Distans igen

Wow, första inlägget på länge. Tid och ork att skriva är inte i överflöd hemma hos oss. Det vi har mycket av det är vår lilla kille. Han är överallt och ingenstans just nu. Han klättrar i trappan, öppnar dörren i uterummet och kryper ut, vänder uppochner på papperskorgar och stoppar ALLT i munnen. You name it, det har varit i S mun.

 S är 9 månader nu och kör sin första hela månad utan att träffa sin pappa. Pappan som var borta 2 veckor av 3 i vår och som nu är borta på heltid fram till lucia. Man missar mycket om man är frånvarande i en noll-årings liv. Det är det värsta just nu. Att han missar så mycket. Jag förvånas igen och igen hur mycket fokus skiftar när man får barn. På något sätt har detta gjort mannens frånvaro både lättare och svårare att hantera. Lättare för att man inte blir ensam, S är ju alltid hos mig. Svårare för att det är ensamt att vara ensam ansvarig om sitt gemensamma barn. När S är sjuk blir jag arg på mig man för att han inte är här. För att han borde finnas här och hjälpa till att trösta, snyta, ge alvedon och vara vaken hela natten. Alla ensamstående föräldrar gör ett enastående jobb, jag beundrar er så! Om ni vet någon som är själv med barn, erbjud hjälp, handräckning, några minuters egentid. När vi är båda hemma brukar jag passa på att duscha. Schampo, balsam, tvål och lite extra varmvatten. När det är bara S och jag brukar S antingen vakna mitt i balsameringen eller krypa in i duschen för att han tycker den låter otäckt (och alltså behöver stöd från mig, som står i duschen). INTE så avslappnande.

Jag ser på andra föräldrar och förundras över hur mycket de får gjort. Jag försöker stressa mig igenom tvätt, städning, disk och matlagning om dagarna och får ihop det med nöd och näppe. Men alla andra gör så mycket extra. Bakar och renoverar, syr, gör egen barnmat och komplicerade middagsrätter. Försöker påminna mig själv om att de andra jag jämför mig med är 2 vuxna. En tar bebis, den andre gör diverse projekt. Min man försöker rädda världen, en liten bit, sitt strå till stacken. När jag tänker på det känner jag mig löjlig som är ledsen för att jag inte hinner sy och baka och få ordning på trädgården. Vi kanske bara håller oss flytande, men genom att S och jag och alla andra anhöriga flyter underlättar vi för våra nära och kära att kunna rädda världen lite bättre, mer helhjärtat och fokuserat.

Nä, nu blev klockan mycket igen och lillgrabben sover knappast hela nätter än så sömn är värdehandlingar här hemma. Men nu har jag i alla fall skrivit nånting. Kanske att jag kan få lite rutin på det här igen nu!

Hoppas ni mår bra!

//Elin och S