Sista etappen

Oktober går mot sitt slut och vardagen lägger sig som ett dis över Brobacka.
Oktober bjöd på en veckas avbrott från distansrelationer och knastriga telefonsamtal. En vecka där någon tagit min hand när jag sträckt ut den på natten, pussat mig på pannan, köpt blommor utan anledning och gett S precis den kär-lek han längtar efter och som  jag ibland behöver att hans pappa ger honom och inte bara jag. När O kommer hem blir det fysiska i vår relation så tydligt och glasklart underbart. Vardagliga grejer som de flesta par kanske inte ens reflekterar över som att borsta tänderna med hans arm om min midja, en puss i nacken i förbifarten eller en fot mot min under bordet när vi äter middag. 11år senare och jag smälter fortfarande i hans famn när han kysser mig med storm efter en tid isär.

Sen åkte han igen och kvar är jag och S och vardagen. Och jag tycker att vi gör det rätt bra. Vi skurar inte golvet, putsar inga fönster och gör väldigt sällan storkok. Men vi håller ihop. Vi skrattar. Vi gråter. Vi längtar. Vi lever här och nu. Och S växer såklart så det knakar också och kissar rätt mycket på golvet. Vardagen knallar på utan O och det är helt okej, inte askul och enkelt hela tiden men det funkar. Det kanske till om med funkar ända fram till lucia.

Folk frågar om det var underbart att ha honom hemma igen och det var det verkligen. Men det är inte helt självklart. Och det är inte bara underbart. Vi är ju bara en familj bland många som kämpar med den här sortens frånvaro. Och vi är en av alla de familjer som vet att det är långt ifrån enkelt, och att det är svårt på en helt annan nivå än man kunnat ana på förhand. Och det är svårt på ett sätt som är väldigt svårt att förstå för någon som inte själv är mitt i det. Ett -vi-skap som ger en känsla av att ha ett alldeles särskilt band till dessa andra som också kämpar.

Om du känner någon som har en nära anhörig på insats: Hatten Av.
Du anar inte vad de går igenom. Det är stort, det är tungt, det är svinjobbigt emellanåt och alla når inte ut hela och hållna på andra sidan. Släng iväg ett sms då och då för att kolla att de håller ihop. Och säg inte:
1) Det går fort.
2) Snart är han hemma.
Om du nu inte verkligen själv skulle tycka att hurlångtiddetnuärkvar faktiskt ÄR väldigt snart. Min erfarenhet är att det hjälper mig väldigt lite att höra att DU tycker att 6 månader utan MIN man går fort. Säg hellre inget alls eller:
A) Kämpa vidare
B) Ring om det är något (och ring sedan själv regelbundet för att kolla om det är något).

Om ni nu råkar ha sagt nått av 1-2 ovanstående är det inget att hänga upp sig på. Sannorlikheten är stor att personen du sa det till vet att du menade väl.

Nu är klockan halv elva och jag måste gå och lägga mig för min ettåring är fortfarande inställd på sommartid.

Hoppas ni mår bra och njuter av hösten!