Träning och resultat

Efter några jobbnätter är det skönt med en slapp dag hemma. Städa lite, dega i soffan, laga lite matlådor och träna träna träna förstås.
Fitnessfighten är inne på dag 13 och jag inser till min stora förvåning att jag stormtrivs med min nya livsstil.

För er som inte hört talas om fitnessfighten:
World of Shape har skapat ett koncept som handlar om att förändra dina vanor, bränna fett och bygga muskler på 30 dagar.
Under 30 dagar tränar vi 1h varje dag, blandat kondition och styrka. Samtidigt äter vi inget socker, bröd, inga tillsatser, lite fett och massor med protein. Kolla in deras hemsida www.worldofshape.com för mer information.

För mig som alltid tränat relativt regelbundet men, precis som de flesta andra, ibland har svårt att få rumpan ur soffan har träningsdelen varit en spark i rätt riktning. Attitydändringen i att fråga sig "När ska jag träna idag" istället för "Ska jag träna idag?". Programmet har stort fokus på bålstabilitet vilket gjort att den kroniska ryggsmärta som jag levt med sen jag var 18 lyst med sin frånvaro de senaste 2 veckorna. Jag älskar träning och att jobba med kroppen så den här biten har inte varit några problem att följa (än så länge, mer än hälften kvar jag vet).

Det svåra har utan tvekan varit att brottas med sockerabstinensen. Har verkligen fått inse att jag har varit helt sjukt sockerberoende. Även om jag inte ätit jättemycket godis och kakor i veckorna har det ofta funnits där som en naturlig del av helgen och när jag varit utan det i perioder har jag alltid ersatt det med mackor och kex. I helgen när lillkillen var här och proppade i sig pepparkakor kan jag säga att det krävdes MYCKET viljestyrka för att inte ge vika för sötsuget. Att sitta och äta kvarg och hallon när andra äter chips och godis fyller helt enkelt inte samma funktion. Samtidigt känner jag mig på något konstigt sätt fri. Jag är inte längre bunden av något som tidigare haft kontrollen över mig. Underbar känsla! Därmed inte sagt att jag inte kommer stå där, vid morgonkaffet den 1 December, med en riktigt stor pepparkaka i handen ; )

För första gången i mitt vuxna liv har jag fått matvanor som jag mår bra av. Det handlar inte bara om att inte äta godis utan om att äta regelbundet (får inte gå mer än 3h mellan varje mål). Detta hos mig som lätt kunnat gå en hel dag utan att äta annat än frukost och kanske en macka till kvällsmat. Nu äter jag nyttig mat som bygger upp kroppen och har fått så mycket mer energi, är både piggare och gladare och detta jämnt fördelat över dygnet. Detta är utan tvekan något som jag kommer ta med mig även efter dessa 30 dagar är slut. Visst kommer jag fortsätta äta godis, bröd och kakor emellanåt (man måste ju leva loppan lite också). Men nu har jag en grund att jobba utifrån som håller i det långa loppet. För att sätta lite siffror på det hela kan jag berätta att jag under de första 10 dagarna förbättrade min löptid på 2 km med 40 sekunder!

Färdigsnackat om det här för idag. Nu ska jag käka lite mellis innan det är dags att dra till gymmet!

I dare you to move!

Mors!

Minnesanteckning

I lördags för ungefär en vecka sedan dog min morfar.
Det blev en chock för oss allihopa. Det kanske låter skumt, att en 97 årig gammal man som stilla somnar in i sin säng lämnar efter sig en familj i chock och förtvivlan. Men morfar var en person som levde till 100% ända fram till sista andetaget. Även om vi alla visste att hans ålder rent logiskt innebar att tiden kunde var inne, är det svårt att förstå hur en så pass levande person bara kan upphöra att existera. Dagen innan han dog hade han varit på travbanan och kollat på hästarna och funderat över om han inte borde ta tag i sitt travintresse. Sista månaden i livet var han på 2 stora kalas, varav en var hans egen 97års dag. När han dog på skulle vi precis hämta honom för att åka på 75 års kalas, något han taggat för hela veckan. Morfar som hög ved på vedbacken tills han ramlade just där och bröt höften när han var ca 93år gammal. Som bodde i samma hus i 95år och hämtade posten på andra sidan vägen varje dag, barfota, året runt. Morfar som tog upp oss i knäet när vi var små och kramade oss så vi trodde revbenen skulle gå av. Morfar som alltid hade karameller i en liten burk i vardagsrummet. Som lärde oss hur man kunde vända en sked fylld med kladdsoppa uppochner med en liten knyck och på så sätt få skeden helt silverren igen. Och som lurade i alla oss barnbarn att det var en råtta som bitit av hans ena finger. Morfar som njöt till 100% när släkt och vänner var nära och älskade att sitta och lyssna när vi sjöng i timmar.

Allhelgona helgen är en helg när vi minns de vi förlorat. Men jag är inte säker på att vi fullt ut förstått att vi förlorat morfar. Och på ett sätt kanske vi inte förlorar honom heller. För alla vi, som hans liv rört vid, har händerna fulla av minnen och berättelser om honom och mormor som vi alltid kommer bära med oss. Och ett livstänk, en syn på livet, nedärvt från dem båda, som vi kommer föra vidare i generation efter generation. Nu hoppas jag att morfar strövar fram längs äng och mark, med de han älskat som gått före vid sin sida, på nytt starka, på nytt unga och friska, i en bekymmersfri himmel.

Ja, det har varit en omtumlande vecka. Veckor som denna då jag, mer än någonsin, önskar att min man inte var på andra sidan jorden. Samtidigt är det sådana här tider som får en att se allt man har. Hur lyckligt lottade vi är att ha en släkt så stor och ändå näranära. Vilken trygghet det är att stå 20 personer runt en dödsbädd och turas om att vara den som bryter ihop och vara den som tröstar. Styrkan i att sjunga Blott en dag med röster som brister igen och igen, men aldrig alla samtidigt. Stå hand i hand och be Gud som haver och veta att tillsammans är man mindre ensam. Vi träffades 2 dagar senare i mormor och morfars gamla kök, bara de allra närmaste, för att planera lite runt begravningen. Den stora klockan som måste dras upp hade stannat på 14:38, vilket borde varit ungefär den tid som morfar konstaterades död. Vi hade knytis, åt ihop, pratade minnen, skrattade och sjöng. Framåt kvällen kom någon på att vi borde räkna hur många vi var: 28 personer, bara de allra närmaste.
Vi sjöng en sång den kvällen: Fanfar, av Staffan Hellstrand. Tyckte på något vis att den passade in, på morfar, mormor, släkten och kanske en riktning på livet i allmänhet:

Det här är en sång, om en blomma 

Det här är en hälsning till dom fromma. 

Dom som inte jagar guldet och äran 

Dom som ser lyckan I det dom har nära 

Dom som inte alltid sneglar över dom som har mera. 

Dom som sätter barn till världen och får dom att fungera. 

Dom som inte vill vara en av ringarna på vattnet 

Som kan leva under ytan och tycka det är vackert. 

Det här är en fanfar för dom som verkligen har nånting kvar.