Minnen

Jag minns inte hur hon ser ut bakifrån längre. Jag kommer ihåg sidan, och framåt tror jag men inte bakifrån. Minns inte hur hennes frisyr gick i nacken. Jag vet inte varför jag vill minnas det. Det har aldrig bekymrat mig gällande någon annan. Men jag kan heller inte ringa henne och genast veta -just det, sådär är hennes röst. Eller träffa henne på stan och veta med en gång. Just det, så ser hon ut. Jag minns äppelmos, algebra, En enkelbiljett till himmelen och handdukskrokar. Jag minns solen i fönstret och fikat vi åt och att badrummet luktade lite som något som jag nu etiketterar som Cancer. Men jag minns så lite och jag glömmer nya saker hela tiden. Och jag lär mig inget nytt. Därför kan insikten att jag inte minns hennes frisyr bakifrån kännas som desperation i bröstet. Inte hennes peruk, för den minns jag faktiskt. Men hennes riktiga hår. När hon fortfarande var frisk.
Och av någon anledning önskar jag så att jag kunde se det framför mig en gång till. Just one more.

Imorgon samlas gamla gänget för lite julemys och förlovningsfirande. Det kommer helt klart bli A.W.E.S.O.M.E! En bra helg i lilla söta Skövde helt enkelt. Lilla Skövde som nu står upp över öronen i juleljus och pynt av alla de slag. Julen är här, och den välkomnas med öppna armar och omsluts i glädje och gemenskap.
Join the fun!
Gå i frid!
/Elin

Amazing grace

I helgen såg jag en film som jag verkligen gillade!
Alla andra har säkert sett den, jag har en tendens att missa nya bra filmer och sen se dem några år senare. I mitt försvar "förlorade" jag ett års nya filmer under min tid i Mali. Har fortfarande inte sett den där filmen om de blå rymdmänniskorna, vad den nu heter.
Hursomhelst, filmen från i helgen heter Amazing Grace och handlar om en kille i England som kämpar för att förbjuda slavhandeln. Så inspirerande, brinnande, rolig, hemsk och triggande. Åh, vad jag hoppas att jag skulle haft en röst om jag levt under den tiden! Killen i filmen ger allt för att få med sig folket, och framför allt parlamentet, så till den grad att han till slut inte orkar mer. Ändå lever kampen kvar i hans drömmar och han får ingen frid förrän han ger sig ut i fältet igen och inte ger sig förrän beslutet går igenom. Ingen mer slavhandel i England.
Jag bara älskar filmer som liksom griper tag i hjärta och själ på det här viset och skakar om. Om någon bad mig gå ut och demonstrera efteråt skulle jag säkert gjort det.
 Läste på en kompis facebook-sida förra veckan att alla familjer från Somalia bannlysts från Leklandet i Danmark fram till maj nästa år på grund av oroligheter som förekommit.
Vi kanske inte säljer slavar längre men frågan är om alla människor i världen räknas som lika mycket värda. Vem bär ansvaret för en annan människa?
När det egna landet sviker är det då riktigt att man lämnas att dö?
Gäller MR bara människor inom samma nationalitet?
En intressant och skrämmande artikel om hur utvisningar i Sverige kan gå till finns här.

Inte så att jag inte förstår att det finns problem med att släppa in alla människor som söker asyl i Sverige. Frågan är bara om man löser problemet på rätt sätt. Eller löser det alls.

Nåväl. Nog med politik.
Helgen spenderades på gården i Kristinehamn och bjöd på bland annat lek med småkusiner, ompysslande av hästarna där, sällskapsspel i goda vänners lag och en hel del vedstapling.
Pappa, storebror, lillebror, maken och jag trängde ihop oss i den senaste tillkomna lilla stugan. 4 madrasser, en gjutjärnskamin, en köksspis, två rum och kök. Det blev en väldigt mysig helg med mycket kvalitetstid, ett litet besök hos farmor på demensboendet och en del traditionsenliga konflikter. Väl hemma igen ringer farbror mig och säger "Klart jag kan lära dig plöja. Men jag tror då rakt inte på sådana där feministiska fasoner! Aj, min fru slog till mig. Men det finns ju massor att plöja så det är bara att komma upp så lär jag dig."
Låter bra det, åtminstone plogdelen : )

Igår var det övning med adventskören och åh vad jag saknat att sjunga i kör!!!
På söndag blir pompa och ståt helt enligt traditionerna kan jag lova!

Tråkiga onsdagkvällar

Ännu en kväll fylld med... Nä, inte fylld alls, inte ett enda dugg faktiskt. Har en kompis som säger det med ett strålande leende men jag är bara inte född på den dagen!
Jag tillhör den rastlösa sorten, till och med när jag tittar på en serie eller film blir jag ofta rastlös och måste pausa lite och diska eller göra något annat produktivt, skaka ur benen lite.
Det är inte det att det inte finns saker att göra. Jag har lite disk kvar från igår, 20 sidor om njursjukdomar jag borde titta på, en biografi om att vara hjärtsjuk att läsa och en redovisning jag borde förbereda lite. Det är bara det att jag verkligen verkligen skulle vilja hitta på något kul ikväll. Något aktivt, kreativt, icke-skolrelaterat. Jag tänker mig att jag ändå är ganska bra på att hitta på saker att göra, men det verkar som jag kommit lite off. Det kanske är för att jag är förkyld, är man inte förkyld kan man alltid gå till gymmet och då har man genast fullt upp. Ja, kära tider alltså, min pappa brukar säga att man behöver öva  sig på att ha tråkigt ibland. Så det är ju bra, att jag får öva alltså. Det är ju väldigt bra.

För övrigt har jag haft seminarie om sex idag. Mycket intressant och otroligt provocerande för en liten skyddad pingstvän som jag själv. Våra föreläsare var båda barnmorskor och lite skrämd av deras ohämmade attityd känner jag mig nu lite skakig inför min kommande yrkes krav på öppenhet. För jag tycker inte att allting är okej. Jag är inte så säker på om jag skulle kunna tänka mig att köpa porrtidningar till en 15årig patient. Och även om jag tror att sexualitet har en naturlig del av människors liv så är det något inom mig som protesterar när föreläsaren säger:
Vi är födda till sexuella varelser, och vi dör som sexuella varelser.
Jag vet inte om det är ordet sexuell (som om det inbegriper hela människans själsliv) eller ordet varelse (som, jag vet inte varför, klingar otroligt omänskligt i mina öron).

Mm, lilla hämmade, o-världsvana jag. Vad ska det bli av mig egentligen.

Nog om det.

Ikväll är det äntligen dags för ett nytt avsnitt av en alldeles underbar ny serie:
New Girl.
Watch it,
Love it
Laugh

Man plans, God laughs.

Idag fick jag möjligheten att sitta ner och lära känna en lite nyare kompis lite mer.
Det blev en resa som tog många vändningar. Varje människa är egentligen lite som en resa.
Vi pratade om hur vi växte upp, vad som format oss, var vi är just nu, vart vi vill komma och om att allt vi har är här och ny. 
Vi pratade om relationer, bra och dåliga. och vad som egentligen är viktigt och spelar någon roll här i livet.
Vi planerar saker men vi vet egentligen ingenting. Vi tar saker för givet trots att vi vet att man aldrig ska ta något för givet.

 

 Följer en TV-serie nu och i dagens avsnitt sa huvudpersonen:
Mamma brukade säga "Man plans, and God laughs".
Vi försöker få livet att gå dit vi vill, i den stund vi vill det. Vi planerar in i det oändliga och glömmer bort att vi inte har all kontroll. Och Gud skrattar, inte hånfullt utan mer i mjugg. Som en förälder som lyssnar till sitt barns oborstade, fantasifulla drömmar om framtiden.
För han vet det som vi kanske också vet men glömmer så lätt:
No day but today.

Det är något så jättespeciellt och fint med att lära känna någon lite mer på djupet.
Så spännande och givande och alldeles fascinerande att höra hur någon annan haft det och hur hon eller han ser på livet.
Vänner är verkligen en fin gåva.
Och idag blev verkligen en bra dag.