Äventyr i goda vänners lag

Vad skriver man när känslorna bara flödar över?
När man är så uppfylld av något stort att man nästan inte kan sitta still?
Jag sätter mig ner framför datorn när de tre gått hem, inte en chans att somna innan lite av det här kommit ner på papper.
I torsdags åkte jag och tre vänner upp till Orsa för att åka Kortvasan tillsammans med 7000 andra. Innan loppet var jag väldigt nervös, en ond hälsena och ordinarie prestationsångest tillsammans med längtan att verkligen klara av något som jag kämpat för. Men himmel vad roligt det var. Sällskapet satte helt klart guldkant på tillvaron men hela spektaklet var ju bara helt otroligt! Vi var på plats i Oxberg i god tid och hann med både toabesök och köa för varm choklad, bananer och Wasa-knäckebröd. Strax innan starten fick jag ett sms av en kär moster som skrev "Ta det inte för lugnt i början och drick massor!" Sagt och gjort.
30km, sol, 0-gradigt, uppkörda spår, noll fäste, ljuvligt glid och hinkvis med blåbärssoppa. Jag njöt fullt ut. Hela loppet var jag uppfylld av en sådan glädje över att vara där jag var och göra det jag gjorde. När jag kom till sista stora kontrollen fick jag syn på en klocka och insåg då att jag till och med kört på rätt bra. Lite snabbare så skulle jag kunna få en riktigt bra tid!
Pannbenet satte in och ju tröttare kroppen blev desto starkare skrek viljan på mer kraft. Sista 2 km tror jag att jag hade kramp lite överallt, vader, en höftmuskel och någonstans i ryggen...
Väl i mål var jag bara så galet glad! Hade gett vad som helst för att få kasta mig om halsen på Oscar, kyssa honom och bara skratta och gråta av glädje i det ögonblicket.
Freeze the moment.
Jag klarade det. Jag kan fortfarande knappt tror det. Jag klarade det faktiskt. Och hade kul under tiden.

Resten av vår lilla Roadtrip-weekend fortsatte i glädjens tecken. Vi firade med middag på en fin restaurang med desertbuffé och live-musik. Vänskap som fördjupas när kroppen är så slut att man inte ens kan stå rakt. Älskar att lära mig mer om människor jag tycker om. Se en ny sida av någon, veta lite mer, få känslan av att när jag inte reder ut livet kan jag luta mig hitåt.
Idag, dagen efter loppet vaknade vi till en strålande sol och fruktansvärd träningsvärk.
Efter en mysig frukost och lite farväl bar det av söderut igen. Den här gången mycket mer planlöst, tidlöst och fyllt med skratt.
Vi stannade en stund och fikade eller åt eller tittade lite i nästan varje stad vi körde igenom. Tror det tog 4h längre ner än det gjort upp. Trötta som vi var skrattade vi åt allt och fick verkligen ihop en härlig, lite haltande, glad fyro.
Väl hemma på månen blev det tacos, godis och en rom.kom. i bästa soffan. Mysfaktor hög med andra ord.

Ja, vad skriver man egentligen när hjärtat är så fyllt till bredden av en underbar helg?
Kanske kan man bara göra sitt bästa för att försöka dela och dokumentera så att man kan gå tillbaka en annan dag när inte solen lyser lika klart och minnas känslan, glädjen, vänskapen.
Och loppet. Som jag klarade. På den för mig klart oväntade tiden av 3h 15min. Halleluja moment!
Nu är jag äntligen redo för vår!

Hoppas ni också haft en bra helg.
Var rädd om era vänner!