But I wish you would

Musik som sätter precisa ord på en känsla.
En känsla av att säga hejdå alldeles för mycket. Alldeles för ofta. Till alldeles för många.
En känsla av att vara alltför långt ifrån de som betyder mest i livet.
Så är det ibland, och ibland är det så ofta och ibland kan man behöva säga det högt.
(Eller skriva på sin blogg).
Vad det gör för skillnad vet jag inte riktigt, kanske gör det konkreta i att sätta ord på saker och ting hela känslan lite mer greppbar, lättare att hantera på något sätt.

Karaktären Julian Baker i serien One Tree Hill säger så här i ett avsnitt:
"I've got this theory that if the phone was invented after texting, we'd all be like: "This is amazing I can actually hear their voice!" And nobody would ever text again."

Inte för att det har så mycket med något att göra men jag gillar det citatet för att så många relationer reduceras till sms. Det går fortare, och du kan liksom gömma dig bakom skärmen och inte visa hur du egentligen känner. Du kan till och med göra massa andra saker samtidigt.
Det alla glömmer är varför samtal är att föredra till att börja med. Att samtal är så mycket mer genuint, kanske mer naket men absolut trevligare. Och att vänskap inte alltid mår bra av att dra ner på tid och fokus. Ett telefonsamtal kan faktiskt vara rena medicinkuren för en sliten relation.
Varför?
"You can actually hear their voice!"

Matt 7:7

Mitt hjärta har varit tyst så länge nu. Ofta vilse i världens myller.
Jag finner inget fokus, som att gå omkring i en dimma fast jag vet att det är klart väder.
Jag vet vad jag borde se, vad jag borde känna, men kan inte riktigt greppa det. Som om det är precis utom räckhåll, fast jag vet att den enda som ställer det utom räckhåll är jag själv.
Jag hör inte Guds röst genom mullret. Jag hittar inte Hans hand när jag trevar. Så fort jag närmar mig dras jag därifrån av meningslösheter jag själv byggt upp.
Frågetecken, besvikelser, tvivel och desperation tar över. Och fyller det rum Gud borde få fylla.
"Tårfyllda ögon ser ingenting klart." -CS Lewis

Så jag gick inte till kyrkan idag. För det jag letar efter tycks inte  finnas där. Eller så gör det det men jag blir alltför distraherad av allt runtomkring för att kunna se det.
Söker Gud i vår lilla lägenhet istället. Lyssnar på ett podcast av Francis Chan, en predikant som alltid fascinerat mig på grund av sin gränslösa, stormande kärlek till Gud. Dammar möbler och lyssnar till den kärlek jag själv försöker hitta i mitt hjärta. En glöd för Kristus som inte slocknar i första taget.
Tar av mig strumporna till lovsången och låter kroppen dansa allt det som hjärtat inte lyckas sätta ord på. Upp och ner, fram och tillbaka, runt runt, snabbare, långsamt... Fokus.

Rörelserna tillsammans med en kvarstående smak av orden i predikan lättar dimman något och jag  känner åter Gud röra vid mitt hjärta.

"Har orden du påstår dig tro på en effekt i hur du lever ditt liv?" frågar Francis Chang och pekar på ett bibelställe i Matteusevangeliet där Jesus säger att inte alla som på domens dag säger "Herre, herre",  kommer komma in genom portarna till himmelriket. Bara de som lever som Hans Fader lär.
Starka ord för ett hjärta som varit utan ord så länge som mitt.
Sätter fruktan inför de orden prägel på ditt liv och hur du pratar kring din tro?
Pekar de sätt jag prioriterar i mitt liv åt att Gud är centrum? Och att livet utan Honom inte är något liv alls?
Francis säger en annan sak som jag älskar att höra och eftersträvar att känna med hela mitt hjärta:
"Att jag får stå där med Jesus i tidens slut, det är DET ENDA som betyder något. Allt annat spelar ingen roll."

Crazy love?
Eller det enda här i livet som egentligen har någon som helst betydelse.

Matt 7:7
Sök så skall ni finna.

Word.