Saknad och träning. Ungefär som vanligt då.

Regnet öser ner utanför mitt fönster. Mjukisbyxorna är på, värmeljusen tända, och min kusins röst sjunger vackert en självskriven melodi som hon skickat över med mail någon gång för länge sen. Förutsättningarna för myskväll är många. Ändå vill stämningen inte riktigt infinna sig. Det är på nått vis inte riktigt samma sak att mysa alldeles ensam. För så här är det, dagarna går, liksom veckorna och gräsänkelivet börjar komma in i en ganska bekväm lunk. Det funkar, kan jag stolt erkänna för mig själv mellan varven. Det är bara de där korta ögonblicken när längtan slår mig med sin fulla kraft, så hårt att jag tappar andan ett litet slag. Då känns julen så oändligt långt borta, till och med helgen, till och med nästa dag är för långt bort. Så jag försöker att inte tänka på det så mycket. Inte tänka på att han är borta, inte på när han kommer hem, hur långt det är kvar eller hur i hela friden det är tänkt att jag ska klara mig utan min mans läppar mot mitt hår ens en minut till?!

I wanna see you, and hug you, and kiss you.

and make you smile, and make you laugh.

and just lie on the sofa next to you.

and then just fall asleep beside you.

it'd be nice.

Anyways. Idag har jag bytt däck på bilen. Kände mig självständig och stark och nuklararjagvadsomhelst. Inte så dum känsla att erfara så här en tisdagseftermiddag. Försöker hålla kvar den känslan i ett par veckor till. Har ju klarat ett par månader på bara lördagsgodis men nu första november börjar min stora utmaning (förutom att överleva 3e månaden som gräsänka): Fitnessfighten. Det hela innebär i stora drag att man tränar 1h om dagen i 30dagar samtidigt som man äter supernyttigt och sockerfritt. Funderade en liten stund på att börja sluta äta socker igen redan den här veckan men sen blev jag så sugen och bakade en kladdkaka istället. Well, well. Vi får se hur det här går helt enkelt. Försöka duger för min del. Förhoppningsvis blir det en fin förströelse som förutom att hålla ensamheten stången dessutom gör att den fru mannen kommer hem till är aningens mer fit än den han lämnade i början på september.

Är helspänd på svaret på den frågan. November - bring it on!

                                          

Det är så härligt att nå sina mål. Vet inte varför. Varför spelar det någon som helst roll hur många pull ups jag orkar göra eller hur snabbt jag orkar springa? Ingen aning. Men det är så illa gött att springa i mål efter en löptur och inse att du sprungit din snabbaste tid. Att du idag var lite bättre än du någonsin varit tidigare. Grym känsla! Mer sånt in i höstmörkret!
                                      

Ups and downs and ups

Idag har varit en sån där sprudlande dag. Som flutit på i exakt rätt tempo på precis den nivån som utmanar utan att övermanna.

Jag kan lugnt säga att veckan inte började så. Första dagen själv på nya jobbet, alldeles för mycket patienter som var alltför sjuka till för lite personal med för liten erfarenhet. Stressigt är inte ens första bokstaven på förnamnet. Det är lätt att låta sådana dagar slå ner och kuva en. Det är så lätt att gå hem med gråten i halsen och tänka att 'jag kommer aldrig klara det här'. Jag är ingen supermänniska. Jag kan bara göra mitt bästa så snabbt jag kan, mer finns inte att erbjuda. Men en sak jag fått lära mig under mina första månader som sjuksköterska är att det här jobbet rätt ofta kräver lite mer än man egentligen har att erbjuda. Vissa dagar hinner jag inte göra allt för alla patienter. Vissa dagar när någon ber om ett glas vatten glömmer jag bort det så fort jag går ut genom dörren. Det är så många som kräver ens uppmärksamhet hela tiden. Sedan kommer jag ihåg det när jag cyklar hem på eftermiddagen eller kvällen. Första tiden ringde jag till jobbet nästan varje dag när jag kom hem och rapporterade över något jag glömt. Om du som läser det här någon gång blir patient: Fråga två gånger om det dröjer, det är inte besvärligt, det är bara så lätt att glömma när att-göra-listan är en mil lång. Det är så lätt att känna sig otillräcklig. Men ändå tror jag att vi måste få låta dagarna bli lite som de blir ibland. Utvärdera dagen och fråga sig om det var jag som var otillräcklig eller om det helt enkelt var för hög belastning på för få personer. Övar på det nu, mycket tack vare fantastiska kollegor som peppar, ger feedback och backar upp där det behövs.

Men åter till idag. Solen sken över de rödgulgröna skogarna runt Billingeberget. Luften var frisk. Arbetsbelastningen på jobbet var precis lagom hög. En löptur när jag kom hem i ett bra men inte tungt tempo och nu lite härlig musik på spotify och en kopp te. Life. Is. Good.

Mannen har varit borta i lite mer än en månad nu. En månad av sex. Förvånat inser jag hur bra det ändå går med allting. När han var borta så här länge första gången var jag 19, och jag minns att jag tyckte att det var så svårt! Ser med stolthet att jag är starkare nu. Men det är klart. En av våra längte-låtar (ja, vårt förhållande är uppbyggt av distanser) får fortfarande hjärtat att brista lite när jag hör den. Can you see how much I need you right now? Postar den här så får ni höra på lite äkta längtan i musikform: