Mm, det var ett tag sen jag skrev nu. Livet rullar på i full fart framåt och då räcker inte alltid tiden, kraften, energin till. Jag ska strax påbörja min tredje och sista vecka på min första sjukhuspraktik.
De senaste veckorna har varit intensiva. Jag har lärt mig så otroligt mycket, samtidigt som jag fått inblick i så många livsvärldar. En bit som jag tycker är väldigt intressant med att jobba i sjukvården är att du får träffa människor under en väldigt känslosam tid av deras liv. Anhöriga kommer oroligt eftersom de inte vet riktigt vad de har att vänta. Patienter får diagnoser som förändrar inte bara livet utan hela deras perspektiv på livet. Alla reagerar olika och för de allra flesta är tiden på avdelningen något som kommer finnas kvar hos dem långt efter att de lämnat. Varje dag har jag kommit hem med tankarna snurrande, surrande i huvudet. Så många människoöden. Så mycket sorg. Och samtidigt, även glädje.
Själv med en närstående svårt sjuk på sjukhus lever jag på båda sidor om receptionsdisken. Och inser att jag är på rätt plats. Hela första året på utbildningen var ändå som ett litet prov, -kommer jag klara det här? -tycker jag om det? -känns det rätt? - Hur ska jag hinna lära mig allt det här?
Efter två veckor på KSS inser jag att jag faktiskt redan kan en hel del. Det kanske faktiskt finns en chans att det blir en bra sjuksköterska av mig till slut.
Min handledares uppmuntran och konstruktiva feedback ger en liten gnutta självförtroende. Än är jag bara halvvägs. Men det verkar i alla fall som att jag klarat mig så långt.
Helt otroligt.