Ups and downs and ups

Idag har varit en sån där sprudlande dag. Som flutit på i exakt rätt tempo på precis den nivån som utmanar utan att övermanna.

Jag kan lugnt säga att veckan inte började så. Första dagen själv på nya jobbet, alldeles för mycket patienter som var alltför sjuka till för lite personal med för liten erfarenhet. Stressigt är inte ens första bokstaven på förnamnet. Det är lätt att låta sådana dagar slå ner och kuva en. Det är så lätt att gå hem med gråten i halsen och tänka att 'jag kommer aldrig klara det här'. Jag är ingen supermänniska. Jag kan bara göra mitt bästa så snabbt jag kan, mer finns inte att erbjuda. Men en sak jag fått lära mig under mina första månader som sjuksköterska är att det här jobbet rätt ofta kräver lite mer än man egentligen har att erbjuda. Vissa dagar hinner jag inte göra allt för alla patienter. Vissa dagar när någon ber om ett glas vatten glömmer jag bort det så fort jag går ut genom dörren. Det är så många som kräver ens uppmärksamhet hela tiden. Sedan kommer jag ihåg det när jag cyklar hem på eftermiddagen eller kvällen. Första tiden ringde jag till jobbet nästan varje dag när jag kom hem och rapporterade över något jag glömt. Om du som läser det här någon gång blir patient: Fråga två gånger om det dröjer, det är inte besvärligt, det är bara så lätt att glömma när att-göra-listan är en mil lång. Det är så lätt att känna sig otillräcklig. Men ändå tror jag att vi måste få låta dagarna bli lite som de blir ibland. Utvärdera dagen och fråga sig om det var jag som var otillräcklig eller om det helt enkelt var för hög belastning på för få personer. Övar på det nu, mycket tack vare fantastiska kollegor som peppar, ger feedback och backar upp där det behövs.

Men åter till idag. Solen sken över de rödgulgröna skogarna runt Billingeberget. Luften var frisk. Arbetsbelastningen på jobbet var precis lagom hög. En löptur när jag kom hem i ett bra men inte tungt tempo och nu lite härlig musik på spotify och en kopp te. Life. Is. Good.

Mannen har varit borta i lite mer än en månad nu. En månad av sex. Förvånat inser jag hur bra det ändå går med allting. När han var borta så här länge första gången var jag 19, och jag minns att jag tyckte att det var så svårt! Ser med stolthet att jag är starkare nu. Men det är klart. En av våra längte-låtar (ja, vårt förhållande är uppbyggt av distanser) får fortfarande hjärtat att brista lite när jag hör den. Can you see how much I need you right now? Postar den här så får ni höra på lite äkta längtan i musikform: