Idag är det lördag och det är en ganska lugn sådan. Oscars pappa och syster är här på besök och det betyder sightseeing. Vi började dagen med en liten utflykt till Silverfallet, ett naturreservat med ett vattenfall strax utanför Skövde. Det är något med vatten som är så otroligt fridfullt och vackert. På vägen tillbaka körde vi sakta längs den kringelikrokiga landsvägen och tittade på hus och beundrade utsikten. Vi svängde inom Varnhem kloster och tog en kopp kaffe. I entrén där står det på en liten skylt: "hit har kristna kommit sedan början av 800-talet", sökt Gud i denna kyrka sedan 1100-talet. Det fick mig att tänka på en bit ur Disney-filmen Ringaren i Notre Dame. Zigenerskan Esmeralda pratar om hur människor i alla tider vänt sig till Gud när livet varit svårt, och i bakgrunden sjunger kyrkobesökarna:
"Jag ber om kraft. Jag ber om svar. Jag ber om ljus över bönen jag har."
Trots att jag gick i lågstadiet när jag såg den filmen första gången kommer jag ihåg exakt hur starkt det berörde mig. Just det att människor kommer till en och samma plats i sin längtan att försöka nå Honom, gripa tag i den där Närvaron, få hjälp med det som tycks omöjligt. År ut, och år in.
En av mina favoritförfattare Tomas Sjödin skriver något liknande i sin bok Reservkraft. Han beskriver hur trappstegen upp till hans ena sons avdelning gröpts ur av tunga fötter, av människors bördor, i många många år före honom. Varje steg har gjort ett litet avtryck men det är inte förrän många tusentals steg senare som man verkligen kan urskilja något. Och just det faktum att så många har kämpat där före honom gör hans egen kamp så mycket lättare att bära. Inte för att den inte är lika tung längre utan för att han inte är ensam. Så tror jag det är med sådär riktigt gamla kyrkor också. Bara tanken på att så många före mig har sökt sig dit för att få känna något Större. Söka rätt på den där extra Kraften som hjälper en orka en liten bit till, bara en liten bit till. För att man vet, där och då, att man inte är ensam, och på något sätt blir kyrkans ålder ett vittnesbörd i sig. För varför skulle människor söka sig dit om och om igen, år efter år om det inte gav något. Om inte Gud verkligen möter dem där. Om de inte faktiskt vet att det de söker, också låter sig finnas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar