Sätter mig i soffan. Liten sover, i tid för en gångs skull, men jag har ändå ingen ork kvar att göra nått annat än sitta här. Trots att jag inte fått nått annat gjort idag än att se till att Samuel har allt han behöver/kräver, känner jag mig nöjd med dagen. Han åt bra, sov bra och lekte fint utan att slå sig alltför mycket eller ta sönder nått värdefullt. Åt bara pyttelite papper. Säkert minsta dosen papper han fått i sig på flera veckor. Han kanske till och med får lite abstinens inatt... Jag hann till och med laga mat till mig själv ikväll, när han fortfarande var vaken. Alltså laga nått mer avancerat än pölse och ketchup eller blodkorv och lingonsylt. Det blev till och med riktigt gott. Samuel åt väl halva min portion så tror han också gillade det. Faktiskt en riktigt bra bantningskur att hänga med en 11månaders bebis. Det kräver god planering och självdiciplin för att få i sig mat, och får man till det kan det ändå sluta med att S vill smaka lite eller slänger ner maten på golvet.
Ibland när S är jobbig blir jag så frustrerad över att inte dela det här med min man. Förresten blir jag det när S är helt ljuvlig också. Ja, det är inte lätt hela tiden. När folk frågar brukar jag svara att Det går. För det känns som ett hån att svara att det går bra. Som om livet var en klackspark. Trots att jag vet att en del som frågar inte vill ha nått annat svar än Det går bra. Det går faktiskt bra en hel del gånger per dag. Som när S äter utan att gnälla och sen säger "Tackack" när han ätit färdigt. Men det går skitdåligt ungefär lika ofta också. Som när S först river ut tvätten jag precis vikt in i lådorna och sedan kissar på alla rena kläder och glatt plaskar i pölen som blir.
En kompis som fick frågan hur de klarar av att ha 4 barn svarade att hon och hennes man brukar lägga sig på golvet och gapskratta när kaoset är som mest kaotiskt. Så gör jag med ganska ofta, inte med min man då men S brukar komma klättrande upp på mitt ansikte efter en stund. På något sätt är det lättare att inte bli tokig när man ligger i en hög på golvet. Ibland lägger jag mig på golvet och gråter också. S har inte riktigt lärt sig läsa ansiktsuttryck så han tycker att det är minst lika kul. Så det brukar sluta med att jag skrattar åt att han skrattar åt att jag gråter.
Man ska inte klaga. Vi har det så bra. Men ibland måste man få säga att det inte är lätt hela tiden. Även om man säkert har det lättare än nästan alla i världen.
Och jag saknar min man. Och jag älskar mitt barn. Och snart ska jag få börja jobba igen på världens bästa jobb. Och nu ska jag titta lite på Greys Anatomy.
Vem vet, jag kanske orkar städa imorgon...
