För första gången på riktigt länge har lusten att skriva infunnit sig i samma stund som tiden och orken att sätta mig ner och faktiskt göra det också. Så här är jag igen. En liten del av mig på print, ute och simmar runt i the world wide web.
Skövde bjuder på tvättäkta regnig svensk sommardag. Regnet har öst ner hela dagen och när jag cyklade hem från jobbet var det inte utan att jag fick en vag déja vu från regntiden i Mali. Regniga sommardagar är som gjorda för att sitta inne och skriva, dricka te och lyssna på Dricka-te-musik (underbar spellista på spotify).
Nu är jag sjuksköterska. Färdig med utbildningen men långt ifrån färdig. På sätt och vis är det nu det börjar. Nästa kapitel av att vara lite mindre på väg framåt. Nu är vi här, dit vi skulle komma, dit jag kämpat med varje inlämningsuppgift, tenta, högvis med utslitna pennor och fulltecknade anteckningsböcker. Inte för att det känns som jag står och trampar nu men det känns lite som att landa och kliva av planet efter en lång flygtur. Andas in luften på ett nytt ställe och tänka att Så här luktar/smakar/känns luften här. Att bli klar med utbildningen är minst sagt en lättnad. Även om jag alltid gillat skolan har jag också alltid en tendens att pressa på lite väl hårt i slutet. När man ändå springer kan man lika gärna springa tills man spyr liksom. Eller i alla fall tills man är helt slut. Och så kändes det när jag lämnade in sista skoluppgiften för några veckor sedan. Helt slut. Men det är ju det där som gör livet så fantastiskt underbart, att precis när jag tror att jag är helt slut så kommer en ledig helg, en god vän, en liten pojke, en kyss i nacken från min man, fint väder, ett lyckat träningspass eller några uppmuntrande ord från min kära familj och rycker mig tillbaka upp. Lite som när Gandalf ramlar ner från ett träd nerför ett stup i första Hobbit-filmen. Han faller och faller för att i sista stund som från ingenstans fångas och lyftas upp av en enorm, vacker fågel. Plötsligt som från ingenstans kom kraften att fortsätta gå. Och känslan av att vara helt slut ligger kvar där på stupets botten.
Första veckorna i sjuksköterskeyrket har varit minst sagt omtumlande. Jag går till jobbet varje dag med en liten fjäril i magen, väl medveten om att varje dag bjuder på nya situationer och nya utmaningar. Jag stämplar ut efter dagens arbete med en lätt gnagande oro att ha missat något. Inte sällan har jag ringt till avdelningen när jag kommit hem för att säga något jag glömt rapportera eller som jag kom att tänka på på vägen. Mina kollegor skrattar snällt åt mig och påminner mig om att koppla av. Samtidigt kan jag inte förneka att jag älskar varje sekund. Barnen, ansvaret, stressen, samordnandet, komplicerade diagnoser som jag aldrig ens hört talas om... Allt i en salig röra samlas ihop och blir precis vad jag vill ha. Den känslan av att se fram emot att gå till jobbet hoppas jag kunna bära med mig länge, länge!
Nu får det räcka för idag. Känns bra att vara tillbaka framför tangenterna för nöjes skull igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar