Kontraster

Sitter på golvet i mitt vardagsrum.
Lite varm, rödrosig och trött i nacken efter en lång dag.
Om en timme eller så kommer maken hem. Känner mig som en pirrig, nykär 16åring som väntar på sin första pojkvän på en parkbänk i Lund. Snart är han hemma.

Fick i morse läsa om oroligheter i Malis huvudstad, där jag bodde och jobbade för ganska precis två års sedan. Militären har tagit över och några av barnen jag jobbade med på skolan berättar om utegångsförbudet och skottlossning strax intill både skolan och gatan jag bodde på.
Letade fram mitt Mali-armband och har gått med det hela dagen och bett för landet, folket och barnen och vänner som är kvar i landet. Trots att det många gånger känns som väldigt länge sen, finns en del av mitt hjärta kanske alltid kvar där, på den skolan, hos de barnen, på gatorna i Badalabougou och tältkyrkan jag gick till.
I vårens Skövde går människorna sakta genom stan, julstressen är som bortblåst när termometern tickar över 15C strecket. Affärerna låter till och med dörrarna stå öppna och folk har trängt ihop sig och utnyttjar bänkarna runt torget till max.
I Mali får folket inte gå ur husen och skott avlossas av och till.
Kontrasten är total och plötsligt finns det väldigt mycket att vara tacksam över.
Fast egentligen fanns det ju där hela tiden. Det är bara så lätt att glömma ibland mellan alla tentor, ensamheten och saker som inte blir som man tänkt sig.

Så jag ber för Mali och tackar Gud för att min man snart kommer hem.

Godnatt till er andra, hoppas ni får en underbar fredag!

Allra käraste syster!

Sitter i vår fina soffa och lyssnar på JJ Heller.
Syrran sover i gästrummet.
Det är något särskilt med systerskap, ett band, en frihet och ett skratt som inte står att finna på så många andra ställen.
Hon vet alla mina dåliga sidor. Jag kan hennes utantill.
Och efter alla gräl (och innan nästa, hehe) står det oss fritt att älska, flumma, gnälla, gråta en skvätt och berätta om saker vi kämpar med.
No shame.
Det är något enastående i den kärleken. Syskonkärlek är ju ett ord som för tankarna till bråk och gnabb, men jag tänker att det finns något större bakom det. Att det finns någon som älskar dig och fortsätter skratta med dig, vad du än ställer till med.
Jag och min syster, vi har verkligen haft perioder där vi inte kommer överens. Till och med saker som vi inte vetat hur vi börjar om ifrån. Men sen kommer det där skämtet som bara hon fattar, eller den låten på radion som bara vi kan dansa så fult till. Och då är vi tillbaka igen.
Bara jag och systra mi.

Den senaste veckan har varit så grymt jobbig. Tentaveckor är det alltid och kanske den här speciellt. Så vi har mött den tillsammans, raka i ryggen (som gör ont efter timmar över böckerna), leende trots allt.
När en av oss tröttnar flummar vi lite, tro mig, det finns ingen gräns för våra tramsigheter. Dansar fult till någon galen låt, bakar en till kladdkaka, kokar mera te och pluggar lite till.
Jag kan inte, säger jag.
Du klarar det, svarar sys.
2minuter senare
Jag orkar inte! säger sys.
Klart du orkar, svarar jag.

Tillsammans är man mindre ensam.

Så det så!

Kram på er!