skinn, och småbutikerna bjuder på glögg och pepparkakor.  Ovanför Indiska står tre muntra, självlysande snögubbar och vinkar till alla som går förbi. Ja, julstämning är det ingen brist på i vår lilla stad. Och tur är väl det när skola och kvällsaktiviteter avlöser varandra i ett rasande tempo. Då blir den där lilla promenaden genom stan till honung för själen. När jag kliver in i lägenheten möts jag av en ljuvlig doft av jul och skog. Vår kära lilla adventsgran hälsar mig vänligt välkommen hem. Och det hjälper verkligen. I alla fall hjälper det mig. Folk pratar om hur stressig julen blivit som att det är julen som gör stressen. Men så känner inte jag. Sällan har jag så mycket att göra som strax före jul, men aldrig att jag orkat det tempot om det inte vore för de små andrum som juleskum, gran och adventskalendern erbjuder. Nej, mer jul åt folket säger jag!

Nu blir det en helg i Stockholm med nära och kära, och efter det är det bara att plocka fram skidorna och kånka upp till Billingeberget.

Ett stort liv.

Svunna tider

Har pluggat hela dagen och orkar inte mer nu. Inte för att jag har varit särskilt effektiv, snarare för att jag inte varit det. Orkar inte mer nu.

Slår ihop böckerna och sätter igång en gammal spellista på spotify, full med låtar vi dansade till med DFC och DIP. Första taktslagen till Where is the love går igång och plötsligt är jag tillbaka i det lilla källarkafét vi brukade repa i på torsdagarna. Svarta blackdrops, nersuttna soffor och ofta lite grusigt golv eftersom alla gick in med skorna. Svunna tider, goa minnen. Vi dansade tillsammans under hela min uppväxt. Först som småbarn, sen som tonåringar, ungdomar och unga vuxna. Vi utvecklades som dansare och växte som människor. Ackompanjerade av musiken, dansandes fram genom vänskap, svett, skratt och tårar. Närheten i kroppskontakt, att svettas tillsammans, luta sig mot varandra, byta om ihop, vara riktigt ofräsch och sedan piffa till sig igen efteråt tillsammans. Nu har var och en gått vidare på sitt håll. Vissa håller nog kontakten då och då men närheten från den tiden är långt borta. Ändå finns den kvar, i musiken, i dansen, i det lilla källarkafét med svarta blackdrops och nersuttna soffor. Och jag får känslan av att om vi skulle samlas där igen om tio år, till exempel på en torsdag, så skulle allting, på något magiskt vis, bli precis som det var då.

Bra låt. Bra text.

Jag har varit där 1000 gånger.

Känt regnet som tusentals knivar.

Det gör ont

Jag vet att det gör ont. 

Jag har varit där som ett krigsflygplan 

försökt hitta min väg genom en orkan

och det är svårt

jag vet att det är svårt.

Var inte rädd

du fixar det här!

Bara ropa på mig

och jag kommer springandes mot dig.

Håll fast vid mig, håll fast vid mig

när strömmen drar dig neråt

När ditt hjärta slår som åskan, bara ge mig din hand

och håll fast vid mig, håll fast tills stormen är över

Jag kommer kämpa för dig

bara sträck ut din hand och håll fast.

Jag ger dig hopp, jag ger dig tro

och när det är mörkt lyser jag upp vägen 

för dig

för dig

Vid din sida till tidens slut

tills du kommit på fötter igen

är jag här

jag kommer alltid att vara här.

Om floden sveper med sig dig ut i havet.

När din styrka tagit slut 

och det är svårt att tro

Håll fast vid mig, håll fast vid mig
när strömmen drar ner dig under vatten
När ditt hjärta slår som åskan, bara ge mig din hand
och håll fast vid mig, håll fast tills stormen är över
Jag kommer kämpa för dig
bara sträck ut din hand och håll fast.