Mirakel

Det är återigen söndagkväll och jag sitter på vardagsrumsgolvet och skriver med datorn i knäet.
Min morbror fick nya lungor igår.
Min morbror fick nya lungor igår.
Min morbror fick nya lungor igår.
Jag måste bara få se det svart på vitt för att ta in att det faktiskt är sant.
Förra gången jag skrev var det med hjärtat fullt av tvivel, desperation, sorg.
Vi kan bara inte förlora honom, du vet. Vad som helst men inte det.

Mamma ringde igår kl 01.30 och berättade att han flögs ner med helikopter till Lunds universitetssjukhus. Operation morgonen efter och 12h senare har T nya lungor.
Man blir så glad att man måste gråta.

Angel: Why do people cry?
Maggie: Well, tear ducts operate on a normal basis to lubricate and protect the eye. When you have an emotion they overreact an create tears.
A: Why? Why do they overreact?
M: I don't know.
A: Maybe emotion becomes so intense your body just can't contain it. Your mind and your feelings become too powerful. Your body weeps.

/ur City of Angels

Det finns helt enkelt inte plats med så stora saker i en så liten sak som en kropp. Det minskar inte känslan men det ger den lite spelrum. Bara så att man inte exploderar och går i tusen bitar.

Förra gången skrev jag om vikten av att bestämma sig i tid. Idag sitter jag med en enda människas beslut i handen, och det beslutet har räddat min morbrors liv.
Och visst, det är inte färdigt än, rehabiliteringen efter en transplantation är lång och ibland omständig och full av bakslag. Men nu, nu finns det hopp.
Bara tre saker, dessa tre: Tro. Hopp. Kärlek.
Och tron fick bli till hopp och hoppet lever, leker, dansar i mig.
Och störst av allt är kärleken.