Nothing

Japp, det är onsdagskväll och det händer absolut ingenting. Dagarna när jag kunde tränat men skippat det är uppe i 3; jag borde läst hela eftermiddagen men har slappat i soffan istället; det blev varma mackor till middag; och jag är inte stolt. Men jag är trött, mitt hår är risigt som den värsta risbuske, igår var en tuff dag och jag har ingen motivation.
Det är bara en sån där trött kväll. Räkningarna är betalda, det blåser full storm utanför fönstret och det är inget på TV.
Fast egentligen är det kanske precis vad jag behöver just nu.
Och förresten.

Det är ju en dag imorgon också.



Bon soir mes amis!

Mirakel

Det är återigen söndagkväll och jag sitter på vardagsrumsgolvet och skriver med datorn i knäet.
Min morbror fick nya lungor igår.
Min morbror fick nya lungor igår.
Min morbror fick nya lungor igår.
Jag måste bara få se det svart på vitt för att ta in att det faktiskt är sant.
Förra gången jag skrev var det med hjärtat fullt av tvivel, desperation, sorg.
Vi kan bara inte förlora honom, du vet. Vad som helst men inte det.

Mamma ringde igår kl 01.30 och berättade att han flögs ner med helikopter till Lunds universitetssjukhus. Operation morgonen efter och 12h senare har T nya lungor.
Man blir så glad att man måste gråta.

Angel: Why do people cry?
Maggie: Well, tear ducts operate on a normal basis to lubricate and protect the eye. When you have an emotion they overreact an create tears.
A: Why? Why do they overreact?
M: I don't know.
A: Maybe emotion becomes so intense your body just can't contain it. Your mind and your feelings become too powerful. Your body weeps.

/ur City of Angels

Det finns helt enkelt inte plats med så stora saker i en så liten sak som en kropp. Det minskar inte känslan men det ger den lite spelrum. Bara så att man inte exploderar och går i tusen bitar.

Förra gången skrev jag om vikten av att bestämma sig i tid. Idag sitter jag med en enda människas beslut i handen, och det beslutet har räddat min morbrors liv.
Och visst, det är inte färdigt än, rehabiliteringen efter en transplantation är lång och ibland omständig och full av bakslag. Men nu, nu finns det hopp.
Bara tre saker, dessa tre: Tro. Hopp. Kärlek.
Och tron fick bli till hopp och hoppet lever, leker, dansar i mig.
Och störst av allt är kärleken.

Plugg-paus och lite propaganda

Tar 10minuters paus från hjärtsjukdomar och skriver några meningar här istället.
Idag har jag gett blod för första gången! Det var väldigt spännande, jag satte mig, sjukt taggad, i stolen kramade bollen och beredde mig på ett rejält stick av den gigantiska nålen. Det kändes ingenting, alltså jag har fått myggbett som är mer agressiva. Visst sved det lite när man kramade bollen för att blodet ska rinna ut fortare men jag måste erkänna att jag blev väldigt förvånad över hur enkelt besöket var. Efter 10minuters kramande var det klart och jag fick till uppgift att ersätta det förlorade blodet med motsvarande mängd Kiviks äppeljuice. Och visst blev man lite tagen efteråt, men då var det bara trevligt att fika med de andra blodgivarna och småprata lite.
Så dagens uppgift till alla icke-spruträdda: GE BLOD! Ring blodcentralen idag, just do it. Var frivilligt trött 4-6dgr per år och rädda någons liv.
När du ändå håller på är det lika bra att du tar dig i kragen och skriver upp dig på doneringslistan. Gå in på donationsrådet.se och skriv upp dig. Att skriva upp sig där tar ca 1minut, lite mer om du har ett långsamt internet. 1minut av din tid, kanske flera år extra till den som tar emot din donation.
Det ger inte mening åt din död men det kan göra någon annans liv så mycket mer meningsfullt.  Glöm inte berätta för dina anhöriga hur du bestämt så de vet vad som gäller om en donation skulle bli aktuell någon gång. Och spread the word om hur enkelt och LIVSVIKTIGT det är att ta ställning om det här. IDAG. Klart man hoppas att man inte dör på ett sådant sätt. Men vi rår inte alltid över sånt själva. Precis som de som behöver nya friska organ inte rår över sin sjukdom. Det är så sällan man faktiskt kan göra något, men det här kan vem som helst göra. Och det gör hela skillnaden.

Okej gott folk det var dagens vård-politiska åsikt. Nu över till vädret:
Idag skiner höstsolen i Skövde och jag blir som nyförälskad varje gång det händer. Hösten är en underbar tid, så färgglad att den till och med klår våren vissa dagar. NJUT av friskheten gott folk, av solen, av ljuset och av gatorna som ett litet tag till går att gå på utan att halka.
Drick te, använd filtar, pussa någon du tycker om (fast fråga först om det är någon du inte normalt pussar), baka äppelpaj och gå ut i skogen och sparka löv.

All we have is now, cease the moment!

Guds frid till er alla!

Ligament och glädjerus

Sitter här nu igen, som ett klockverk 6månader sen sist. Ligamentet värmer skönt och diklofenaken blandar sig med smärtan och gör mig lite yr. Ryggskott kallas det i folkmun men det finns ingen patofysiologisk orsak till den diagnosen. Oftast hittar läkarna ingenting som borde göra ont, i mig är det kotor som låser sig och muskler som inte kan bestämma sig om de vill krampa eller slappna av. Ont gör det i alla fall, och grejen med ryggskott är att det gör en så paralyserad. Det gör ont att sitta, ligga, stå och gå. Att andas om man inte passar sig.
Jag kom hem efter 4h föreläsning där jag stått längst bak och försökt hitta en ställning som inte får det att svartna för ögonen. Jag faller hopplöst ihop på soffan och tycker riktigt riktigt synd om mig själv. Då ringer det på dörren. Det är Isabelle.
Fina Isabelle från bibelgruppen med en burk hemmagjord plommonmarmelad. Vad mer kan man begära? På burken står det skrivet på ett litet hjärta: Tänker på dig, om du behöver något: Ring!
Som en burk plommonmarmelad kan glädja ett litet självömkligt hjärta.

Läste lite ur Matteusevangeliet i morse och förundrades över hur ofta Gud talar genom änglar och drömmar. Grubblade lite över varför Han inte gör det längre... Men när jag ställde syltburken på köksbordet slog tanken mig: varför tala genom drömmar när man har så fina vänner?
Det är mitt nya löfte: morgontid med Den Högste. Man måste ju ha visioner. Och jag kan inte tänka så långt bort från Gud. Vi får se hur det går, men tidigare erfarenheter tyder på att Han börjar i det lilla och sen tar Han en med storm.

Det är mycket nu.

En söndag i stillhet

När vi satte oss i kyrkan idag var det något som kändes lite off. Våra kompisar var uppklädda i snygga kavajer och trots att klockan fortfarande var några minuter i halv 11 satt alla tysta och tittade rakt fram. När gudstjänsten började skickades barnen ner till Barnriket på en gång. En äldre man i gråbrun kostym gick fram till podiet och sa:
"Det har fallit på min lott att berätta att E S omkom i en trafikolycka igår..."
Ett stilla täcke av chock och sorg låg över salen resten av gudstjänsten. Jag känner inte E, och fick inte reda på vem han var förrän efter gudstjänsten. Men ändå var det som att deras sorg, som kände honom, blev alla våras sorg. På ett starkt sätt fick vi uppleva hur hela kroppen lider när en kroppsdel lider.
Vi sjöng sånger som: Du om sluter mig på alla sidor, Din nåd är var morgon ny och På dig min Gud förtröstar jag. Många gick fram till ljusbäraren och tände ljus, och stod sedan och grät tillsammans.
Predikanten gick fram, djupt berörd och sa att han inte visste hur han skulle kunna predika som tänkt, men bad sedan oss be för predikan och efter en stunds förbön började han ändå tala.
Och trots att han skrivit den här predikan flera veckor tidigare var det så passande och fint att detta skulle delges just idag.
C pratade om Mat i Rätt Tid. Hur vi är satta att gå här på jorden för att ge Guds näring, och kärlek, precis då när den behövs som bäst i varje individs liv. C pratade vidare om tid. Rätt tid som måste vara nu efter som vi inte äger någon morgondag. Eftersom det inte finns något register över hur mycket tid var och en tilldelats: All we have is now. Och vad gör vi med den tid vi får?

Sorg är en märklig process. För det är som om en persons sorg kan ta form för alla andra sorger. Kanske är det jag som är överkänslig -för det är jag, men ibland när jag ser hur någon annan riktigt lider, sörjer, gråter, förtvivlar, då berör det mig så starkt. Gamla känslor från gamla sorger kommer upp till ytan. Det är som att alla andra tillfällen då något gjort ont kommer tillbaka i sin fulla kraft som för att säga "Så här känns det! Du kanske trodde du glömt men det var så här det kändes..."

I händerna sitter minnena kvar som sprickor, och allt jag tar i gör ont. / Tomas Sjödin

På ett sätt, bakom det pinsamma i att känna sig ledsen över att någon man aldrig träffat är död, är det ändå skönt att beröras. Inte för att känslan är skön utan för att det enda som är värre än att ha ont är att inte känna något alls.

"Why do relationships have to be so hard?"
- Because the only thing harder is being alone...

Kanske är det så, att man inte kan dela någons sorg. Avlasta bördan. Men finns någon där är man i alla fall inte ensam. Och det måste ändå vara någonting.

Den som söker han finner

Idag är det lördag och det är en ganska lugn sådan. Oscars pappa och syster är här på besök och det betyder sightseeing. Vi började dagen med en liten utflykt till Silverfallet, ett naturreservat med ett vattenfall strax utanför Skövde. Det är något med vatten som är så otroligt fridfullt och vackert. På vägen tillbaka körde vi sakta längs den kringelikrokiga landsvägen och tittade på hus och beundrade utsikten. Vi svängde inom Varnhem kloster och tog en kopp kaffe. I entrén där står det på en liten skylt: "hit har kristna kommit sedan början av 800-talet", sökt Gud i denna kyrka sedan 1100-talet. Det fick mig att tänka på en bit ur Disney-filmen Ringaren i Notre Dame. Zigenerskan Esmeralda pratar om hur människor i alla tider vänt sig till Gud när livet varit svårt, och i bakgrunden sjunger kyrkobesökarna:
"Jag ber om kraft. Jag ber om svar. Jag ber om ljus över bönen jag har."
Trots att jag gick i lågstadiet när jag såg den filmen första gången kommer jag ihåg exakt hur starkt det berörde mig. Just det att människor kommer till en och samma plats i sin längtan att försöka nå Honom, gripa tag i den där Närvaron, få hjälp med det som tycks omöjligt. År ut, och år in.
En av mina favoritförfattare Tomas Sjödin skriver något liknande i sin bok Reservkraft. Han beskriver hur trappstegen upp till hans ena sons avdelning gröpts ur av tunga fötter, av människors bördor, i många många år före honom. Varje steg har gjort ett litet avtryck men det är inte förrän många tusentals steg senare som man verkligen kan urskilja något. Och just det faktum att så många har kämpat där före honom gör hans egen kamp så mycket lättare att bära. Inte för att den inte är lika tung längre utan för att han inte är ensam. Så tror jag det är med sådär riktigt gamla kyrkor också. Bara tanken på att så många före mig har sökt sig dit för att få känna något Större. Söka rätt på den där extra Kraften som hjälper en orka en liten bit till, bara en liten bit till. För att man vet, där och då, att man inte är ensam, och på något sätt blir kyrkans ålder ett vittnesbörd i sig. För varför skulle människor söka sig dit om och om igen, år efter år om det inte gav något. Om inte Gud verkligen möter dem där. Om de inte faktiskt vet att det de söker, också låter sig finnas.

Fågeltyg och kärleken

Ingenting på flera månader och sedan två gånger på en och samma dag?
Mm, det verkar inte bättre. Har till mitt försvar min första riktigt händelselösa lediga dag på riktigt länge. Eller händelselös förresten, har haft huset fullt med flygfän och knappt hunnit stänga fönstret om en fågel innan nästa hoppat in genom altandörren. Seriöst! Bajsar överallt gör de också...

Men i övrigt har det varit en väldigt stillsam dag. Bestämde mig för att ta en vilodag från träningen efter att ha gått 4 dagar med konstant träningsvärk som hela tiden byggts på efter nya pass. Så inte ens det har jag gjort. Cyklade till affären för att köpa lite godis, Sigges, Skövdes bästa godis- och hyrfilmsbutik. En så strålande sensommarkväll som mötte mig. När jag kom hem insåg jag att jag inte hade något som helst godissug. Resten av dagen har i alla fall framför allt tillägnats sommarpratarna i P1. Dessutom blev det en riktig nostalgitripp när jag läste igenom gästboken ifrån Kaggetiden.
Vi bestämde oss sista natten för att skriva små brev till varandra i små anteckningsböcker. Som ett sista minne och ett sista tappert försök att klamra sig fast vid det ögonblicket. En av mina allra käraste vänner sa innan vi skiljdes att det fina var att vi fått uppleva den yttersta perfektionen av vänskapsrelationer. Det sorgliga var vetskapen om att inget någonsin kommer bli så här bra. Hursomhelst läste jag igenom anteckningarna och fascinerades över hur nära de var. Hur levande, hur nyligen, hur hjärteomskakande och fulla av kärlek. Var är allt det där nu? Hur kunde det försvinna så fort?!
Samtidigt läser jag och tänker på alla de som skrev så fint. Att faktum kvarstår: vi kom så nära. Ända in på skinnet. Till och med med dem man lärde känna på riktigt precis innan det tog slut. Och kärleken. Jag tänker att kärlek sträcker sig över tiden. Kärleken som vi kände så starkt då är inte försvunnen, den mattas inte av tidens erosion. Även de man inte har så mycket kontakt med eller gemensamt med längre, ligger kärleken kvar hos som en grundläggande plattform: allt det här har jag känt för dig. Som när man återser sin första förälskelse flera år senare, känslan i magen att dig har jag älskat. Det är stort. Kanske är det därför kärleken är störst. Större än tron, större än hoppet. Störst av allt.

Jag sitter ensam i min lägenhet, längtar efter mannen i mitt liv, känner mig lite vemodig, men ändå lycklig. Vad som än händer framöver. Oavsett om vännen från förr ringer, eller de man flyttat ifrån kommer och hälsar på. eller inbjudan till myskvällen hos nya vännerna plingar till i mobilen. Oavsett kan ingen ta ifrån en det man haft. Och det råder inga tvivel om att det finns mer som väntar. Kanske något ännu större.
Och min största lyx ligger i den att hur ensam jag än känner mig vissa kvällar så är det aldrig hela sanningen. För ett tu tre står han där i dörren igen, lite sliten, med håret tillplattat av kepsen, i tunga kängor, militärgröna byxor och lite sotiga kinder. Och viskar, i mitt hår eftersom jag grävt in ansiktet mot hans hals: Jag har saknat dig... Just där, i det ögonblicket, är allt annat som bortblåst. Just då, är jag helt trygg.

Ny bloggadress!

Ja, nu ska jag försöka använda mig av den här bloggadressen istället för den gamla. För äldre inlägg ligger smulpajkladdkakskaka.blogg.se kvar, men vill man läsa något nytt får man knalla hit bort framöver.
Var så länge sen jag skrev något över huvud taget nu att man skulle kunna tro att det inte funnits något att skriva ner. Så är dock inte fallet, snarare har det varit så mycket tankar och drömmar och bekymmer och glädjeämnen hit och dit att det omöjligt gått att få ner på ett papper i en sammanhållen text.  Förhoppningsvis blir det mer ordning på torpet nu när höstterminen dragit igång igen.
Såg en film häromdagen, Happythankyoumoreplease, otroligt mysigt feel-film (inte feelgood, bara feel i mängder), med urbra musik. Har aldrig lyssnat på Jaymay tidigare men de är ett riktigt guldkorn! Rekommenderas starkt! Både filmen och soundtracket!

Mer text kommer snart. Ska bara avskriva gamla bloggen först. Tyvärr har min dator gått sönder så nöjer mig  med makens så länge och har därför inga bilder att lägga upp.

Avslutningsvis ett citat för att förklara blogg-titeln:

Från en film, eller något någon sa i förbifarten, i en bra bok, eller en fin låt. Ord som berör. Ord som betyder någonting... Ord som går rakt in i hjärtat, - och krossar det, eller helar det. Får det att sväva, eller gå i tusen bitar. Ord som gör ont och ord som pirrar. Fina ord. Fula ord. Grova eller ljuva. Ord som känns skönt i munnen och klingar vackert i öronen - Citronmeliss och Senapskorn. Viskade eller skrikna, mjuka mot skarpa. Outtalade ord. Kärleksfulla, eller fyllda av hat. Mummel, tjatter, tissel, tassel. Ord i en kyss. Och sen tystnad. Talande eller i Stillhet.