Landat efter en första dag tillbaka på ett jobbschema. Jag tillhör den lyckliga skara som stormtrivs på jobbet. Jag vet att det är få förunnat och är så tacksam för det jag har. S har nu en dagmamma hemma hos oss på veckorna som pysslar om honom. Något han inte verkar ha några klagomål på.
På söndag fyller S 1år! För ett år sen nu väntade jag otåligt på att han skulle behaga komma ut. 15 dagar fick vi vänta efter beräknat datum varav de sista 2 dygnen med rätt mycket värkar. Till slut kom han i alla fall och det har varit ett omtumlande år, så som det väl är med första barnet, och nu är det nästan omöjligt att komma ihåg att han inte alltid funnits hos oss. Vår stora sorg i år blir att S pappa inte kan vara med och fira honom. Inte så mycket för att det påverkar S utan för att det känns som en sån där milstolpe som pappan ska vara med på. Kanske är det därför, eller så är det för att det börjar bli lite mycket att bära vårt liv för två alldeles ensam, men jag är i alla fall väldigt less på den här insatsen. Känns sådär att känna så när det är nästan 3 månader kvar. Försöker nöja mig med att det är jag och S och anpassa livet efter det men det vill sig inte riktigt. Jag vill ha min man hemma. Jag vill att han sjunger jamåhanleva med mig på söndag morgon, och att han talar om för mig om jag ska byta till vinterdäck eller köpa nya sommardäck nu när de gamla slitits ut. Jag vill att han pussar mig godnatt om kvällen och att han håller mig i handen när farmor begravs om en vecka. Jag vill ha honom här, varje dag . i mitt liv. här.
Nu vet ni.
God kväll!
