Svunna tider

Har pluggat hela dagen och orkar inte mer nu. Inte för att jag har varit särskilt effektiv, snarare för att jag inte varit det. Orkar inte mer nu.

Slår ihop böckerna och sätter igång en gammal spellista på spotify, full med låtar vi dansade till med DFC och DIP. Första taktslagen till Where is the love går igång och plötsligt är jag tillbaka i det lilla källarkafét vi brukade repa i på torsdagarna. Svarta blackdrops, nersuttna soffor och ofta lite grusigt golv eftersom alla gick in med skorna. Svunna tider, goa minnen. Vi dansade tillsammans under hela min uppväxt. Först som småbarn, sen som tonåringar, ungdomar och unga vuxna. Vi utvecklades som dansare och växte som människor. Ackompanjerade av musiken, dansandes fram genom vänskap, svett, skratt och tårar. Närheten i kroppskontakt, att svettas tillsammans, luta sig mot varandra, byta om ihop, vara riktigt ofräsch och sedan piffa till sig igen efteråt tillsammans. Nu har var och en gått vidare på sitt håll. Vissa håller nog kontakten då och då men närheten från den tiden är långt borta. Ändå finns den kvar, i musiken, i dansen, i det lilla källarkafét med svarta blackdrops och nersuttna soffor. Och jag får känslan av att om vi skulle samlas där igen om tio år, till exempel på en torsdag, så skulle allting, på något magiskt vis, bli precis som det var då.

Bra låt. Bra text.

Jag har varit där 1000 gånger.

Känt regnet som tusentals knivar.

Det gör ont

Jag vet att det gör ont. 

Jag har varit där som ett krigsflygplan 

försökt hitta min väg genom en orkan

och det är svårt

jag vet att det är svårt.

Var inte rädd

du fixar det här!

Bara ropa på mig

och jag kommer springandes mot dig.

Håll fast vid mig, håll fast vid mig

när strömmen drar dig neråt

När ditt hjärta slår som åskan, bara ge mig din hand

och håll fast vid mig, håll fast tills stormen är över

Jag kommer kämpa för dig

bara sträck ut din hand och håll fast.

Jag ger dig hopp, jag ger dig tro

och när det är mörkt lyser jag upp vägen 

för dig

för dig

Vid din sida till tidens slut

tills du kommit på fötter igen

är jag här

jag kommer alltid att vara här.

Om floden sveper med sig dig ut i havet.

När din styrka tagit slut 

och det är svårt att tro

Håll fast vid mig, håll fast vid mig
när strömmen drar ner dig under vatten
När ditt hjärta slår som åskan, bara ge mig din hand
och håll fast vid mig, håll fast tills stormen är över
Jag kommer kämpa för dig
bara sträck ut din hand och håll fast.

Fellowship

Njuter av ljuva höstkvällar där det faktiskt finns tid att krypa ihop bredvid maken i soffan och bara vara där lite, med hakan mot hans hals. Små stunder som får hela mitt inre att vilja hoppa, dansa, ropa, viska, skratta, bara för att jag älskar honom så vansinnigt mycket.

Vi har precis börjat läsa en andakt, ett kapitel i bibeln och be tillsammans en stund på kvällarna. När vi gör det fastnar min hjärna på ordet fellowship, tycker det är ett så himlafint ord. Kvalitétstid med mina två allra bästa vänner. ...och en tretvinnad tråd brister inte så lätt, står det i predikaren 4:12 och jag gillar bilden av att vi hålls ihop av nånting så mycket starkare och större än vi.

När två eller tre samlas i bön är Gud mitt ibland dem. Coolt, inte sant?

Höst

Ja, då var den här. Den väntade hösten! Om man bortser från att det är så förbaskat kallt så kan jag lugnt erkänna att jag är ett stort fan av höst. Luften känns frisk och ren och biter lite i kinderna. Allt det gröna som man liksom vant sig vid under sommaren slår om och färgas sprakande rött, gult, orange. 

Regnet faller med täta intervaller, ibland lugnt och strilande, ibland hetsigt och strömmande. Jag gillar att känna regnet i ansiktet, som en stilla påminnelse om nåd, om att allting inte är en klarblå himmel, om att nya ting får växa fram efter det gamla.

 

Sen har vi ju de tända ljusen, filtarna, teet, halsdukar i alla de färger och raggsockar på frusna fötter. What's not to like liksom?

Tricket med hösten är att man måste vara rustad för den. Se den med rätta ögon. Ladda upp med kläder som klarar ruggvädret, hinkvis med varm choklad och nya ljus i alla de färger och storlekar.

 Spotify-listan bör uppgraderas så att den passar till kvällar nedkrypen under en filt, mer än till grillkvällar. Investera i ett par hela vantar och en ny chic scarf.

Power through, baby!

Eller som lillkillen vi hängde med idag sa: "Titta, löven har klistrat fast sig på asfalten, de tar upp hela vattenpölen!"

Hem ljuva hem

Nej men vänta... Det här känner jag igen.
Välkommen vardag, det var länge sen, så roligt att se dig.
Tillbaka i mitt lilla hörn i soffan, bredvid orkidéen som överlevt trots att jag råkade elda lite på den i julas. Josh Grobans röst fyller vardagsrummet. "Så länge blundade jag för Din härlighet..."
Höstmörkret har sänkt sig över lilla Staden. Det syns inte längre men innan idag glimmade träden här utanför vackert till i en och annan orangeröd nyans. Andas in. Andas ut.

Den senaste tiden har verkligen gått i ett svep. De djupa andetagen har fått lämna plats åt att-göra-listor som blir längre och längre hur mycket jag än betat av. Hur så mycket roligheter lyckats rymmas på bara några veckor går helt över mitt förstånd. Men nu är det skönt att andas lite igen. Även om pauserna inte är många och långa riktigt än, (man är väl en sann Stenzelius-tös) så räcker de förvånansvärt långt.
Andas in. Andas ut.

Några av pauserna som blivit har jag försökt reflektera lite över allt jag varit med om. Jag har jobbat så nära döden på sistone att jag tror det gör mig hård. Eller jag vet inte. Kanske för att det inte går annars. Vård i livets slut. Så bitterljuvt, vackert, ångestladdat, smärtsamt, fint och viktigt? Pratade lite med en 90årig patient häromdagen:

Jag ska dö vet du, sa han. Jag med, svarar jag. Han ler och kramar min hand. Visa ord.

Det har jag lärt mig denna sommaren. Människor dör. Först lever de, ingen vet hur länge, eller kort, sedan dör de. Så är det bara. Livet slutar med att vi dör. Så jag måste tro att döden inte är så förskräckligt fruktansvärd. Sjukdomar och död är inget straff. De bara är.

I somras gick vi till mormors grav och gjorde i ordning lite. Längre ner längs raden av gravstenar fanns en sten med ett namn på en kvinna som blev 106år gammal. Ganska imponerande om du frågar mig. På andra sidan, rygg i rygg, stod en sten för en liten flicka som  bara levde i 7dagar. Kontrasten blev så stark för mig. Två liv. Ett långt och ett kort.

Vid sådana gravar kan det vara skönt att tro på Gud. Få viska en stilla bön:
Jag fattar inte! Hoppas du fattar. Hoppas du vet.

Mormors grav. Stenen hittade vi i ån som rinner genom byn hon bodde i.

Det här blev visst djupare än jag först tänkt. Ibland när jag kämpar med en tanke eller en känsla måste jag nästan formulera det i skrift innan jag kan få grepp om den.

Josh Groban sjunger "You raise me up" och fyller hela vardagsrummet med hopp.

Jag fattar inte. Hoppas du fattar. Hoppas du vet.

Frustrationer

Jag har alltid varit en sån person som blir upprörd av saker. Saker som de flesta människor låter gå obemärkt förbi kan göra mig tokig, jätteledsen, arg eller bara triggad. Otrohet i film är en sån grej. Sjuksköterskelöner är en annan. Deckare är helt klart en tredje. Barn som inte har det bra, krig, svält, ensamhet, rasism you name it.

För det mesta är det en upprördhet jag kan stänga av och sätta på lite efter behov. Jag har alltid varit bra på att kontrollera mitt humör (med stor risk för att min make eller familj inte håller med om detta). Men det kommer kortare stunder när det väller fram ändå. Fast jag inte vill det, fast jag kanske inte orkar med det och fast det inte passar sig just då. Häromdagen på Yogan var ett sånt tillfälle. Vi har haft en ganska tuff period på jobbet och detta har, tillsammans med en del andra saker, liksom legat och bubblat under ytan och inte fått komma fram på länge. Så när jag satte mig ner för första gången på länge och bara andades, slappnade av och släppte lite på alla spänningar så kändes det plötsligt så väldigt jobbigt med allting.

Måste barn dö i cancer till exempel? Varför måste dem det? Varför är människor otrogna? Varför går vissa relationer inte att rädda? Varför känns Gud så långt borta ibland? Varför svälter människor i Västafrika och Varför finns det människor som inte har någon som bryr sig?

Det här varade i kanske två minuter innan världshistoriens (antagligen inte, snarare Gerdahallens) flummigaste yoga-instruktör började prata på med alltför ljuvlig röst om att ge lite extra kärlek till dina knän och känna hur fötter pirrar. Slut på meltdown. Men efteråt var det ändå skönt att få tömma ut lite av all frustration. Två minuter av total svaghet. Jag tror man måste det ibland. Kanske särskilt när man jobbar där jag jobbar, men även annars. Livet är så frustrerande emella¨nåt, människor med och mitt eget bristfälliga beteende. Det måste man få erkänna mellan varven. Annars blir man nog lite knäpp.

För det mesta trivs jag ändå så bra med livet. Och jag är så störtförälskad i mitt nya jobb att jag inte vet hur jag ska klara att åka härifrån om en vecka. Men ibland, ibland är det bara inte så lätt. Och idag har jag haft hemlängtan.

Idag är en såndär regnig ledig dag som bara skriker VILODAG om den.
Om jag var sån som person att jag kunde sitta ner i soffan och slappa mig igenom regniga dagar är det här en typisk sådan.
Istället kryper det i benen och armarna och sinnet. Vad ska jag göra? Rensa på mamma och pappas vind? Två träningspass är i alla fall inplanerade. Om en månad går jag på som instruktör på gymmet i Skövde och då gäller det att ha kommit igång efter sommarens obefintliga träningsrutiner. Ikväll blir det Zumba och Poweryoga. Inte alltför hårda pass alltså men rena mirakelkuren för en trasig rygg.
Idag är första dagen på mina sista två veckor på BUS. Jag har redan separationsångest. Det är verkligen helt otroligt att man kan tycka att det är så kul att jobba. När jag är ledig mer än en dag i sträck känns det som en evighet innan jag får komma dit igen. Åh vad jag önskar att denna avdelning låg i Skövde!

En del av rastlösheten på Korsåkersvägen idag grundar sig i gårdagens kontoutdrag. Det ser inte ljust ut! Det ljuva studentlivet mina damer och herrar! Fy sjutton alltså vad tråkigt det är med pengar. Tur att man jobbar så man inte har tid att göra av med så mycket åtminstone : P

Nej, nu ska jag ta och se om det finns något skojsigt projekt att ta tag i för dagen.

Glöm inte paraplyet!

Sommar på BUS

Kära blogg,
det var inte igår.
Skrivtorkan har varit total och behovet av att skriva har inte infunnit sig förrän helt nyligen. All energi går åt till sommarjobbet på barnsjukhuset.
Att jobba med barn är något som många avråder ifrån. Säger man dessutom onkologen är det många som tar ett par steg tillbaka. Nejmenusch,hurorkardu?
Och jag älskar det. Jag älskar barnen som cyklar runt i korridorerna. Att ta ett tråkigt blodtryck har förvandlats till en rolig lek. Vi tar varje tillfälle vi får att ge en liten guldkant på barnens vistelse på avdelningen. Vi har vattenkrig med 15ml sprutorna, fäktas, leker kurragömma, sjunger Pippi Långstrump och tittar på ByggareBob. Ingen här gråter över den svala sommaren och regnet, för många av familjerna här går miste om den ändå, fint väder eller ej.
Vardagen på barnonkologen går minst sagt i vågor. In till ett rum där en familj precis fått beskedet de fruktat mest av allt: Mitt barn har cancer. Förtvivlan ligger som ett tungt täcke över rummet.
Ut i korridoren där en liten kille sjunger med i bondgårdens lilla trall: Per Olsson han hade en bondagård IAIAOH!
In i nästa rum med kräkpåsar, idag är en bra dag, bara kräkts två gånger.
Barn som blir friska, barn som inte går att rädda, barn som blir bättre, barn som dör. Små barn som knappt lärt sig prata men som, när jag tar fram min lilla bricka med provrör, snällt sträcker fram fingret, lägger huvudet på sned och säger "Sticka".
Ovanpå akvariet i korridoren har ett av barnen målat en tavla. På en kolsvart bakgrund står skrivet med lila målarfärg:
FUCK CANCER.
Det sammanfattar det hela ganska bra.
Men det som måste betonas. Det som många utomstående har svårt att tro. Är att topparna gör mödan så mycket värd. Det finns barn som dör i cancer. Men det gör de oavsett om jag är här eller ej. Men när ett barn som varit isolerat (inlåst på sitt rum på grund av sänkt immunförsvar) släpps ut för första gången på länge, då känns det härligt att vara här. Eller när en liten kille som inte ätit något på en vecka stolt pinnar fram, knackar på rutan till receptionen och säger Elin, idag åt jag TVÅ morötter!

Så min sommar än så länge är full av känslostormar, orättvisor, barn, bus och lek. Och jag lär mig massor.

Hoppas ni också har det bra!

But I wish you would

Musik som sätter precisa ord på en känsla.
En känsla av att säga hejdå alldeles för mycket. Alldeles för ofta. Till alldeles för många.
En känsla av att vara alltför långt ifrån de som betyder mest i livet.
Så är det ibland, och ibland är det så ofta och ibland kan man behöva säga det högt.
(Eller skriva på sin blogg).
Vad det gör för skillnad vet jag inte riktigt, kanske gör det konkreta i att sätta ord på saker och ting hela känslan lite mer greppbar, lättare att hantera på något sätt.

Karaktären Julian Baker i serien One Tree Hill säger så här i ett avsnitt:
"I've got this theory that if the phone was invented after texting, we'd all be like: "This is amazing I can actually hear their voice!" And nobody would ever text again."

Inte för att det har så mycket med något att göra men jag gillar det citatet för att så många relationer reduceras till sms. Det går fortare, och du kan liksom gömma dig bakom skärmen och inte visa hur du egentligen känner. Du kan till och med göra massa andra saker samtidigt.
Det alla glömmer är varför samtal är att föredra till att börja med. Att samtal är så mycket mer genuint, kanske mer naket men absolut trevligare. Och att vänskap inte alltid mår bra av att dra ner på tid och fokus. Ett telefonsamtal kan faktiskt vara rena medicinkuren för en sliten relation.
Varför?
"You can actually hear their voice!"

Matt 7:7

Mitt hjärta har varit tyst så länge nu. Ofta vilse i världens myller.
Jag finner inget fokus, som att gå omkring i en dimma fast jag vet att det är klart väder.
Jag vet vad jag borde se, vad jag borde känna, men kan inte riktigt greppa det. Som om det är precis utom räckhåll, fast jag vet att den enda som ställer det utom räckhåll är jag själv.
Jag hör inte Guds röst genom mullret. Jag hittar inte Hans hand när jag trevar. Så fort jag närmar mig dras jag därifrån av meningslösheter jag själv byggt upp.
Frågetecken, besvikelser, tvivel och desperation tar över. Och fyller det rum Gud borde få fylla.
"Tårfyllda ögon ser ingenting klart." -CS Lewis

Så jag gick inte till kyrkan idag. För det jag letar efter tycks inte  finnas där. Eller så gör det det men jag blir alltför distraherad av allt runtomkring för att kunna se det.
Söker Gud i vår lilla lägenhet istället. Lyssnar på ett podcast av Francis Chan, en predikant som alltid fascinerat mig på grund av sin gränslösa, stormande kärlek till Gud. Dammar möbler och lyssnar till den kärlek jag själv försöker hitta i mitt hjärta. En glöd för Kristus som inte slocknar i första taget.
Tar av mig strumporna till lovsången och låter kroppen dansa allt det som hjärtat inte lyckas sätta ord på. Upp och ner, fram och tillbaka, runt runt, snabbare, långsamt... Fokus.

Rörelserna tillsammans med en kvarstående smak av orden i predikan lättar dimman något och jag  känner åter Gud röra vid mitt hjärta.

"Har orden du påstår dig tro på en effekt i hur du lever ditt liv?" frågar Francis Chang och pekar på ett bibelställe i Matteusevangeliet där Jesus säger att inte alla som på domens dag säger "Herre, herre",  kommer komma in genom portarna till himmelriket. Bara de som lever som Hans Fader lär.
Starka ord för ett hjärta som varit utan ord så länge som mitt.
Sätter fruktan inför de orden prägel på ditt liv och hur du pratar kring din tro?
Pekar de sätt jag prioriterar i mitt liv åt att Gud är centrum? Och att livet utan Honom inte är något liv alls?
Francis säger en annan sak som jag älskar att höra och eftersträvar att känna med hela mitt hjärta:
"Att jag får stå där med Jesus i tidens slut, det är DET ENDA som betyder något. Allt annat spelar ingen roll."

Crazy love?
Eller det enda här i livet som egentligen har någon som helst betydelse.

Matt 7:7
Sök så skall ni finna.

Word.

Kontraster

Sitter på golvet i mitt vardagsrum.
Lite varm, rödrosig och trött i nacken efter en lång dag.
Om en timme eller så kommer maken hem. Känner mig som en pirrig, nykär 16åring som väntar på sin första pojkvän på en parkbänk i Lund. Snart är han hemma.

Fick i morse läsa om oroligheter i Malis huvudstad, där jag bodde och jobbade för ganska precis två års sedan. Militären har tagit över och några av barnen jag jobbade med på skolan berättar om utegångsförbudet och skottlossning strax intill både skolan och gatan jag bodde på.
Letade fram mitt Mali-armband och har gått med det hela dagen och bett för landet, folket och barnen och vänner som är kvar i landet. Trots att det många gånger känns som väldigt länge sen, finns en del av mitt hjärta kanske alltid kvar där, på den skolan, hos de barnen, på gatorna i Badalabougou och tältkyrkan jag gick till.
I vårens Skövde går människorna sakta genom stan, julstressen är som bortblåst när termometern tickar över 15C strecket. Affärerna låter till och med dörrarna stå öppna och folk har trängt ihop sig och utnyttjar bänkarna runt torget till max.
I Mali får folket inte gå ur husen och skott avlossas av och till.
Kontrasten är total och plötsligt finns det väldigt mycket att vara tacksam över.
Fast egentligen fanns det ju där hela tiden. Det är bara så lätt att glömma ibland mellan alla tentor, ensamheten och saker som inte blir som man tänkt sig.

Så jag ber för Mali och tackar Gud för att min man snart kommer hem.

Godnatt till er andra, hoppas ni får en underbar fredag!

Allra käraste syster!

Sitter i vår fina soffa och lyssnar på JJ Heller.
Syrran sover i gästrummet.
Det är något särskilt med systerskap, ett band, en frihet och ett skratt som inte står att finna på så många andra ställen.
Hon vet alla mina dåliga sidor. Jag kan hennes utantill.
Och efter alla gräl (och innan nästa, hehe) står det oss fritt att älska, flumma, gnälla, gråta en skvätt och berätta om saker vi kämpar med.
No shame.
Det är något enastående i den kärleken. Syskonkärlek är ju ett ord som för tankarna till bråk och gnabb, men jag tänker att det finns något större bakom det. Att det finns någon som älskar dig och fortsätter skratta med dig, vad du än ställer till med.
Jag och min syster, vi har verkligen haft perioder där vi inte kommer överens. Till och med saker som vi inte vetat hur vi börjar om ifrån. Men sen kommer det där skämtet som bara hon fattar, eller den låten på radion som bara vi kan dansa så fult till. Och då är vi tillbaka igen.
Bara jag och systra mi.

Den senaste veckan har varit så grymt jobbig. Tentaveckor är det alltid och kanske den här speciellt. Så vi har mött den tillsammans, raka i ryggen (som gör ont efter timmar över böckerna), leende trots allt.
När en av oss tröttnar flummar vi lite, tro mig, det finns ingen gräns för våra tramsigheter. Dansar fult till någon galen låt, bakar en till kladdkaka, kokar mera te och pluggar lite till.
Jag kan inte, säger jag.
Du klarar det, svarar sys.
2minuter senare
Jag orkar inte! säger sys.
Klart du orkar, svarar jag.

Tillsammans är man mindre ensam.

Så det så!

Kram på er!