Ännu en vecka

Sitter vid skrivbordet och undrar vad jag ska göra med den här dagen. Är rätt säker på att jag borde plugga, men har ingen aning om vad, eller hur jag ska få mitt rastlösa inre att fokusera på en studiebok.
Åker upp på berget för en skidtur en timme för att på något sätt härda mig så att jag orkar hela 3 mil om en månad. Ingen aning om hur jag ska kunna få till det heller...
Det är jättefint väder så hur det än går med skidorna är det skönt att få komma ut lite.

Yet another week, bring it on!

Drömmen om landet

Åh, vad jag gillar lugna mornar hemma i lägenheten! Snoozar till strax efter sju och kliver sedan in i mina grå mjukisbyxor och kryper in i Oscars hodd-tröja. Sedan lång frukost med te, mackor och en god bok. Kaffe på det med en smarrig apelsin, några bloggar och härlig lovsång i bakgrunden.
Fortfarande en halvtimme kvar tills jag måste till skolan. Idag får vi gästföreläsning av en ung kille som har schizofreni men lever ett normalt liv med familj och jobb så länge han bara tar sina mediciner. Ska bli jätteintressant så det kan hända att det kommer mer om det senare.

Bläddrade igenom Underbara Claras blogg och blev riktigt inspirerad. I somras när hon pratade i Sommar i P1 tänkte jag att jag skulle titta på hennes blogg men det blev aldrig. Förrän nu! Inspirerande för en tös uppvuxen strax utanför en ganska stor stad som tillbringat varje lov på landet hos farmor&farfar och mormor&morfar - och älskat det! För mig har det alltid varit en dröm, en stuga lite på landet, med några höns, hästar och en hel dröse ungar. Kanske just för att när vi kom dit var vi alltid lediga, mamma och pappa var ju sällan det om vi var kvar hemma i Lund. Så vi kom dit och tänkte att så här borde livet vara jämt! Rensa i grönsakslandet, mata hönsen, stänga åt korna och leka med barnen. Galoppera fram över ängarna, bada i ån, slå ihjäl mygg och mysa framför brasan med släkt och vänner.
Visst missade vi med största säkerhet en hel del av slitet bakom. Vi var aldrig där så länge att vi hann tröttna.
Hoppsan nu måste jag nog göra mig iordning, får fortsätta senare!

Ja, var var jag nu då? Äsch, jag tänkte bara berätta lite om en dröm. Clara blir en förebild i att välja bort städernas puls och stress för andra värdestunder, kanske inte utlandssemestrar varje eller vartannat år men väl en kall vinterdag framför brasan med barnen lekandes alldeles intill, och egenodlad potatis till middag. Alla kanske inte vill ha det så men det är fint att veta att det finns alternativ.

Det var allt. Föreläsningen var bra också och nu kom mannen hem för en ledig helg innan nästa borta-period.
Rätt så bra dag om du frågar mig.

Hej hopp!

Dagen efter en riktigt bra helg

Hemma igen efter en helg fylld med LÄNGDSKIDÅKNING!
Gymmet anordnade en resa upp till Branäs som en start på träningsåret och kick-off för oss som kastar oss in i vasaveckorna med skidorna före. 9 deltagare packade vi in i 2bilar och begav oss tidigt i fredags morse.
Sammanfattningsvis kan vi skriva UNDERBART. Längdskidåkning är något i särklass. Något så jobbigt och fysisk krävande men samtidigt så härligt befriande och uppfriskande. En oerfaren skåning som jag får inga topptider precis men flåsar på gör man ändå och skogen och berget är lika vackra ändå. På kvällen packas man in i ett varmt täcke av lycka och trötthet och jag sov som en klubbad säl varje natt.
Det är kul vad träning gör med människor också. Vi var 9 tappra åkare av olika kaliber, erfarenhet och åldersgrupper men gruppkemin satt hur fint som helst ändå. Att svettas, bli jättetrött och halta fram av träningsvärk tillsammans drar samman även den mest ojämna grupp. Det gjorde inget att vi var på så olika nivåer, det klickade ändå. Trevligt från början till slut helt enkelt, och roligt att träffa nya människor och bara lyssna till deras historier.
En sak som kändes lite extra i mitt lilla gräsänkehjärta var när vi väl kom hem till Skövde igen. Flickvänner, fruar och skjuts hit och dit anländer, kramar om, plockar upp och åker iväg, Jag sätter upp pjäxorna på min lilla rullväska, slänger upp skidfodralet på axeln och haltar ensam iväg hem till vår tomma lägenhet. Alla har vi väl tillfällen då vi helst inte är ensamma. Just det där med att bli mött av någon när man kommer hem efter en tid borta har alltid varit ett sånt tillfälle för mig.
"Je voudrais que quelq'un m'attendre quelque pars" (Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans).

Så här dagen efter är jag faktiskt aningens segstartad. Har inga föreläsningar men ändå ett par saker på att-göra-listan. Målet med idag är att knåpa ihop ett litet CV. Något som jag tyvärr har på tok för lite erfarenhet av hur man ska utforma. Vi får väl se hur det ser ut till slut, lite roligt att få en sammanfattning kring sitt liv sådär på papper. Otroligt vad mycket man hinner med på bara ett par år!
Jaha, det är väl lika bra att sätta igång då. I alla fall efter lunch...
Mors!

Kvalitativ kvantitet

Jaha, då sitter jag här igen. I lilla soffan i lilla lägenheten med mannen i mitt liv någon helt annanstans...

Idag har jag tänkt på kvalitativ kvantitetstid. Kvantitet är det helt klart bästa med att vara gift. Vardagen, du vet, varje dag han kommer hem och vi äter ihop, tränar lite och sen kryper ihop i soffan tillsammans. Varje morgon jag får vakna med honom bredvid mig. Det är heltklart underskattat när det gäller syrror och vänner också. Kvalitetstid funkar inte i längden. Det är kvantiteten som räknas. Det är bara då man kan finnas där när det verkligen gäller.

Men så finns det ju de där guldögonblicken också. När man går ut och tar en fika på stan tillsammans bara för att. Eller lyxar till det med en middag ute. Eller tar en promenad tillsammans mitt i natten. Kvalitativ kvantitet. Jag tror det kan vara en sån grej som får ett äktenskap att hålla hela livet (har i och för sig inte så mycket erfarenhet på området än, men tror samma gäller för vänner). Det är så viktigt att påminna sig själv om hur bra man har det tillsammans. Så att man inte drunknar i all vardag och glömmer vilken gåva det är att få vara två.
Predikaren snackar om det här i kapitel 4 vers 9-12 i bibeln, jag tycker verkligen att han har träffat mitt i prick:

Bättre två än en, de får riklig lön för sin möda. Om de faller kan de hjälpa varandra upp. (...) Likaså om två sover tillsammans har de det varmt, men hur skall den ensamme hålla sig varm? Där en blir övermannad kan två hålla stånd, och en tretvinnad tråd brister inte så lätt.

 Tretvinnad, ja, en annan kompis (förutom min gode vän predikaren :P) uttryckte det så här en gång:

 Allt är inte bara rosa moln, men faller vi så faller vi på Gud.

 Nu är min man bortrest ganska mycket, och extra mycket den här våren. Inte så kul alla dagar, men min syrra säger alltid att jag inte ska gnälla så mycket. Det fina med att vara ifrån varandra i längre perioder av och till är att man verkligen får till kvalitén i vardagen när den väl kommer. Jag tror att våra vardags-uppehåll då och då hindrar oss från att fastna i lunken.
Nu ska jag nog sluta skryta om hur bra det går, dag 3 vecka 1 av de förmodade 6 veckor han är borta. Nästa gång jag skriver är jag säkert hopplöst ensam och övergiven. Jaja, ingen är väl perfekt. Jag ska försöka att inte klaga så mycket. Jag fyller mina kvällar med träning, vänner och kanske en och annan god bok.

Nu till helgen blir det skidträningsläger inför Kortvasan!
Känns spännande, läskigt, nervöst och jätteroligt. Syrran hänger med och vi svischar väl fram på vårt eget lilla skåninga-vis. Ett litet äventyr så här i början på terminen!

"Lev livet nu, och uppskatta det liv ni fått", sa min föreläsare idag och jag tycker det var riktigt bra sagt!

Hoppas ni alla har en riktigt skön onsdagskväll!

Hipp hipp hurra här kommer år 24!

Jag bloggar till Maria Menas nya skiva. Av någon anledningen ger det en extra skjuts till skrivinspirationen. Lagom blått för att det ska kännas meningsfullt och ändå med en liten strimma ljus.

Men om ni inte hört den Look it up.

Nu har mitt nya år börjat. Mitt 24e år. Dagarna innan min födelsedag var det 1 år sedan mormor dog. Fylldes med en märklig känsla av flashback och sorg. Aldrig trodde jag väl att åren skulle bli bra även utan henne. När mamma och släkten ringde på min 23e födelsedag, ett knappt dygn efter hennes sista andetag, då bara grät jag. De sjöng en munter jamåhaleva-sång trestämmigt och det hördes skratt och sorl överallt, men det grejen var att det alltid varit hon som ringde. Så mycket i mig önskade att det skulle vara hon som gratulerade där på andra sidan luren. Så när det inte var det blev allt så himla sorgligt.
Efter några vågor av saknad och väldigt väldigt mycket plugg blev jag i alla fall mycket högtidligt firad. TVÅ GÅNGER!!! Först på kvällen den 12e med man, syster och Marcus. Sen kvällen efter med besök från både San Fransisco, Skånelandet och Allingsås. Inte så pjåkigt för en så vanlig ålder som 24. Om vi ändå ska skryta lite om världsvanhet så var nog en av mina bästa presenter att E (som bor ( ja BOR) i Australien) ringde! Livet är härligt när det är fyllt av goda vänner!

Det 24året var det ja!
Jag har stora förhoppningar om att det här kommer bli året när jag blir en bättre mer fulländad människa än året innan. Syrran säger att hon inte gillar löften för man bara bryter dem. Men jag tänker så här: Om jag sätter upp mål har jag åtminstone något att jobba mot. Sen om man bara kommer halvvägs ja då är man ju nästan där! Betydligt bättre än att inte ha börjat gå alls om du frågar mig.

Som lite inspiration till någon annan som kanske gillar målsättningar kan ni få ett smakprov på mina mål för mitt 24e år (börjar med vårterminen):

Träna mer regelbundet
Köra hela kortvasan
Baka eget bröd
Prova ett nytt recept varje vecka
Hälsa på vänner i andra städer
Läsa bibeln mer regelbundet
Inte bli irriterad för saker i onödan (iaf inte så det märks)
Lära mig stänga ytterdörren försiktigt
Trotsa regnigt väder och gå ut mer!!!
Läsa mer böcker
Sitta mindre vid datorn
Lära mig några fler ackord på gitarren
Skriva mer brev!

Sådär det var några stycken. Inte jättespecifika saker som ni ser. Nåväl, "bli mer specifik" får vänta till höstterminen.

Hoppas era år också har fått en god start!

Gott nytt år lilla blogg!

Ja, man måste ju stanna upp i allt pluggande och inse att det ändå gått ännu ett år.
Lite utvärdering och lite att se framemot i året som ligger framför.
Det är lätt som student att missa nyåret på grund av alla kurser som avslutas första två veckorna i januari.
Om jag haft en kamera skulle jag gjort som en kompis och lagt upp en bild per månad, men nu har vi ingen kamera och 2011 blir därmed ett fotografilöst år.

2011 var, i tidsordning, året när:

Mormor dog, dagen före min födelsedag, två dagar före en stor tenta. Finaste mormor med sidenmjuka händer, den varmaste av blickar och den mest öppna av famnar. Hennes begravning var minst sagt hjärteslitande.

Jag hälsade på Tildan i Oslo! Ett iskallt snöstormhindrat tåg tog mig till en underbar helg med en underbar vän. Så mycket härliga känslor tankarna på den helgen fyller mig med.

Jag klarade alla mina tentor på första försöket!

Påsken firades i Lund med två glada britter i en vårfylld bokskog!

Jag sprang milen på 58minuter.

Flera fina vänner flyttade från Skövde.

Jag jobbade inom vården för första gången under sommaren. Fick ta mycket ansvar som undersköterska och lyckades bli en liten favorit bland gamlingarna i hemvården. Oscar var på semester på annan ort så det blev mycket tid att pröva egna vingar och få nya vänner i Skövde.

Oscar och jag åkte på vår första utlandssemester. En härlig, ledig vecka på Sardinien med massa god mat, underbar kvalitetstid och vacker natur.

Första kusinträffen med släkten i Sundsvall. Underbar helg i Gimman fylld med lek, sång, skratt, goa vänner och ledighet.

Jag började tolka gudstjänsterna till engelska i Pingstkyrkan.

Hösten fylldes med gräsänkeveckor, Fire-event, och nya vänner i kyrkan.

Thure fick nya lungor. En tid när inga andra tankar gick att tänka, eller böner fanns att be utom att han måste bli bra. En tid fylld av oro, otrolig tacksamhet, rädsla, tvivel och hopp om vartannat i några stormiga månader.

Julen firades i Lund i en salig röra av familj, vänner, sjukhusbesök, släkt, vänner och jul. Ett stort plus att få tillbringa julen med Thure som nu andas fritt med nya lungor och går på egna ben.

Och till slut, nyår med 10 vänner, god mat, övernattning och lite klassisk Ronja Rövardotter.

Allt som allt ett bra år, och en glädjens år tack vare Guds beskydd över Thure!

Hoppas ni också haft ett bra 2011!
Förhoppningar om 2012 får komma i nästa inlägg, för nu är sannerligen min pluggpaus slut :P

Sagan om motivationen som bara inte ville infinna sig.

Dry spell, tror jag att det kallas på engelska. Bra är det i alla fall inte såhär veckan innan min antagligen största tenta hittills.
M.O.T.I.V.A.T.I.O.N.
Riktigt körd i botten idag av någon anledning.
Annars brukar jag vara expert på att plugga trots att jag inte har lust. Det är bara att ta sig i kragen, rycka upp sig, ta sig samman, skärpa sig, få det överstökat.
Men min man är ledig två dagar till och sitter och slappar i soffan. Det är lördag. Det snöar, och jag känner för massa andra saker utom lungsjukdomar och hjärtproblem mm mm.
När man väl kör fast kan det ske ganska ordentligt. Allt jag längtar efter är att köra igång med en ny kurs och känna att jag kan slappna av lite igen. Det är ju det som är problemet med hur terminerna byggs upp. Vi har ju inga lov. Jullovet är faktiskt bara rent teoretiskt, direkt på andra sidan väntar plugg och plugg i mängder. Jag kör fast i min längtan efter avslappning och ledighet som aldrig kommer. Sommaren ter sig ljuvlig men långt borta och som student utan studielån är ledigheten då knappast ens  teoretisk. Visserligen paus från pluggandet men jobb likväl.
Ja, någon gång emellanåt får man väl tycka synd om sig själv också. Så länge man innerst inne fortfarande inser att man är rätt lyckligt lottad.

Nu måste jag verkligen börja plugga!
Ha en bra dag!