Höstreflektioner

Lyssnar på fransk musik och minns höstar som varit. Fick ett mail från mannen om att han upplevt sitt första afrikanska åskväder. Kastas genast tillbaka till baksätet i en bil långt ut i Malis landsbygd, inte ett gatuljus så långt ögat kan nå. Kör på en skumpig lerväg, regnet öser ner, vinden sliter och drar i stora träd utspridda på de gröna fälten. En becksvart himmel lyses upp igen och igen av blixt efter blixt. Aldrig tidigare har jag känt mig så liten i världen, eller världen och dess skapare så stor och mäktig. Ett underbart minne som jag för alltid bär med mig. Tänk vad man får vara med om i livet!


Hösten i Mali är ju inte ett så typiskt höstminne men ett ack så kärt sådant. Annars har jag nog ofta skrivit om hur mycket jag älskar hösten. När man tänker efter är det nog den mest färgsprakande årstiden. En salig blandning av grönt, gult, grått, orange, rött, brunt... - you name it! Mest av allt har jag förälskat mig i höstens mysfaktor. Regn som strilar ner utanför fönstret, mörkret som manar fram levande ljus, kylan som biter i kinderna under löpturen och sedan låter mig krypa ihop i en filt eller en stor, förlåtande, stickad tröja.  Te, varm choklad, varma mackor och soppa i mängder.

Hösten har också ett slags mellantempo. Julstressen som många upplever under vintern är inte här än. Vårterminer går alltid i ett rasande tempo och klingar, för oss som jobbar hela sommaren aldrig riktigt av förrän framåt september.



I min höst-scrap-book i mitt huvud klistrar jag in ett färgsprakande Kaggeholm, med otaliga promenader i alla väder runt lilla Helgön. Man kan prata så bra om allt i livet under hösten. Kanske hade vi inte blivit så nära vänner om vi inte gått igenom hösten tillsammans, med alla känslor den bär med sig och tvingar fram. Hösten är lite mer naken på något sätt.


Den här hösten är ju lite annorlunda utan Oscar. Fast vilken höst är den andra lik egentligen? Den här hösten får jag pröva min egen inre styrka och självständighet. Jag kan med glädje säga att vi under våra första 3 år som gifta har sammanvävt våra liv till en enhet. Man vänjer sig fort vid att vara två. Men även med maken i en annan del av världen är jag långt ifrån ensam. Känns så fantastiskt att se hur omslutna vi är av människor omkring oss som ställer upp, stöttar, bär och peppar. "Det finns vänner för stunden och vänner för livet. Bara tiden kan visa vem som är vem". Den här tiden kanske visar tydligare än andra. Och vi har fått upptäcka att vi har vänner av det allra bästa slag både här och där. Är så tacksam för allt vi har och har ingen aning om hur man ska kunna tacka. Så tackar Gud och ber att Han välsignar dessa vänner på ett alldeles speciellt sätt.

Annars tänker jag mycket på träning och hälsa och motivation till dessa två. Det är så lätt att bli offer för sina omständigheter och stå handfallen inför allt man vill förändra i sitt liv men aldrig kommer sig för att ta tag i. Så  här får ni något att bita i tills nästa gång!

Life has no remote - so get up and change it yourself!

Word!

Avsked

Så är dagen här. Den vi pratat om så länge. Fruktat, längtat efter. Den dag som legat som en lätt dimma över hela sommaren och viskat ett stilla "Ta tillvara på tiden nu".
Jag sitter i vår tomma lägenhet och lyssnar på den spellista jag börjat skrapa ihop, längtan i musikform. I morse gick jag upp, gjorde frukost,  och väckte min älskade make. Vi tittade lite på Skärgårdsdoktorn och drack kaffe. Så tog han på sig sina mörkgröna byxor och ett nätlinne, så som han gör nästan varje morgon. Jag knöt på mig skorna, kysste mitt livs kärlek en sista gång, och lämnade lägenheten för att åka till jobbet. En helt vanlig morgon. Kunde lika gärna varit vilken dag som helst. Bara att det inte är det. Istället är det början på ett äventyr, en utmaning, en kamp?
Inte för att vi inte gått igenom liknande situationer tidigare. Kanske mer för att den här känslan känns rätt så välbekant. Ett litet molande i bröstet och ett "Okej, nu kör vi, bara en liten bit till".
Samtidigt är den här situationen delvis olik de vi varit i tidigare. Aldrig tidigare tror jag att vi varit omslutna av så mycket förbön och vänliga människor, villiga att göra allt de kan för att underlätta. Känner mig så enormt välsignad av allt detta. Välsignad och stark. Bring it on!
Måste dock erkänna att det sved lite i bröstet när jag stoppade om lillkillen ikväll och det knarrade lite i någon dörr utanför. Pojken sätter sig yrvaket upp: "Okka?", för att sedan besviket lägga sig ner igen och säga "Nä, nä, inte Okka. Tomten komma - Okka komma". Jadu, lille vän.

Ändå tror jag den här hösten kommer bli något alldeles särskilt. Fråga mig inte varför, det är bara en känsla jag har. Den här bibelversen fick vi givet till oss igår kväll, och jag tror att det får bli höstens minnesvers:

Jag ser upp mot bergen. Kan jag vänta mig någon hjälp därifrån?

-Min hjälp kommer ifrån Herren, som skapat himmel och jord. 

Han kommer aldrig tillåta att du snavar och faller, för han vakar alltid över dig. 

Ja, Han som bevarar Israel sover aldrig.

Herren bryr sig om dig. Han står vid din sida för att försvara dig. 

Solen ska inte skada dig om dagen, inte heller månen om natten. 

Han bevarar dig från allt ont och räddar ditt liv. 

Han vakar över dig när du kommer och när du går. 

Ja, Han ska bevara dig för evigt. 

                                                             

                                                 Psaltaren 121.