Sitter och lyssnar på en julskiva jag fått av en kompis parallellt med en liten nostalgitripp á la Sjungande Levande Julgranen. En musikal jag var med och medverkade i när jag bodde i Stockholm. Otroligt mycket julkänsla och vackra sångröster! Hoppar över själva dramat eftersom jag hörde dem en miljon gånger den hösten. Det är något speciellt med att låta musiken, texterna och belysningen liksom rycka tag i ens själ och nästan leva sitt eget liv där inuti bröstet.
Det känns så lucia på något sätt, fast det inte handlade om en flicka med ljus i håret, däremot en väldans massa ljus, barn, och musik i mängder.
Musiken blandas med doften av en nyutslagen hyacint i vårt fönstret.
En liten, otroligt modig, 4åring står längst fram och vrider lite på sitt elektriska tärne-ljus. Hon har precis sjungit solo för 2 000 åskådare, Nu tändas tusen juleljus, klart, fint och mäkta rörande.
Alla barnen på scenen var "mina barn" den hösten, mina och Tildans. Vi koreograferade, hjälpte dem byta om och såg till att alla fick varsin frukt på fruktstunden, och såg till att den som var lite extra nervös hade en hand att hålla i helt enkelt.
"Tänd ett ljus för den värld vi lever i
Var ett ljus -stråla värme.
Låt den låga, som Gud har tänt i dig få lysa stark och klar,
som stjärnan högt på himmelen."
För det är väl egentligen det julen handlar om? Att ha barnen i fokus och se till att den som behöver en hand att hålla i har en inom räckhåll. Det andra är bara bakgrundsljud.
Tillsammans är man mindre ensam.
Ensemble, c'est tout!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar