Sitter och lyssnar på en julskiva jag fått av en kompis parallellt med en liten nostalgitripp á la Sjungande Levande Julgranen. En musikal jag var med och medverkade i när jag bodde i Stockholm. Otroligt mycket julkänsla och vackra sångröster! Hoppar över själva dramat eftersom jag hörde dem en miljon gånger den hösten. Det är något speciellt med att låta musiken, texterna och belysningen liksom rycka tag i ens själ och nästan leva sitt eget liv där inuti bröstet.
Det känns så lucia på något sätt, fast det inte handlade om en flicka med ljus i håret, däremot en väldans massa ljus, barn, och musik i mängder.
Musiken blandas med doften av en nyutslagen hyacint i vårt fönstret.
En liten, otroligt modig, 4åring står längst fram och vrider lite på sitt elektriska tärne-ljus. Hon har precis sjungit solo för 2 000 åskådare, Nu tändas tusen juleljus, klart, fint och mäkta rörande.
Alla barnen på scenen var "mina barn" den hösten, mina och Tildans. Vi koreograferade, hjälpte dem byta om och såg till att alla fick varsin frukt på fruktstunden, och såg till att den som var lite extra nervös hade en hand att hålla i helt enkelt.
"Tänd ett ljus för den värld vi lever i
Var ett ljus -stråla värme.
Låt den låga, som Gud har tänt i dig få lysa stark och klar,
som stjärnan högt på himmelen."
För det är väl egentligen det julen handlar om? Att ha barnen i fokus och se till att den som behöver en hand att hålla i har en inom räckhåll. Det andra är bara bakgrundsljud.
Tillsammans är man mindre ensam.
Ensemble, c'est tout!
tisdag 13 december 2011
fredag 9 december 2011
Paus
Sitter med papper utspridda över hela skrivbordet och tenta-böcker i gästsängen bakom mig. Ute regnar det på vår fina snötäckta gräsmatta. Den senaste veckans vinterväder har verkligen varit en riktigt välsignelse. Så härligt att gå ut och andas kall frisk luft som biter i kinder och näsa och liksom låter en känna sig lite extra levande. Som ett barn njuter jag av snön och ljusen och julen som nalkas.
December är nog en av mina bästa månader. Livet liksom lägger i en extra växel och fylls med vänner, ljus, nybakat, musik i mängder och en och annan hemlis. Visserligen fylls den också med högvis med skolarbete och mörker. Men med julen i sikte har jag aldrig tyckt att julestressen varit särskilt påfrestande. Folk gnäller lite om hur mycket det är att göra, press, stress, städning, inte hinna med, men jag har aldrig sett det på det sättet. Jag gillar tempot, glädjen, givandet, musiken, värmen, ja till och med kraven och stressen.
Det gäller att se saken från den ljusa sidan tror jag. Man väljer vad man vill sätta sitt fokus på. Ljusen i alla fönster när man går hem från skolan eller det faktum att klockan är fyra och det redan är mörkt. Att backen är vit eller att det regnar. På stressen i köpcentrat och konsumtionsamhället vi lever i eller det fina i att alla är där inte för sin egen skull utan för att köpa något till någon de tycker om. Tentaböckerna som ligger som stora klossar på skrivbordet eller lovet som väntar efter tentorna.
I'm just saying:
HAPPY THOUGHTS!
December är nog en av mina bästa månader. Livet liksom lägger i en extra växel och fylls med vänner, ljus, nybakat, musik i mängder och en och annan hemlis. Visserligen fylls den också med högvis med skolarbete och mörker. Men med julen i sikte har jag aldrig tyckt att julestressen varit särskilt påfrestande. Folk gnäller lite om hur mycket det är att göra, press, stress, städning, inte hinna med, men jag har aldrig sett det på det sättet. Jag gillar tempot, glädjen, givandet, musiken, värmen, ja till och med kraven och stressen.
Det gäller att se saken från den ljusa sidan tror jag. Man väljer vad man vill sätta sitt fokus på. Ljusen i alla fönster när man går hem från skolan eller det faktum att klockan är fyra och det redan är mörkt. Att backen är vit eller att det regnar. På stressen i köpcentrat och konsumtionsamhället vi lever i eller det fina i att alla är där inte för sin egen skull utan för att köpa något till någon de tycker om. Tentaböckerna som ligger som stora klossar på skrivbordet eller lovet som väntar efter tentorna.
I'm just saying:
HAPPY THOUGHTS!
onsdag 7 december 2011
Word
Skrev ett lååångt inlägg igår som försvann med ett litet klick på tangentbordet. På frågan om jag orkade skriva om alltihop har ni svaret i inlägget nedanför.
När man gifter sig när man är 22år är det ganska många som ifrågasätter ens beslut. Inte bara folk man känner utan även andra, till exempel ens frisör, lärare, någon man träffade på en fest och killen bredvid dig på tåget.
Därför är det här ett av mina favoritcitat:
När man gifter sig när man är 22år är det ganska många som ifrågasätter ens beslut. Inte bara folk man känner utan även andra, till exempel ens frisör, lärare, någon man träffade på en fest och killen bredvid dig på tåget.
Därför är det här ett av mina favoritcitat:
For those who say they're too young:
You can drive at 16, go to war at 18
You can drink at 21, and retire at 65.
So how old do you have to be before your love is real?
One way streets
You need your friends to need you back just a little bit.
Otherwise you'll never make it anyway.
Så är det bara. Livet är fullt av enkelriktade gator men vänskap är inte tänkt att vara en av dem. För man möter aldrig någon på en enkelriktad gata. Och om man inte möts vad är då poängen med alltihop?
lördag 3 december 2011
fredag 2 december 2011
Balans
Några dagar varje termin träffas vi några i klassen och pratar om var vi är, känner, står i, tänker på just nu. För det mesta är det otroligt givande, och igår var en sådan gång.
Vi pratade om motivation och hur man hittar balans i tillvaron. Och jag måste säga att mitt i alla jul-event, tentor mm mm känns det ändå som jag hittat någon form av jämvikt. Morbror kryar på sig alltmer och jag hinner precis plugga så mycket jag bara orkar mellan träning och nästa event. Maken jobbar långt mer än enligt min önskelista men kvällarna flyter på ändå. Vi fick välja olika bilder som representerar vilka vi är, var vi vill vara och något vi tyckte var fint.
Jag valde en glad pojke som sopar gatan, ett stilla hav som bryts till skum vid stranden och ett foto på en grupp dansare.
Pojken för att det känns som jag mest bara gör det jag ska utan att gräva ner mig för mycket i det. Havet för att jag vill hem till Lund, vara med familjen, träffa människor som känner en utan och innan, ta hand om lillebror, göra jul för familjen och bara njuta av en inblick i tider som varit.
Och dansen för att det för mig är likställt med helhet. Att helt låta sig uppslukas av rörelsen och bara följa musiken och kroppen dit den för en. Avslappning samtidigt med styrka och kontroll. Att vara ett med sig kropp. Det är fint om du frågar mig.
Igår på Fire dekorerade vi pepparkakor med kristyr. Oväntat stimulerande faktiskt. Kände mig riktigt kreativ och konstnärlig för en liten stund. Dessutom var det ju bara att knapra i sig de man misslyckades med.
När jag tänker efter har hela den senaste veckan varit ovanligt kreativ. Lillasyster och jag bestämde oss för att göra en inspirations-/peppbok till morbror som börjar tröttna så smått på att ligga i sin sjukhussäng. För er som inte är så hemma inom detta område kan jag berätta att man klipper ut massa ord och bilder ur tidningar och därefter sätter ihop dem i en liten klippbok, fyller i lite citat och glapp så att det får en röd tråd och så avslutar man med ett litet meddelande. Kan rekommenderas starkt om man inte vet vad man ska ge till någon i present. Det tar ganska lång tid och kräver att man har tillgång till en hel del tidningar men resultatet blir ofta över förväntan och till stor glädje för mottagaren. För oss tog det ungefär en och en halv kväll den här gången, men när jag gjorde en hel bok till syrrans student tog det nog en hel veckas kvällar.
Men glad blev hon! Vi får väl se vad morbror tycker om sin...
Trevlig helg allesamman!
Vi pratade om motivation och hur man hittar balans i tillvaron. Och jag måste säga att mitt i alla jul-event, tentor mm mm känns det ändå som jag hittat någon form av jämvikt. Morbror kryar på sig alltmer och jag hinner precis plugga så mycket jag bara orkar mellan träning och nästa event. Maken jobbar långt mer än enligt min önskelista men kvällarna flyter på ändå. Vi fick välja olika bilder som representerar vilka vi är, var vi vill vara och något vi tyckte var fint.
Jag valde en glad pojke som sopar gatan, ett stilla hav som bryts till skum vid stranden och ett foto på en grupp dansare.
Pojken för att det känns som jag mest bara gör det jag ska utan att gräva ner mig för mycket i det. Havet för att jag vill hem till Lund, vara med familjen, träffa människor som känner en utan och innan, ta hand om lillebror, göra jul för familjen och bara njuta av en inblick i tider som varit.
Och dansen för att det för mig är likställt med helhet. Att helt låta sig uppslukas av rörelsen och bara följa musiken och kroppen dit den för en. Avslappning samtidigt med styrka och kontroll. Att vara ett med sig kropp. Det är fint om du frågar mig.
Igår på Fire dekorerade vi pepparkakor med kristyr. Oväntat stimulerande faktiskt. Kände mig riktigt kreativ och konstnärlig för en liten stund. Dessutom var det ju bara att knapra i sig de man misslyckades med.
När jag tänker efter har hela den senaste veckan varit ovanligt kreativ. Lillasyster och jag bestämde oss för att göra en inspirations-/peppbok till morbror som börjar tröttna så smått på att ligga i sin sjukhussäng. För er som inte är så hemma inom detta område kan jag berätta att man klipper ut massa ord och bilder ur tidningar och därefter sätter ihop dem i en liten klippbok, fyller i lite citat och glapp så att det får en röd tråd och så avslutar man med ett litet meddelande. Kan rekommenderas starkt om man inte vet vad man ska ge till någon i present. Det tar ganska lång tid och kräver att man har tillgång till en hel del tidningar men resultatet blir ofta över förväntan och till stor glädje för mottagaren. För oss tog det ungefär en och en halv kväll den här gången, men när jag gjorde en hel bok till syrrans student tog det nog en hel veckas kvällar.
Men glad blev hon! Vi får väl se vad morbror tycker om sin...
Trevlig helg allesamman!
torsdag 24 november 2011
Minnen
Jag minns inte hur hon ser ut bakifrån längre. Jag kommer ihåg sidan, och framåt tror jag men inte bakifrån. Minns inte hur hennes frisyr gick i nacken. Jag vet inte varför jag vill minnas det. Det har aldrig bekymrat mig gällande någon annan. Men jag kan heller inte ringa henne och genast veta -just det, sådär är hennes röst. Eller träffa henne på stan och veta med en gång. Just det, så ser hon ut. Jag minns äppelmos, algebra, En enkelbiljett till himmelen och handdukskrokar. Jag minns solen i fönstret och fikat vi åt och att badrummet luktade lite som något som jag nu etiketterar som Cancer. Men jag minns så lite och jag glömmer nya saker hela tiden. Och jag lär mig inget nytt. Därför kan insikten att jag inte minns hennes frisyr bakifrån kännas som desperation i bröstet. Inte hennes peruk, för den minns jag faktiskt. Men hennes riktiga hår. När hon fortfarande var frisk.
Och av någon anledning önskar jag så att jag kunde se det framför mig en gång till. Just one more.
Imorgon samlas gamla gänget för lite julemys och förlovningsfirande. Det kommer helt klart bli A.W.E.S.O.M.E! En bra helg i lilla söta Skövde helt enkelt. Lilla Skövde som nu står upp över öronen i juleljus och pynt av alla de slag. Julen är här, och den välkomnas med öppna armar och omsluts i glädje och gemenskap.
Join the fun!
Gå i frid!
/Elin
Och av någon anledning önskar jag så att jag kunde se det framför mig en gång till. Just one more.
Imorgon samlas gamla gänget för lite julemys och förlovningsfirande. Det kommer helt klart bli A.W.E.S.O.M.E! En bra helg i lilla söta Skövde helt enkelt. Lilla Skövde som nu står upp över öronen i juleljus och pynt av alla de slag. Julen är här, och den välkomnas med öppna armar och omsluts i glädje och gemenskap.
Join the fun!
Gå i frid!
/Elin
tisdag 22 november 2011
Amazing grace
I helgen såg jag en film som jag verkligen gillade!
Alla andra har säkert sett den, jag har en tendens att missa nya bra filmer och sen se dem några år senare. I mitt försvar "förlorade" jag ett års nya filmer under min tid i Mali. Har fortfarande inte sett den där filmen om de blå rymdmänniskorna, vad den nu heter.
Hursomhelst, filmen från i helgen heter Amazing Grace och handlar om en kille i England som kämpar för att förbjuda slavhandeln. Så inspirerande, brinnande, rolig, hemsk och triggande. Åh, vad jag hoppas att jag skulle haft en röst om jag levt under den tiden! Killen i filmen ger allt för att få med sig folket, och framför allt parlamentet, så till den grad att han till slut inte orkar mer. Ändå lever kampen kvar i hans drömmar och han får ingen frid förrän han ger sig ut i fältet igen och inte ger sig förrän beslutet går igenom. Ingen mer slavhandel i England.
Jag bara älskar filmer som liksom griper tag i hjärta och själ på det här viset och skakar om. Om någon bad mig gå ut och demonstrera efteråt skulle jag säkert gjort det.
Läste på en kompis facebook-sida förra veckan att alla familjer från Somalia bannlysts från Leklandet i Danmark fram till maj nästa år på grund av oroligheter som förekommit.
Vi kanske inte säljer slavar längre men frågan är om alla människor i världen räknas som lika mycket värda. Vem bär ansvaret för en annan människa?
När det egna landet sviker är det då riktigt att man lämnas att dö?
Gäller MR bara människor inom samma nationalitet?
En intressant och skrämmande artikel om hur utvisningar i Sverige kan gå till finns här.
Inte så att jag inte förstår att det finns problem med att släppa in alla människor som söker asyl i Sverige. Frågan är bara om man löser problemet på rätt sätt. Eller löser det alls.
Nåväl. Nog med politik.
Helgen spenderades på gården i Kristinehamn och bjöd på bland annat lek med småkusiner, ompysslande av hästarna där, sällskapsspel i goda vänners lag och en hel del vedstapling.
Pappa, storebror, lillebror, maken och jag trängde ihop oss i den senaste tillkomna lilla stugan. 4 madrasser, en gjutjärnskamin, en köksspis, två rum och kök. Det blev en väldigt mysig helg med mycket kvalitetstid, ett litet besök hos farmor på demensboendet och en del traditionsenliga konflikter. Väl hemma igen ringer farbror mig och säger "Klart jag kan lära dig plöja. Men jag tror då rakt inte på sådana där feministiska fasoner! Aj, min fru slog till mig. Men det finns ju massor att plöja så det är bara att komma upp så lär jag dig."
Låter bra det, åtminstone plogdelen : )
Igår var det övning med adventskören och åh vad jag saknat att sjunga i kör!!!
På söndag blir pompa och ståt helt enligt traditionerna kan jag lova!
Alla andra har säkert sett den, jag har en tendens att missa nya bra filmer och sen se dem några år senare. I mitt försvar "förlorade" jag ett års nya filmer under min tid i Mali. Har fortfarande inte sett den där filmen om de blå rymdmänniskorna, vad den nu heter.
Hursomhelst, filmen från i helgen heter Amazing Grace och handlar om en kille i England som kämpar för att förbjuda slavhandeln. Så inspirerande, brinnande, rolig, hemsk och triggande. Åh, vad jag hoppas att jag skulle haft en röst om jag levt under den tiden! Killen i filmen ger allt för att få med sig folket, och framför allt parlamentet, så till den grad att han till slut inte orkar mer. Ändå lever kampen kvar i hans drömmar och han får ingen frid förrän han ger sig ut i fältet igen och inte ger sig förrän beslutet går igenom. Ingen mer slavhandel i England.
Jag bara älskar filmer som liksom griper tag i hjärta och själ på det här viset och skakar om. Om någon bad mig gå ut och demonstrera efteråt skulle jag säkert gjort det.
Läste på en kompis facebook-sida förra veckan att alla familjer från Somalia bannlysts från Leklandet i Danmark fram till maj nästa år på grund av oroligheter som förekommit.
Vi kanske inte säljer slavar längre men frågan är om alla människor i världen räknas som lika mycket värda. Vem bär ansvaret för en annan människa?
När det egna landet sviker är det då riktigt att man lämnas att dö?
Gäller MR bara människor inom samma nationalitet?
En intressant och skrämmande artikel om hur utvisningar i Sverige kan gå till finns här.
Inte så att jag inte förstår att det finns problem med att släppa in alla människor som söker asyl i Sverige. Frågan är bara om man löser problemet på rätt sätt. Eller löser det alls.
Nåväl. Nog med politik.
Helgen spenderades på gården i Kristinehamn och bjöd på bland annat lek med småkusiner, ompysslande av hästarna där, sällskapsspel i goda vänners lag och en hel del vedstapling.
Pappa, storebror, lillebror, maken och jag trängde ihop oss i den senaste tillkomna lilla stugan. 4 madrasser, en gjutjärnskamin, en köksspis, två rum och kök. Det blev en väldigt mysig helg med mycket kvalitetstid, ett litet besök hos farmor på demensboendet och en del traditionsenliga konflikter. Väl hemma igen ringer farbror mig och säger "Klart jag kan lära dig plöja. Men jag tror då rakt inte på sådana där feministiska fasoner! Aj, min fru slog till mig. Men det finns ju massor att plöja så det är bara att komma upp så lär jag dig."
Låter bra det, åtminstone plogdelen : )
Igår var det övning med adventskören och åh vad jag saknat att sjunga i kör!!!
På söndag blir pompa och ståt helt enligt traditionerna kan jag lova!
onsdag 16 november 2011
Tråkiga onsdagkvällar
Ännu en kväll fylld med... Nä, inte fylld alls, inte ett enda dugg faktiskt. Har en kompis som säger det med ett strålande leende men jag är bara inte född på den dagen!
Jag tillhör den rastlösa sorten, till och med när jag tittar på en serie eller film blir jag ofta rastlös och måste pausa lite och diska eller göra något annat produktivt, skaka ur benen lite.
Det är inte det att det inte finns saker att göra. Jag har lite disk kvar från igår, 20 sidor om njursjukdomar jag borde titta på, en biografi om att vara hjärtsjuk att läsa och en redovisning jag borde förbereda lite. Det är bara det att jag verkligen verkligen skulle vilja hitta på något kul ikväll. Något aktivt, kreativt, icke-skolrelaterat. Jag tänker mig att jag ändå är ganska bra på att hitta på saker att göra, men det verkar som jag kommit lite off. Det kanske är för att jag är förkyld, är man inte förkyld kan man alltid gå till gymmet och då har man genast fullt upp. Ja, kära tider alltså, min pappa brukar säga att man behöver öva sig på att ha tråkigt ibland. Så det är ju bra, att jag får öva alltså. Det är ju väldigt bra.
För övrigt har jag haft seminarie om sex idag. Mycket intressant och otroligt provocerande för en liten skyddad pingstvän som jag själv. Våra föreläsare var båda barnmorskor och lite skrämd av deras ohämmade attityd känner jag mig nu lite skakig inför min kommande yrkes krav på öppenhet. För jag tycker inte att allting är okej. Jag är inte så säker på om jag skulle kunna tänka mig att köpa porrtidningar till en 15årig patient. Och även om jag tror att sexualitet har en naturlig del av människors liv så är det något inom mig som protesterar när föreläsaren säger:
Vi är födda till sexuella varelser, och vi dör som sexuella varelser.
Jag vet inte om det är ordet sexuell (som om det inbegriper hela människans själsliv) eller ordet varelse (som, jag vet inte varför, klingar otroligt omänskligt i mina öron).
Mm, lilla hämmade, o-världsvana jag. Vad ska det bli av mig egentligen.
Nog om det.
Ikväll är det äntligen dags för ett nytt avsnitt av en alldeles underbar ny serie:
New Girl.
Watch it,
Love it
Laugh
Jag tillhör den rastlösa sorten, till och med när jag tittar på en serie eller film blir jag ofta rastlös och måste pausa lite och diska eller göra något annat produktivt, skaka ur benen lite.
Det är inte det att det inte finns saker att göra. Jag har lite disk kvar från igår, 20 sidor om njursjukdomar jag borde titta på, en biografi om att vara hjärtsjuk att läsa och en redovisning jag borde förbereda lite. Det är bara det att jag verkligen verkligen skulle vilja hitta på något kul ikväll. Något aktivt, kreativt, icke-skolrelaterat. Jag tänker mig att jag ändå är ganska bra på att hitta på saker att göra, men det verkar som jag kommit lite off. Det kanske är för att jag är förkyld, är man inte förkyld kan man alltid gå till gymmet och då har man genast fullt upp. Ja, kära tider alltså, min pappa brukar säga att man behöver öva sig på att ha tråkigt ibland. Så det är ju bra, att jag får öva alltså. Det är ju väldigt bra.
För övrigt har jag haft seminarie om sex idag. Mycket intressant och otroligt provocerande för en liten skyddad pingstvän som jag själv. Våra föreläsare var båda barnmorskor och lite skrämd av deras ohämmade attityd känner jag mig nu lite skakig inför min kommande yrkes krav på öppenhet. För jag tycker inte att allting är okej. Jag är inte så säker på om jag skulle kunna tänka mig att köpa porrtidningar till en 15årig patient. Och även om jag tror att sexualitet har en naturlig del av människors liv så är det något inom mig som protesterar när föreläsaren säger:
Vi är födda till sexuella varelser, och vi dör som sexuella varelser.
Jag vet inte om det är ordet sexuell (som om det inbegriper hela människans själsliv) eller ordet varelse (som, jag vet inte varför, klingar otroligt omänskligt i mina öron).
Mm, lilla hämmade, o-världsvana jag. Vad ska det bli av mig egentligen.
Nog om det.
Ikväll är det äntligen dags för ett nytt avsnitt av en alldeles underbar ny serie:
New Girl.
Watch it,
Love it
Laugh
måndag 14 november 2011
Man plans, God laughs.
Idag fick jag möjligheten att sitta ner och lära känna en lite nyare kompis lite mer.
Det blev en resa som tog många vändningar. Varje människa är egentligen lite som en resa.
Vi pratade om hur vi växte upp, vad som format oss, var vi är just nu, vart vi vill komma och om att allt vi har är här och ny.
Vi pratade om relationer, bra och dåliga. och vad som egentligen är viktigt och spelar någon roll här i livet.
Vi planerar saker men vi vet egentligen ingenting. Vi tar saker för givet trots att vi vet att man aldrig ska ta något för givet.
Följer en TV-serie nu och i dagens avsnitt sa huvudpersonen:
Mamma brukade säga "Man plans, and God laughs".
Vi försöker få livet att gå dit vi vill, i den stund vi vill det. Vi planerar in i det oändliga och glömmer bort att vi inte har all kontroll. Och Gud skrattar, inte hånfullt utan mer i mjugg. Som en förälder som lyssnar till sitt barns oborstade, fantasifulla drömmar om framtiden.
För han vet det som vi kanske också vet men glömmer så lätt:
No day but today.
Det är något så jättespeciellt och fint med att lära känna någon lite mer på djupet.
Så spännande och givande och alldeles fascinerande att höra hur någon annan haft det och hur hon eller han ser på livet.
Vänner är verkligen en fin gåva.
Och idag blev verkligen en bra dag.
Det blev en resa som tog många vändningar. Varje människa är egentligen lite som en resa.
Vi pratade om hur vi växte upp, vad som format oss, var vi är just nu, vart vi vill komma och om att allt vi har är här och ny.
Vi pratade om relationer, bra och dåliga. och vad som egentligen är viktigt och spelar någon roll här i livet.
Vi planerar saker men vi vet egentligen ingenting. Vi tar saker för givet trots att vi vet att man aldrig ska ta något för givet.
Mamma brukade säga "Man plans, and God laughs".
Vi försöker få livet att gå dit vi vill, i den stund vi vill det. Vi planerar in i det oändliga och glömmer bort att vi inte har all kontroll. Och Gud skrattar, inte hånfullt utan mer i mjugg. Som en förälder som lyssnar till sitt barns oborstade, fantasifulla drömmar om framtiden.
För han vet det som vi kanske också vet men glömmer så lätt:
No day but today.
Det är något så jättespeciellt och fint med att lära känna någon lite mer på djupet.
Så spännande och givande och alldeles fascinerande att höra hur någon annan haft det och hur hon eller han ser på livet.
Vänner är verkligen en fin gåva.
Och idag blev verkligen en bra dag.
måndag 31 oktober 2011
Mm, det var ett tag sen jag skrev nu. Livet rullar på i full fart framåt och då räcker inte alltid tiden, kraften, energin till. Jag ska strax påbörja min tredje och sista vecka på min första sjukhuspraktik.
De senaste veckorna har varit intensiva. Jag har lärt mig så otroligt mycket, samtidigt som jag fått inblick i så många livsvärldar. En bit som jag tycker är väldigt intressant med att jobba i sjukvården är att du får träffa människor under en väldigt känslosam tid av deras liv. Anhöriga kommer oroligt eftersom de inte vet riktigt vad de har att vänta. Patienter får diagnoser som förändrar inte bara livet utan hela deras perspektiv på livet. Alla reagerar olika och för de allra flesta är tiden på avdelningen något som kommer finnas kvar hos dem långt efter att de lämnat. Varje dag har jag kommit hem med tankarna snurrande, surrande i huvudet. Så många människoöden. Så mycket sorg. Och samtidigt, även glädje.
Själv med en närstående svårt sjuk på sjukhus lever jag på båda sidor om receptionsdisken. Och inser att jag är på rätt plats. Hela första året på utbildningen var ändå som ett litet prov, -kommer jag klara det här? -tycker jag om det? -känns det rätt? - Hur ska jag hinna lära mig allt det här?
Efter två veckor på KSS inser jag att jag faktiskt redan kan en hel del. Det kanske faktiskt finns en chans att det blir en bra sjuksköterska av mig till slut.
Min handledares uppmuntran och konstruktiva feedback ger en liten gnutta självförtroende. Än är jag bara halvvägs. Men det verkar i alla fall som att jag klarat mig så långt.
Helt otroligt.
De senaste veckorna har varit intensiva. Jag har lärt mig så otroligt mycket, samtidigt som jag fått inblick i så många livsvärldar. En bit som jag tycker är väldigt intressant med att jobba i sjukvården är att du får träffa människor under en väldigt känslosam tid av deras liv. Anhöriga kommer oroligt eftersom de inte vet riktigt vad de har att vänta. Patienter får diagnoser som förändrar inte bara livet utan hela deras perspektiv på livet. Alla reagerar olika och för de allra flesta är tiden på avdelningen något som kommer finnas kvar hos dem långt efter att de lämnat. Varje dag har jag kommit hem med tankarna snurrande, surrande i huvudet. Så många människoöden. Så mycket sorg. Och samtidigt, även glädje.
Själv med en närstående svårt sjuk på sjukhus lever jag på båda sidor om receptionsdisken. Och inser att jag är på rätt plats. Hela första året på utbildningen var ändå som ett litet prov, -kommer jag klara det här? -tycker jag om det? -känns det rätt? - Hur ska jag hinna lära mig allt det här?
Efter två veckor på KSS inser jag att jag faktiskt redan kan en hel del. Det kanske faktiskt finns en chans att det blir en bra sjuksköterska av mig till slut.
Min handledares uppmuntran och konstruktiva feedback ger en liten gnutta självförtroende. Än är jag bara halvvägs. Men det verkar i alla fall som att jag klarat mig så långt.
Helt otroligt.
måndag 10 oktober 2011
Orosmoln
Tänkte skriva något men läste systra mi's blogg och hon hade redan sagt allt som fanns att säga. Det är tuffa tider nu.
Keep fighting.
Keep fighting.
söndag 2 oktober 2011
Sommarsol och andra fjantigheter
Hösten håller andan och låter sommaren få en sista stråle genom regnet.
Idag blev jag påmind om något jag inte känt på länge. Jag tror det var frihet. En sån där frihet som man kände när man var liten och sprang så snabbt att det kände som att benen skulle trilla av. En sån där frihet som infinner sig när man inte tänker en enda tanke på hur saker och ting ser ut, vad folk tycker, hur det borde vara. Friheten i att glömma sig själv för stunden, låta sig uppslukas av nuet. Det är så så fjantigt hur det kommer till mig. Min frihet. Men vet du, jag är okej med det. Om jag är en fjant så är jag i alla fall en fjant som trivs med livet.
Jag får min frihet i dansen. Inte en fin lyrisk dans, inte en häftig streetlåt, inte en perfekt plié. Den hittas i töntiga luftgitarrer, twist, jublande skutt och fuldans. Idag på scenen i kyrkan, mitt i familjegudstjänsten, mitt i Jag kan sjunga dag och natt. Plötsligt försvinner rummet, människorna, sången. Bara Jag Och Gud. Jag förflyttas tillbaka till skoltaket i Bamako när jag röjer till Spice Girls med min lilla klass på 7-11åringar, killar som tjejer, alla ger järnet. Jag snurrar runt i köket i Sjövillan: GITARRSOLO!!!
Där är Gud så levande för mig. Aldrig att livet kan kännas sådär härligt och på riktigt om det inte finns en Gud som älskar att se sina barn dansa så.
Det är kul att dansa fint och bestämt och till en djup låt också. Men det är inte där livet känns mest levande. Inte som idag.
Vi har äntligen slagit slag i saken och startat en dansgrupp i kyrkan. Det kommer bli kul; det kommer bli grymt; det kommer rocka fett! Men när tjejerna, som alla är i min ålder, med en grimas (hur i hela världen stavas det?!!) berättar att de dansat "lovsångsdans" innan, usch och blä. Då stirrar jag tomt framför mig och står med JOJ igen och minns hur jag älskat varje sekund. Vad du än kallar det. Om än många gånger otroligt trött, alltid med stor kärlek och glädje.
Dans är dans, töntig dans, proffsig dans I don't care. Bara det är dans och Gud är nära.
Så det så.
Varma hälsningar,
"Med huvudet i himlen och fötter som dansar på moder jord"
Idag blev jag påmind om något jag inte känt på länge. Jag tror det var frihet. En sån där frihet som man kände när man var liten och sprang så snabbt att det kände som att benen skulle trilla av. En sån där frihet som infinner sig när man inte tänker en enda tanke på hur saker och ting ser ut, vad folk tycker, hur det borde vara. Friheten i att glömma sig själv för stunden, låta sig uppslukas av nuet. Det är så så fjantigt hur det kommer till mig. Min frihet. Men vet du, jag är okej med det. Om jag är en fjant så är jag i alla fall en fjant som trivs med livet.
Jag får min frihet i dansen. Inte en fin lyrisk dans, inte en häftig streetlåt, inte en perfekt plié. Den hittas i töntiga luftgitarrer, twist, jublande skutt och fuldans. Idag på scenen i kyrkan, mitt i familjegudstjänsten, mitt i Jag kan sjunga dag och natt. Plötsligt försvinner rummet, människorna, sången. Bara Jag Och Gud. Jag förflyttas tillbaka till skoltaket i Bamako när jag röjer till Spice Girls med min lilla klass på 7-11åringar, killar som tjejer, alla ger järnet. Jag snurrar runt i köket i Sjövillan: GITARRSOLO!!!
Där är Gud så levande för mig. Aldrig att livet kan kännas sådär härligt och på riktigt om det inte finns en Gud som älskar att se sina barn dansa så.
Det är kul att dansa fint och bestämt och till en djup låt också. Men det är inte där livet känns mest levande. Inte som idag.
Vi har äntligen slagit slag i saken och startat en dansgrupp i kyrkan. Det kommer bli kul; det kommer bli grymt; det kommer rocka fett! Men när tjejerna, som alla är i min ålder, med en grimas (hur i hela världen stavas det?!!) berättar att de dansat "lovsångsdans" innan, usch och blä. Då stirrar jag tomt framför mig och står med JOJ igen och minns hur jag älskat varje sekund. Vad du än kallar det. Om än många gånger otroligt trött, alltid med stor kärlek och glädje.
Dans är dans, töntig dans, proffsig dans I don't care. Bara det är dans och Gud är nära.
Så det så.
Varma hälsningar,
"Med huvudet i himlen och fötter som dansar på moder jord"
onsdag 28 september 2011
Nothing
Japp, det är onsdagskväll och det händer absolut ingenting. Dagarna när jag kunde tränat men skippat det är uppe i 3; jag borde läst hela eftermiddagen men har slappat i soffan istället; det blev varma mackor till middag; och jag är inte stolt. Men jag är trött, mitt hår är risigt som den värsta risbuske, igår var en tuff dag och jag har ingen motivation.
Det är bara en sån där trött kväll. Räkningarna är betalda, det blåser full storm utanför fönstret och det är inget på TV.
Fast egentligen är det kanske precis vad jag behöver just nu.
Och förresten.
Det är ju en dag imorgon också.
Bon soir mes amis!
Det är bara en sån där trött kväll. Räkningarna är betalda, det blåser full storm utanför fönstret och det är inget på TV.
Fast egentligen är det kanske precis vad jag behöver just nu.
Och förresten.
Det är ju en dag imorgon också.
Bon soir mes amis!
söndag 25 september 2011
Mirakel
Det är återigen söndagkväll och jag sitter på vardagsrumsgolvet och skriver med datorn i knäet.
Min morbror fick nya lungor igår.
Min morbror fick nya lungor igår.
Min morbror fick nya lungor igår.
Jag måste bara få se det svart på vitt för att ta in att det faktiskt är sant.
Förra gången jag skrev var det med hjärtat fullt av tvivel, desperation, sorg.
Vi kan bara inte förlora honom, du vet. Vad som helst men inte det.
Mamma ringde igår kl 01.30 och berättade att han flögs ner med helikopter till Lunds universitetssjukhus. Operation morgonen efter och 12h senare har T nya lungor.
Man blir så glad att man måste gråta.
Förra gången skrev jag om vikten av att bestämma sig i tid. Idag sitter jag med en enda människas beslut i handen, och det beslutet har räddat min morbrors liv.
Och visst, det är inte färdigt än, rehabiliteringen efter en transplantation är lång och ibland omständig och full av bakslag. Men nu, nu finns det hopp.
Bara tre saker, dessa tre: Tro. Hopp. Kärlek.
Och tron fick bli till hopp och hoppet lever, leker, dansar i mig.
Och störst av allt är kärleken.
Min morbror fick nya lungor igår.
Min morbror fick nya lungor igår.
Min morbror fick nya lungor igår.
Jag måste bara få se det svart på vitt för att ta in att det faktiskt är sant.
Förra gången jag skrev var det med hjärtat fullt av tvivel, desperation, sorg.
Vi kan bara inte förlora honom, du vet. Vad som helst men inte det.
Mamma ringde igår kl 01.30 och berättade att han flögs ner med helikopter till Lunds universitetssjukhus. Operation morgonen efter och 12h senare har T nya lungor.
Man blir så glad att man måste gråta.
Angel: Why do people cry?
Maggie: Well, tear ducts operate on a normal basis to lubricate and protect the eye. When you have an emotion they overreact an create tears.
A: Why? Why do they overreact?
M: I don't know.
A: Maybe emotion becomes so intense your body just can't contain it. Your mind and your feelings become too powerful. Your body weeps.
/ur City of AngelsDet finns helt enkelt inte plats med så stora saker i en så liten sak som en kropp. Det minskar inte känslan men det ger den lite spelrum. Bara så att man inte exploderar och går i tusen bitar.
Förra gången skrev jag om vikten av att bestämma sig i tid. Idag sitter jag med en enda människas beslut i handen, och det beslutet har räddat min morbrors liv.
Och visst, det är inte färdigt än, rehabiliteringen efter en transplantation är lång och ibland omständig och full av bakslag. Men nu, nu finns det hopp.
Bara tre saker, dessa tre: Tro. Hopp. Kärlek.
Och tron fick bli till hopp och hoppet lever, leker, dansar i mig.
Och störst av allt är kärleken.
fredag 23 september 2011
Plugg-paus och lite propaganda
Tar 10minuters paus från hjärtsjukdomar och skriver några meningar här istället.
Idag har jag gett blod för första gången! Det var väldigt spännande, jag satte mig, sjukt taggad, i stolen kramade bollen och beredde mig på ett rejält stick av den gigantiska nålen. Det kändes ingenting, alltså jag har fått myggbett som är mer agressiva. Visst sved det lite när man kramade bollen för att blodet ska rinna ut fortare men jag måste erkänna att jag blev väldigt förvånad över hur enkelt besöket var. Efter 10minuters kramande var det klart och jag fick till uppgift att ersätta det förlorade blodet med motsvarande mängd Kiviks äppeljuice. Och visst blev man lite tagen efteråt, men då var det bara trevligt att fika med de andra blodgivarna och småprata lite.
Så dagens uppgift till alla icke-spruträdda: GE BLOD! Ring blodcentralen idag, just do it. Var frivilligt trött 4-6dgr per år och rädda någons liv.
När du ändå håller på är det lika bra att du tar dig i kragen och skriver upp dig på doneringslistan. Gå in på donationsrådet.se och skriv upp dig. Att skriva upp sig där tar ca 1minut, lite mer om du har ett långsamt internet. 1minut av din tid, kanske flera år extra till den som tar emot din donation.
Det ger inte mening åt din död men det kan göra någon annans liv så mycket mer meningsfullt. Glöm inte berätta för dina anhöriga hur du bestämt så de vet vad som gäller om en donation skulle bli aktuell någon gång. Och spread the word om hur enkelt och LIVSVIKTIGT det är att ta ställning om det här. IDAG. Klart man hoppas att man inte dör på ett sådant sätt. Men vi rår inte alltid över sånt själva. Precis som de som behöver nya friska organ inte rår över sin sjukdom. Det är så sällan man faktiskt kan göra något, men det här kan vem som helst göra. Och det gör hela skillnaden.
Okej gott folk det var dagens vård-politiska åsikt. Nu över till vädret:
Idag skiner höstsolen i Skövde och jag blir som nyförälskad varje gång det händer. Hösten är en underbar tid, så färgglad att den till och med klår våren vissa dagar. NJUT av friskheten gott folk, av solen, av ljuset och av gatorna som ett litet tag till går att gå på utan att halka.
Drick te, använd filtar, pussa någon du tycker om (fast fråga först om det är någon du inte normalt pussar), baka äppelpaj och gå ut i skogen och sparka löv.
All we have is now, cease the moment!
Guds frid till er alla!
Idag har jag gett blod för första gången! Det var väldigt spännande, jag satte mig, sjukt taggad, i stolen kramade bollen och beredde mig på ett rejält stick av den gigantiska nålen. Det kändes ingenting, alltså jag har fått myggbett som är mer agressiva. Visst sved det lite när man kramade bollen för att blodet ska rinna ut fortare men jag måste erkänna att jag blev väldigt förvånad över hur enkelt besöket var. Efter 10minuters kramande var det klart och jag fick till uppgift att ersätta det förlorade blodet med motsvarande mängd Kiviks äppeljuice. Och visst blev man lite tagen efteråt, men då var det bara trevligt att fika med de andra blodgivarna och småprata lite.
Så dagens uppgift till alla icke-spruträdda: GE BLOD! Ring blodcentralen idag, just do it. Var frivilligt trött 4-6dgr per år och rädda någons liv.
När du ändå håller på är det lika bra att du tar dig i kragen och skriver upp dig på doneringslistan. Gå in på donationsrådet.se och skriv upp dig. Att skriva upp sig där tar ca 1minut, lite mer om du har ett långsamt internet. 1minut av din tid, kanske flera år extra till den som tar emot din donation.
Det ger inte mening åt din död men det kan göra någon annans liv så mycket mer meningsfullt. Glöm inte berätta för dina anhöriga hur du bestämt så de vet vad som gäller om en donation skulle bli aktuell någon gång. Och spread the word om hur enkelt och LIVSVIKTIGT det är att ta ställning om det här. IDAG. Klart man hoppas att man inte dör på ett sådant sätt. Men vi rår inte alltid över sånt själva. Precis som de som behöver nya friska organ inte rår över sin sjukdom. Det är så sällan man faktiskt kan göra något, men det här kan vem som helst göra. Och det gör hela skillnaden.
Okej gott folk det var dagens vård-politiska åsikt. Nu över till vädret:
Idag skiner höstsolen i Skövde och jag blir som nyförälskad varje gång det händer. Hösten är en underbar tid, så färgglad att den till och med klår våren vissa dagar. NJUT av friskheten gott folk, av solen, av ljuset och av gatorna som ett litet tag till går att gå på utan att halka.
Drick te, använd filtar, pussa någon du tycker om (fast fråga först om det är någon du inte normalt pussar), baka äppelpaj och gå ut i skogen och sparka löv.
All we have is now, cease the moment!
Guds frid till er alla!
måndag 19 september 2011
Ligament och glädjerus
Sitter här nu igen, som ett klockverk 6månader sen sist. Ligamentet värmer skönt och diklofenaken blandar sig med smärtan och gör mig lite yr. Ryggskott kallas det i folkmun men det finns ingen patofysiologisk orsak till den diagnosen. Oftast hittar läkarna ingenting som borde göra ont, i mig är det kotor som låser sig och muskler som inte kan bestämma sig om de vill krampa eller slappna av. Ont gör det i alla fall, och grejen med ryggskott är att det gör en så paralyserad. Det gör ont att sitta, ligga, stå och gå. Att andas om man inte passar sig.
Jag kom hem efter 4h föreläsning där jag stått längst bak och försökt hitta en ställning som inte får det att svartna för ögonen. Jag faller hopplöst ihop på soffan och tycker riktigt riktigt synd om mig själv. Då ringer det på dörren. Det är Isabelle.
Fina Isabelle från bibelgruppen med en burk hemmagjord plommonmarmelad. Vad mer kan man begära? På burken står det skrivet på ett litet hjärta: Tänker på dig, om du behöver något: Ring!
Som en burk plommonmarmelad kan glädja ett litet självömkligt hjärta.
Läste lite ur Matteusevangeliet i morse och förundrades över hur ofta Gud talar genom änglar och drömmar. Grubblade lite över varför Han inte gör det längre... Men när jag ställde syltburken på köksbordet slog tanken mig: varför tala genom drömmar när man har så fina vänner?
Det är mitt nya löfte: morgontid med Den Högste. Man måste ju ha visioner. Och jag kan inte tänka så långt bort från Gud. Vi får se hur det går, men tidigare erfarenheter tyder på att Han börjar i det lilla och sen tar Han en med storm.
Det är mycket nu.
Jag kom hem efter 4h föreläsning där jag stått längst bak och försökt hitta en ställning som inte får det att svartna för ögonen. Jag faller hopplöst ihop på soffan och tycker riktigt riktigt synd om mig själv. Då ringer det på dörren. Det är Isabelle.
Fina Isabelle från bibelgruppen med en burk hemmagjord plommonmarmelad. Vad mer kan man begära? På burken står det skrivet på ett litet hjärta: Tänker på dig, om du behöver något: Ring!
Som en burk plommonmarmelad kan glädja ett litet självömkligt hjärta.
Läste lite ur Matteusevangeliet i morse och förundrades över hur ofta Gud talar genom änglar och drömmar. Grubblade lite över varför Han inte gör det längre... Men när jag ställde syltburken på köksbordet slog tanken mig: varför tala genom drömmar när man har så fina vänner?
Det är mitt nya löfte: morgontid med Den Högste. Man måste ju ha visioner. Och jag kan inte tänka så långt bort från Gud. Vi får se hur det går, men tidigare erfarenheter tyder på att Han börjar i det lilla och sen tar Han en med storm.
Det är mycket nu.
söndag 11 september 2011
En söndag i stillhet
När vi satte oss i kyrkan idag var det något som kändes lite off. Våra kompisar var uppklädda i snygga kavajer och trots att klockan fortfarande var några minuter i halv 11 satt alla tysta och tittade rakt fram. När gudstjänsten började skickades barnen ner till Barnriket på en gång. En äldre man i gråbrun kostym gick fram till podiet och sa:
"Det har fallit på min lott att berätta att E S omkom i en trafikolycka igår..."
Ett stilla täcke av chock och sorg låg över salen resten av gudstjänsten. Jag känner inte E, och fick inte reda på vem han var förrän efter gudstjänsten. Men ändå var det som att deras sorg, som kände honom, blev alla våras sorg. På ett starkt sätt fick vi uppleva hur hela kroppen lider när en kroppsdel lider.
Vi sjöng sånger som: Du om sluter mig på alla sidor, Din nåd är var morgon ny och På dig min Gud förtröstar jag. Många gick fram till ljusbäraren och tände ljus, och stod sedan och grät tillsammans.
Predikanten gick fram, djupt berörd och sa att han inte visste hur han skulle kunna predika som tänkt, men bad sedan oss be för predikan och efter en stunds förbön började han ändå tala.
Och trots att han skrivit den här predikan flera veckor tidigare var det så passande och fint att detta skulle delges just idag.
C pratade om Mat i Rätt Tid. Hur vi är satta att gå här på jorden för att ge Guds näring, och kärlek, precis då när den behövs som bäst i varje individs liv. C pratade vidare om tid. Rätt tid som måste vara nu efter som vi inte äger någon morgondag. Eftersom det inte finns något register över hur mycket tid var och en tilldelats: All we have is now. Och vad gör vi med den tid vi får?
Sorg är en märklig process. För det är som om en persons sorg kan ta form för alla andra sorger. Kanske är det jag som är överkänslig -för det är jag, men ibland när jag ser hur någon annan riktigt lider, sörjer, gråter, förtvivlar, då berör det mig så starkt. Gamla känslor från gamla sorger kommer upp till ytan. Det är som att alla andra tillfällen då något gjort ont kommer tillbaka i sin fulla kraft som för att säga "Så här känns det! Du kanske trodde du glömt men det var så här det kändes..."
"Why do relationships have to be so hard?"
- Because the only thing harder is being alone...
Kanske är det så, att man inte kan dela någons sorg. Avlasta bördan. Men finns någon där är man i alla fall inte ensam. Och det måste ändå vara någonting.
"Det har fallit på min lott att berätta att E S omkom i en trafikolycka igår..."
Ett stilla täcke av chock och sorg låg över salen resten av gudstjänsten. Jag känner inte E, och fick inte reda på vem han var förrän efter gudstjänsten. Men ändå var det som att deras sorg, som kände honom, blev alla våras sorg. På ett starkt sätt fick vi uppleva hur hela kroppen lider när en kroppsdel lider.
Vi sjöng sånger som: Du om sluter mig på alla sidor, Din nåd är var morgon ny och På dig min Gud förtröstar jag. Många gick fram till ljusbäraren och tände ljus, och stod sedan och grät tillsammans.
Predikanten gick fram, djupt berörd och sa att han inte visste hur han skulle kunna predika som tänkt, men bad sedan oss be för predikan och efter en stunds förbön började han ändå tala.
Och trots att han skrivit den här predikan flera veckor tidigare var det så passande och fint att detta skulle delges just idag.
C pratade om Mat i Rätt Tid. Hur vi är satta att gå här på jorden för att ge Guds näring, och kärlek, precis då när den behövs som bäst i varje individs liv. C pratade vidare om tid. Rätt tid som måste vara nu efter som vi inte äger någon morgondag. Eftersom det inte finns något register över hur mycket tid var och en tilldelats: All we have is now. Och vad gör vi med den tid vi får?
Sorg är en märklig process. För det är som om en persons sorg kan ta form för alla andra sorger. Kanske är det jag som är överkänslig -för det är jag, men ibland när jag ser hur någon annan riktigt lider, sörjer, gråter, förtvivlar, då berör det mig så starkt. Gamla känslor från gamla sorger kommer upp till ytan. Det är som att alla andra tillfällen då något gjort ont kommer tillbaka i sin fulla kraft som för att säga "Så här känns det! Du kanske trodde du glömt men det var så här det kändes..."
På ett sätt, bakom det pinsamma i att känna sig ledsen över att någon man aldrig träffat är död, är det ändå skönt att beröras. Inte för att känslan är skön utan för att det enda som är värre än att ha ont är att inte känna något alls.I händerna sitter minnena kvar som sprickor, och allt jag tar i gör ont. / Tomas Sjödin
"Why do relationships have to be so hard?"
- Because the only thing harder is being alone...
Kanske är det så, att man inte kan dela någons sorg. Avlasta bördan. Men finns någon där är man i alla fall inte ensam. Och det måste ändå vara någonting.
lördag 10 september 2011
Den som söker han finner
Idag är det lördag och det är en ganska lugn sådan. Oscars pappa och syster är här på besök och det betyder sightseeing. Vi började dagen med en liten utflykt till Silverfallet, ett naturreservat med ett vattenfall strax utanför Skövde. Det är något med vatten som är så otroligt fridfullt och vackert. På vägen tillbaka körde vi sakta längs den kringelikrokiga landsvägen och tittade på hus och beundrade utsikten. Vi svängde inom Varnhem kloster och tog en kopp kaffe. I entrén där står det på en liten skylt: "hit har kristna kommit sedan början av 800-talet", sökt Gud i denna kyrka sedan 1100-talet. Det fick mig att tänka på en bit ur Disney-filmen Ringaren i Notre Dame. Zigenerskan Esmeralda pratar om hur människor i alla tider vänt sig till Gud när livet varit svårt, och i bakgrunden sjunger kyrkobesökarna:
"Jag ber om kraft. Jag ber om svar. Jag ber om ljus över bönen jag har."
Trots att jag gick i lågstadiet när jag såg den filmen första gången kommer jag ihåg exakt hur starkt det berörde mig. Just det att människor kommer till en och samma plats i sin längtan att försöka nå Honom, gripa tag i den där Närvaron, få hjälp med det som tycks omöjligt. År ut, och år in.
En av mina favoritförfattare Tomas Sjödin skriver något liknande i sin bok Reservkraft. Han beskriver hur trappstegen upp till hans ena sons avdelning gröpts ur av tunga fötter, av människors bördor, i många många år före honom. Varje steg har gjort ett litet avtryck men det är inte förrän många tusentals steg senare som man verkligen kan urskilja något. Och just det faktum att så många har kämpat där före honom gör hans egen kamp så mycket lättare att bära. Inte för att den inte är lika tung längre utan för att han inte är ensam. Så tror jag det är med sådär riktigt gamla kyrkor också. Bara tanken på att så många före mig har sökt sig dit för att få känna något Större. Söka rätt på den där extra Kraften som hjälper en orka en liten bit till, bara en liten bit till. För att man vet, där och då, att man inte är ensam, och på något sätt blir kyrkans ålder ett vittnesbörd i sig. För varför skulle människor söka sig dit om och om igen, år efter år om det inte gav något. Om inte Gud verkligen möter dem där. Om de inte faktiskt vet att det de söker, också låter sig finnas.
"Jag ber om kraft. Jag ber om svar. Jag ber om ljus över bönen jag har."
Trots att jag gick i lågstadiet när jag såg den filmen första gången kommer jag ihåg exakt hur starkt det berörde mig. Just det att människor kommer till en och samma plats i sin längtan att försöka nå Honom, gripa tag i den där Närvaron, få hjälp med det som tycks omöjligt. År ut, och år in.
En av mina favoritförfattare Tomas Sjödin skriver något liknande i sin bok Reservkraft. Han beskriver hur trappstegen upp till hans ena sons avdelning gröpts ur av tunga fötter, av människors bördor, i många många år före honom. Varje steg har gjort ett litet avtryck men det är inte förrän många tusentals steg senare som man verkligen kan urskilja något. Och just det faktum att så många har kämpat där före honom gör hans egen kamp så mycket lättare att bära. Inte för att den inte är lika tung längre utan för att han inte är ensam. Så tror jag det är med sådär riktigt gamla kyrkor också. Bara tanken på att så många före mig har sökt sig dit för att få känna något Större. Söka rätt på den där extra Kraften som hjälper en orka en liten bit till, bara en liten bit till. För att man vet, där och då, att man inte är ensam, och på något sätt blir kyrkans ålder ett vittnesbörd i sig. För varför skulle människor söka sig dit om och om igen, år efter år om det inte gav något. Om inte Gud verkligen möter dem där. Om de inte faktiskt vet att det de söker, också låter sig finnas.
lördag 3 september 2011
Fågeltyg och kärleken
Ingenting på flera månader och sedan två gånger på en och samma dag?
Mm, det verkar inte bättre. Har till mitt försvar min första riktigt händelselösa lediga dag på riktigt länge. Eller händelselös förresten, har haft huset fullt med flygfän och knappt hunnit stänga fönstret om en fågel innan nästa hoppat in genom altandörren. Seriöst! Bajsar överallt gör de också...
Men i övrigt har det varit en väldigt stillsam dag. Bestämde mig för att ta en vilodag från träningen efter att ha gått 4 dagar med konstant träningsvärk som hela tiden byggts på efter nya pass. Så inte ens det har jag gjort. Cyklade till affären för att köpa lite godis, Sigges, Skövdes bästa godis- och hyrfilmsbutik. En så strålande sensommarkväll som mötte mig. När jag kom hem insåg jag att jag inte hade något som helst godissug. Resten av dagen har i alla fall framför allt tillägnats sommarpratarna i P1. Dessutom blev det en riktig nostalgitripp när jag läste igenom gästboken ifrån Kaggetiden.
Vi bestämde oss sista natten för att skriva små brev till varandra i små anteckningsböcker. Som ett sista minne och ett sista tappert försök att klamra sig fast vid det ögonblicket. En av mina allra käraste vänner sa innan vi skiljdes att det fina var att vi fått uppleva den yttersta perfektionen av vänskapsrelationer. Det sorgliga var vetskapen om att inget någonsin kommer bli så här bra. Hursomhelst läste jag igenom anteckningarna och fascinerades över hur nära de var. Hur levande, hur nyligen, hur hjärteomskakande och fulla av kärlek. Var är allt det där nu? Hur kunde det försvinna så fort?!
Samtidigt läser jag och tänker på alla de som skrev så fint. Att faktum kvarstår: vi kom så nära. Ända in på skinnet. Till och med med dem man lärde känna på riktigt precis innan det tog slut. Och kärleken. Jag tänker att kärlek sträcker sig över tiden. Kärleken som vi kände så starkt då är inte försvunnen, den mattas inte av tidens erosion. Även de man inte har så mycket kontakt med eller gemensamt med längre, ligger kärleken kvar hos som en grundläggande plattform: allt det här har jag känt för dig. Som när man återser sin första förälskelse flera år senare, känslan i magen att dig har jag älskat. Det är stort. Kanske är det därför kärleken är störst. Större än tron, större än hoppet. Störst av allt.
Jag sitter ensam i min lägenhet, längtar efter mannen i mitt liv, känner mig lite vemodig, men ändå lycklig. Vad som än händer framöver. Oavsett om vännen från förr ringer, eller de man flyttat ifrån kommer och hälsar på. eller inbjudan till myskvällen hos nya vännerna plingar till i mobilen. Oavsett kan ingen ta ifrån en det man haft. Och det råder inga tvivel om att det finns mer som väntar. Kanske något ännu större.
Och min största lyx ligger i den att hur ensam jag än känner mig vissa kvällar så är det aldrig hela sanningen. För ett tu tre står han där i dörren igen, lite sliten, med håret tillplattat av kepsen, i tunga kängor, militärgröna byxor och lite sotiga kinder. Och viskar, i mitt hår eftersom jag grävt in ansiktet mot hans hals: Jag har saknat dig... Just där, i det ögonblicket, är allt annat som bortblåst. Just då, är jag helt trygg.
Mm, det verkar inte bättre. Har till mitt försvar min första riktigt händelselösa lediga dag på riktigt länge. Eller händelselös förresten, har haft huset fullt med flygfän och knappt hunnit stänga fönstret om en fågel innan nästa hoppat in genom altandörren. Seriöst! Bajsar överallt gör de också...
Men i övrigt har det varit en väldigt stillsam dag. Bestämde mig för att ta en vilodag från träningen efter att ha gått 4 dagar med konstant träningsvärk som hela tiden byggts på efter nya pass. Så inte ens det har jag gjort. Cyklade till affären för att köpa lite godis, Sigges, Skövdes bästa godis- och hyrfilmsbutik. En så strålande sensommarkväll som mötte mig. När jag kom hem insåg jag att jag inte hade något som helst godissug. Resten av dagen har i alla fall framför allt tillägnats sommarpratarna i P1. Dessutom blev det en riktig nostalgitripp när jag läste igenom gästboken ifrån Kaggetiden.
Vi bestämde oss sista natten för att skriva små brev till varandra i små anteckningsböcker. Som ett sista minne och ett sista tappert försök att klamra sig fast vid det ögonblicket. En av mina allra käraste vänner sa innan vi skiljdes att det fina var att vi fått uppleva den yttersta perfektionen av vänskapsrelationer. Det sorgliga var vetskapen om att inget någonsin kommer bli så här bra. Hursomhelst läste jag igenom anteckningarna och fascinerades över hur nära de var. Hur levande, hur nyligen, hur hjärteomskakande och fulla av kärlek. Var är allt det där nu? Hur kunde det försvinna så fort?!
Samtidigt läser jag och tänker på alla de som skrev så fint. Att faktum kvarstår: vi kom så nära. Ända in på skinnet. Till och med med dem man lärde känna på riktigt precis innan det tog slut. Och kärleken. Jag tänker att kärlek sträcker sig över tiden. Kärleken som vi kände så starkt då är inte försvunnen, den mattas inte av tidens erosion. Även de man inte har så mycket kontakt med eller gemensamt med längre, ligger kärleken kvar hos som en grundläggande plattform: allt det här har jag känt för dig. Som när man återser sin första förälskelse flera år senare, känslan i magen att dig har jag älskat. Det är stort. Kanske är det därför kärleken är störst. Större än tron, större än hoppet. Störst av allt.
Jag sitter ensam i min lägenhet, längtar efter mannen i mitt liv, känner mig lite vemodig, men ändå lycklig. Vad som än händer framöver. Oavsett om vännen från förr ringer, eller de man flyttat ifrån kommer och hälsar på. eller inbjudan till myskvällen hos nya vännerna plingar till i mobilen. Oavsett kan ingen ta ifrån en det man haft. Och det råder inga tvivel om att det finns mer som väntar. Kanske något ännu större.
Och min största lyx ligger i den att hur ensam jag än känner mig vissa kvällar så är det aldrig hela sanningen. För ett tu tre står han där i dörren igen, lite sliten, med håret tillplattat av kepsen, i tunga kängor, militärgröna byxor och lite sotiga kinder. Och viskar, i mitt hår eftersom jag grävt in ansiktet mot hans hals: Jag har saknat dig... Just där, i det ögonblicket, är allt annat som bortblåst. Just då, är jag helt trygg.
Ny bloggadress!
Ja, nu ska jag försöka använda mig av den här bloggadressen istället för den gamla. För äldre inlägg ligger smulpajkladdkakskaka.blogg.se kvar, men vill man läsa något nytt får man knalla hit bort framöver.
Var så länge sen jag skrev något över huvud taget nu att man skulle kunna tro att det inte funnits något att skriva ner. Så är dock inte fallet, snarare har det varit så mycket tankar och drömmar och bekymmer och glädjeämnen hit och dit att det omöjligt gått att få ner på ett papper i en sammanhållen text. Förhoppningsvis blir det mer ordning på torpet nu när höstterminen dragit igång igen.
Såg en film häromdagen, Happythankyoumoreplease, otroligt mysigt feel-film (inte feelgood, bara feel i mängder), med urbra musik. Har aldrig lyssnat på Jaymay tidigare men de är ett riktigt guldkorn! Rekommenderas starkt! Både filmen och soundtracket!
Mer text kommer snart. Ska bara avskriva gamla bloggen först. Tyvärr har min dator gått sönder så nöjer mig med makens så länge och har därför inga bilder att lägga upp.
Avslutningsvis ett citat för att förklara blogg-titeln:
Var så länge sen jag skrev något över huvud taget nu att man skulle kunna tro att det inte funnits något att skriva ner. Så är dock inte fallet, snarare har det varit så mycket tankar och drömmar och bekymmer och glädjeämnen hit och dit att det omöjligt gått att få ner på ett papper i en sammanhållen text. Förhoppningsvis blir det mer ordning på torpet nu när höstterminen dragit igång igen.
Såg en film häromdagen, Happythankyoumoreplease, otroligt mysigt feel-film (inte feelgood, bara feel i mängder), med urbra musik. Har aldrig lyssnat på Jaymay tidigare men de är ett riktigt guldkorn! Rekommenderas starkt! Både filmen och soundtracket!
Mer text kommer snart. Ska bara avskriva gamla bloggen först. Tyvärr har min dator gått sönder så nöjer mig med makens så länge och har därför inga bilder att lägga upp.
Avslutningsvis ett citat för att förklara blogg-titeln:
Från en film, eller något någon sa i förbifarten, i en bra bok, eller en fin låt. Ord som berör. Ord som betyder någonting... Ord som går rakt in i hjärtat, - och krossar det, eller helar det. Får det att sväva, eller gå i tusen bitar. Ord som gör ont och ord som pirrar. Fina ord. Fula ord. Grova eller ljuva. Ord som känns skönt i munnen och klingar vackert i öronen - Citronmeliss och Senapskorn. Viskade eller skrikna, mjuka mot skarpa. Outtalade ord. Kärleksfulla, eller fyllda av hat. Mummel, tjatter, tissel, tassel. Ord i en kyss. Och sen tystnad. Talande eller i Stillhet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)