Sitter här nu igen, som ett klockverk 6månader sen sist. Ligamentet värmer skönt och diklofenaken blandar sig med smärtan och gör mig lite yr. Ryggskott kallas det i folkmun men det finns ingen patofysiologisk orsak till den diagnosen. Oftast hittar läkarna ingenting som borde göra ont, i mig är det kotor som låser sig och muskler som inte kan bestämma sig om de vill krampa eller slappna av. Ont gör det i alla fall, och grejen med ryggskott är att det gör en så paralyserad. Det gör ont att sitta, ligga, stå och gå. Att andas om man inte passar sig.
Jag kom hem efter 4h föreläsning där jag stått längst bak och försökt hitta en ställning som inte får det att svartna för ögonen. Jag faller hopplöst ihop på soffan och tycker riktigt riktigt synd om mig själv. Då ringer det på dörren. Det är Isabelle.
Fina Isabelle från bibelgruppen med en burk hemmagjord plommonmarmelad. Vad mer kan man begära? På burken står det skrivet på ett litet hjärta: Tänker på dig, om du behöver något: Ring!
Som en burk plommonmarmelad kan glädja ett litet självömkligt hjärta.
Läste lite ur Matteusevangeliet i morse och förundrades över hur ofta Gud talar genom änglar och drömmar. Grubblade lite över varför Han inte gör det längre... Men när jag ställde syltburken på köksbordet slog tanken mig: varför tala genom drömmar när man har så fina vänner?
Det är mitt nya löfte: morgontid med Den Högste. Man måste ju ha visioner. Och jag kan inte tänka så långt bort från Gud. Vi får se hur det går, men tidigare erfarenheter tyder på att Han börjar i det lilla och sen tar Han en med storm.
Det är mycket nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar