Fellowship

Njuter av ljuva höstkvällar där det faktiskt finns tid att krypa ihop bredvid maken i soffan och bara vara där lite, med hakan mot hans hals. Små stunder som får hela mitt inre att vilja hoppa, dansa, ropa, viska, skratta, bara för att jag älskar honom så vansinnigt mycket.

Vi har precis börjat läsa en andakt, ett kapitel i bibeln och be tillsammans en stund på kvällarna. När vi gör det fastnar min hjärna på ordet fellowship, tycker det är ett så himlafint ord. Kvalitétstid med mina två allra bästa vänner. ...och en tretvinnad tråd brister inte så lätt, står det i predikaren 4:12 och jag gillar bilden av att vi hålls ihop av nånting så mycket starkare och större än vi.

När två eller tre samlas i bön är Gud mitt ibland dem. Coolt, inte sant?

Höst

Ja, då var den här. Den väntade hösten! Om man bortser från att det är så förbaskat kallt så kan jag lugnt erkänna att jag är ett stort fan av höst. Luften känns frisk och ren och biter lite i kinderna. Allt det gröna som man liksom vant sig vid under sommaren slår om och färgas sprakande rött, gult, orange. 

Regnet faller med täta intervaller, ibland lugnt och strilande, ibland hetsigt och strömmande. Jag gillar att känna regnet i ansiktet, som en stilla påminnelse om nåd, om att allting inte är en klarblå himmel, om att nya ting får växa fram efter det gamla.

 

Sen har vi ju de tända ljusen, filtarna, teet, halsdukar i alla de färger och raggsockar på frusna fötter. What's not to like liksom?

Tricket med hösten är att man måste vara rustad för den. Se den med rätta ögon. Ladda upp med kläder som klarar ruggvädret, hinkvis med varm choklad och nya ljus i alla de färger och storlekar.

 Spotify-listan bör uppgraderas så att den passar till kvällar nedkrypen under en filt, mer än till grillkvällar. Investera i ett par hela vantar och en ny chic scarf.

Power through, baby!

Eller som lillkillen vi hängde med idag sa: "Titta, löven har klistrat fast sig på asfalten, de tar upp hela vattenpölen!"

Hem ljuva hem

Nej men vänta... Det här känner jag igen.
Välkommen vardag, det var länge sen, så roligt att se dig.
Tillbaka i mitt lilla hörn i soffan, bredvid orkidéen som överlevt trots att jag råkade elda lite på den i julas. Josh Grobans röst fyller vardagsrummet. "Så länge blundade jag för Din härlighet..."
Höstmörkret har sänkt sig över lilla Staden. Det syns inte längre men innan idag glimmade träden här utanför vackert till i en och annan orangeröd nyans. Andas in. Andas ut.

Den senaste tiden har verkligen gått i ett svep. De djupa andetagen har fått lämna plats åt att-göra-listor som blir längre och längre hur mycket jag än betat av. Hur så mycket roligheter lyckats rymmas på bara några veckor går helt över mitt förstånd. Men nu är det skönt att andas lite igen. Även om pauserna inte är många och långa riktigt än, (man är väl en sann Stenzelius-tös) så räcker de förvånansvärt långt.
Andas in. Andas ut.

Några av pauserna som blivit har jag försökt reflektera lite över allt jag varit med om. Jag har jobbat så nära döden på sistone att jag tror det gör mig hård. Eller jag vet inte. Kanske för att det inte går annars. Vård i livets slut. Så bitterljuvt, vackert, ångestladdat, smärtsamt, fint och viktigt? Pratade lite med en 90årig patient häromdagen:

Jag ska dö vet du, sa han. Jag med, svarar jag. Han ler och kramar min hand. Visa ord.

Det har jag lärt mig denna sommaren. Människor dör. Först lever de, ingen vet hur länge, eller kort, sedan dör de. Så är det bara. Livet slutar med att vi dör. Så jag måste tro att döden inte är så förskräckligt fruktansvärd. Sjukdomar och död är inget straff. De bara är.

I somras gick vi till mormors grav och gjorde i ordning lite. Längre ner längs raden av gravstenar fanns en sten med ett namn på en kvinna som blev 106år gammal. Ganska imponerande om du frågar mig. På andra sidan, rygg i rygg, stod en sten för en liten flicka som  bara levde i 7dagar. Kontrasten blev så stark för mig. Två liv. Ett långt och ett kort.

Vid sådana gravar kan det vara skönt att tro på Gud. Få viska en stilla bön:
Jag fattar inte! Hoppas du fattar. Hoppas du vet.

Mormors grav. Stenen hittade vi i ån som rinner genom byn hon bodde i.

Det här blev visst djupare än jag först tänkt. Ibland när jag kämpar med en tanke eller en känsla måste jag nästan formulera det i skrift innan jag kan få grepp om den.

Josh Groban sjunger "You raise me up" och fyller hela vardagsrummet med hopp.

Jag fattar inte. Hoppas du fattar. Hoppas du vet.