Eftersom jag jobbar på avdelning för nyfödda (neonatal) får jag regelbundet se denna förvandling utspela sig framför mig. Föräldrar som för bara någon timme sedan inte var föräldrar men som nu ser sitt lilla mirakel för allra första gången. När barnen kommer till oss är det ju i regel för att något är fel, varför reaktionen kanske är något förstärkt av oro eller rädsla. Men för mig är det varje gång fantastiskt att få lägga deras lilla knyte mot pappans bröst och se ögonen fyllas med tårar över ögonblickets storhet. Kanske att det är lite extra speciellt att få se pappan stå inför detta möte eftersom de i vanliga fall inte blir den huvudsakliga vårdaren av barnet den första tiden. Plus att de ju inte interagerat med barnet under tiden i magen på samma sätt som mammorna gör. Sällan är det väl så vackert att se en vuxen man gråta. Stunder som berör ända in i själen och som får mig att längta efter att få träffa vårt eget barn. Och kanske ännu mer efter att min man ska få stå där, med vårt alldeles egna lilla knyte i famnen för allra första gången.
Ögonblick som varit det samma genom alla tider, som ingen förändring eller utveckling i världen kan göra mindre stort och mirakulöst.
