Frustrationer

Jag har alltid varit en sån person som blir upprörd av saker. Saker som de flesta människor låter gå obemärkt förbi kan göra mig tokig, jätteledsen, arg eller bara triggad. Otrohet i film är en sån grej. Sjuksköterskelöner är en annan. Deckare är helt klart en tredje. Barn som inte har det bra, krig, svält, ensamhet, rasism you name it.

För det mesta är det en upprördhet jag kan stänga av och sätta på lite efter behov. Jag har alltid varit bra på att kontrollera mitt humör (med stor risk för att min make eller familj inte håller med om detta). Men det kommer kortare stunder när det väller fram ändå. Fast jag inte vill det, fast jag kanske inte orkar med det och fast det inte passar sig just då. Häromdagen på Yogan var ett sånt tillfälle. Vi har haft en ganska tuff period på jobbet och detta har, tillsammans med en del andra saker, liksom legat och bubblat under ytan och inte fått komma fram på länge. Så när jag satte mig ner för första gången på länge och bara andades, slappnade av och släppte lite på alla spänningar så kändes det plötsligt så väldigt jobbigt med allting.

Måste barn dö i cancer till exempel? Varför måste dem det? Varför är människor otrogna? Varför går vissa relationer inte att rädda? Varför känns Gud så långt borta ibland? Varför svälter människor i Västafrika och Varför finns det människor som inte har någon som bryr sig?

Det här varade i kanske två minuter innan världshistoriens (antagligen inte, snarare Gerdahallens) flummigaste yoga-instruktör började prata på med alltför ljuvlig röst om att ge lite extra kärlek till dina knän och känna hur fötter pirrar. Slut på meltdown. Men efteråt var det ändå skönt att få tömma ut lite av all frustration. Två minuter av total svaghet. Jag tror man måste det ibland. Kanske särskilt när man jobbar där jag jobbar, men även annars. Livet är så frustrerande emella¨nåt, människor med och mitt eget bristfälliga beteende. Det måste man få erkänna mellan varven. Annars blir man nog lite knäpp.

För det mesta trivs jag ändå så bra med livet. Och jag är så störtförälskad i mitt nya jobb att jag inte vet hur jag ska klara att åka härifrån om en vecka. Men ibland, ibland är det bara inte så lätt. Och idag har jag haft hemlängtan.

Idag är en såndär regnig ledig dag som bara skriker VILODAG om den.
Om jag var sån som person att jag kunde sitta ner i soffan och slappa mig igenom regniga dagar är det här en typisk sådan.
Istället kryper det i benen och armarna och sinnet. Vad ska jag göra? Rensa på mamma och pappas vind? Två träningspass är i alla fall inplanerade. Om en månad går jag på som instruktör på gymmet i Skövde och då gäller det att ha kommit igång efter sommarens obefintliga träningsrutiner. Ikväll blir det Zumba och Poweryoga. Inte alltför hårda pass alltså men rena mirakelkuren för en trasig rygg.
Idag är första dagen på mina sista två veckor på BUS. Jag har redan separationsångest. Det är verkligen helt otroligt att man kan tycka att det är så kul att jobba. När jag är ledig mer än en dag i sträck känns det som en evighet innan jag får komma dit igen. Åh vad jag önskar att denna avdelning låg i Skövde!

En del av rastlösheten på Korsåkersvägen idag grundar sig i gårdagens kontoutdrag. Det ser inte ljust ut! Det ljuva studentlivet mina damer och herrar! Fy sjutton alltså vad tråkigt det är med pengar. Tur att man jobbar så man inte har tid att göra av med så mycket åtminstone : P

Nej, nu ska jag ta och se om det finns något skojsigt projekt att ta tag i för dagen.

Glöm inte paraplyet!