Nyårsaftonsdag. Mannen stryker skjortan inför ikväll, julgranen lyser sitt stilla sken över vardagsrummet, och spotify spelar skön musik i högtalarna. En lugn, ledig dag som inte har något särskilt ärende förutom att ladda inför kvällen. Måste säga att det är ungefär exakt vad jag behöver just nu. Bara vara hemma, med mannen någonstans inom räckhåll för en kyss i förbifarten eller stanna upp i en omfamning. Njuter av någon form av vardag i relationen. Det som ibland kan verka trist, grått och alldagligt utifrån är nog det jag uppskattar mest av mitt äktenskap. Att laga mat tillsammans, att en går och pysslar med något medan den andre sitter tyst i soffan, smådiskussioner om saker som varför jag alltid lyckas tappa bort mina vantar. Eftersom jag jobbat hela julen går jag ofta och lägger mig tidigare än min man, och jag älskar att somna till hans rörelser i rummet intill och vakna till någon timme senare av att han kryper ner bredvid mig. På fredag får vardagsrelationen ett abrupt slut och nästa 3 månaders-distans tar vid. Det kanske inte låter som ett ultimat recept på lyckade relationer. Det är det sannolikt inte heller. Skulle aldrig rekommendera det till någon som hade möjlighet att välja. Men en sak går inte att komma ifrån. Den stunden, när man inte setts en endaste sekund (inte ens över skype) på 3 månader och man halvspringer mot varandra på tågperrongen, han i sin ökenuniform, jag med snöflingor i hela håret, den stunden är näst intill oslagbar. Begreppet att smälta i någons armar fick plötsligt en helt ny betydelse för mig. Varje dag jag behövt lämna honom för att gå till jobbet har känts i bröstet, hur töntigt det än låter efter nästan 10år tillsammmans.
Någon som har några braiga nyårslöften inför nästa år?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar