Fågeltyg och kärleken

Ingenting på flera månader och sedan två gånger på en och samma dag?
Mm, det verkar inte bättre. Har till mitt försvar min första riktigt händelselösa lediga dag på riktigt länge. Eller händelselös förresten, har haft huset fullt med flygfän och knappt hunnit stänga fönstret om en fågel innan nästa hoppat in genom altandörren. Seriöst! Bajsar överallt gör de också...

Men i övrigt har det varit en väldigt stillsam dag. Bestämde mig för att ta en vilodag från träningen efter att ha gått 4 dagar med konstant träningsvärk som hela tiden byggts på efter nya pass. Så inte ens det har jag gjort. Cyklade till affären för att köpa lite godis, Sigges, Skövdes bästa godis- och hyrfilmsbutik. En så strålande sensommarkväll som mötte mig. När jag kom hem insåg jag att jag inte hade något som helst godissug. Resten av dagen har i alla fall framför allt tillägnats sommarpratarna i P1. Dessutom blev det en riktig nostalgitripp när jag läste igenom gästboken ifrån Kaggetiden.
Vi bestämde oss sista natten för att skriva små brev till varandra i små anteckningsböcker. Som ett sista minne och ett sista tappert försök att klamra sig fast vid det ögonblicket. En av mina allra käraste vänner sa innan vi skiljdes att det fina var att vi fått uppleva den yttersta perfektionen av vänskapsrelationer. Det sorgliga var vetskapen om att inget någonsin kommer bli så här bra. Hursomhelst läste jag igenom anteckningarna och fascinerades över hur nära de var. Hur levande, hur nyligen, hur hjärteomskakande och fulla av kärlek. Var är allt det där nu? Hur kunde det försvinna så fort?!
Samtidigt läser jag och tänker på alla de som skrev så fint. Att faktum kvarstår: vi kom så nära. Ända in på skinnet. Till och med med dem man lärde känna på riktigt precis innan det tog slut. Och kärleken. Jag tänker att kärlek sträcker sig över tiden. Kärleken som vi kände så starkt då är inte försvunnen, den mattas inte av tidens erosion. Även de man inte har så mycket kontakt med eller gemensamt med längre, ligger kärleken kvar hos som en grundläggande plattform: allt det här har jag känt för dig. Som när man återser sin första förälskelse flera år senare, känslan i magen att dig har jag älskat. Det är stort. Kanske är det därför kärleken är störst. Större än tron, större än hoppet. Störst av allt.

Jag sitter ensam i min lägenhet, längtar efter mannen i mitt liv, känner mig lite vemodig, men ändå lycklig. Vad som än händer framöver. Oavsett om vännen från förr ringer, eller de man flyttat ifrån kommer och hälsar på. eller inbjudan till myskvällen hos nya vännerna plingar till i mobilen. Oavsett kan ingen ta ifrån en det man haft. Och det råder inga tvivel om att det finns mer som väntar. Kanske något ännu större.
Och min största lyx ligger i den att hur ensam jag än känner mig vissa kvällar så är det aldrig hela sanningen. För ett tu tre står han där i dörren igen, lite sliten, med håret tillplattat av kepsen, i tunga kängor, militärgröna byxor och lite sotiga kinder. Och viskar, i mitt hår eftersom jag grävt in ansiktet mot hans hals: Jag har saknat dig... Just där, i det ögonblicket, är allt annat som bortblåst. Just då, är jag helt trygg.