Längtan efter det som ligger framför. Vad det nu kan tänkas vara. Bebisen som sparkar i min mage, så liten och skör, så svår att våga tro och hoppas på. Antar att det är nackdelen med att jobba på neonatalavdelning. Vi ser bara allt det som kan gå fel. Och även om jag alltid varit stolt över min förmåga att släppa jobbet när jag går därifrån måste jag erkänna att en del situationer griper tag bortom de blå arbetskläderna. Jag vaknar svettig och ledsen mitt i natten efter ännu en dröm om någon av mina patienter och viskar med en bestämd hand på magen att nu stannar du där inne tills du är klar, okej?
Just nu känns det som att det lilla liv som växer inom mig präglar vardagen allt mer. Det börjar bli dags att dra ner på löpningen. Det funkar helt enkelt inte längre, det gör ont och det är inte roligt. Lyckades visserligen ta mig igenom Vårruset springandes trots att jag var inställd på att tvingas gå hela loppet. Those little victories... Så nu är jag mitt i ett tappert försök att hitta nya sätt att träna på. Läser böcker om gravidträning och försöker hitta en linje som passar mig. Det har visst råkat bli lite si och så med träningen sen mannen kom hem från utlandstjänsten. Först för att varje ledig minut skulle tillbringas med honom och sen för att mitt blodvärde sjönk som en sten vilket gav en trötthet som inte är av denna värld. Men efter en liten paus, en rejäl förkylning och en tids knaprande av järntillskott är jag nu redo för nya tag.
Känns så skönt att vara igång igen! Sökandet efter sätt att anpassa träningen på hjälper mig att känna att jag fortfarande har kontroll över min egen kropp. Inte förslavas totalt under graviditetens krafter och tappa bort mig själv på vägen. Jag har varit så rädd för att bli gravid, och få barn, vad det skulle göra med min kropp. En kropp som jag kämpat så länge med att bli nöjd med, acceptera, trivas i. Rädd att en så stor förändring ska slunga tillbaka mig till en tid med ångest och matfixering. Och visst är det jobbigt att känna hur kondition och muskler inte längre kan byggas upp utan snarare blir sämre och svagare. Se vågen gå uppåt mot siffror som tidigare skulle satt fingrar långt ner i halsen. Men allvarligt, en blick ner på min växande mage som med jämna mellanrum hoppar till av en väl inriktad spark eller boxning, eller helt ändrar form när bebisen slår en kullerbytta eller kryper ihop på ena sidan av magen, det räcker. Det gör inte att jag inte blir ledsen av saker jag inte klarar pga graviditeten, men det gör uppoffringen så tydligt liten. För att det som kommer är så mycket större. I väntan på det som ligger framför. Vi får väl se om jag känner likadant efter förlossningen... :P
Men vi tar inte ut något i förskott utan lever här och nu och tar en dag i taget. Just idag känns det okej och jag är glad och nöjd över det. Häromdagen fick jag inviga min nya tjockis-baddräkt. Eftersom simning är skonsammare för ömma fogar och ligament än löpning, får jag anpassa mig lite. Får ändå känna mig nöjd med att ha kunnat löpträna ända fram till vecka 24. Förhoppningsvis är jag ute i spåren igen om ett år med skor, löparkläder och kanske till och med en barnvagn!
Idag njuter jag av en ledig dag innan jobbhelg. Det finns många nackdelar med att jobba skift men enstaka lediga dagar mitt i veckan är helt klart en finfin fördel. Ikväll blir det PT-pass för att hitta ett nytt styrkeprogram som funkar nu när magmusklerna börjat sära på sig och inte erbjuder samma bålstabilitet. Vad resten av dagen kommer innehålla får vi se helt enkelt. Bring it on!
