Hem ljuva hem

Nej men vänta... Det här känner jag igen.
Välkommen vardag, det var länge sen, så roligt att se dig.
Tillbaka i mitt lilla hörn i soffan, bredvid orkidéen som överlevt trots att jag råkade elda lite på den i julas. Josh Grobans röst fyller vardagsrummet. "Så länge blundade jag för Din härlighet..."
Höstmörkret har sänkt sig över lilla Staden. Det syns inte längre men innan idag glimmade träden här utanför vackert till i en och annan orangeröd nyans. Andas in. Andas ut.

Den senaste tiden har verkligen gått i ett svep. De djupa andetagen har fått lämna plats åt att-göra-listor som blir längre och längre hur mycket jag än betat av. Hur så mycket roligheter lyckats rymmas på bara några veckor går helt över mitt förstånd. Men nu är det skönt att andas lite igen. Även om pauserna inte är många och långa riktigt än, (man är väl en sann Stenzelius-tös) så räcker de förvånansvärt långt.
Andas in. Andas ut.

Några av pauserna som blivit har jag försökt reflektera lite över allt jag varit med om. Jag har jobbat så nära döden på sistone att jag tror det gör mig hård. Eller jag vet inte. Kanske för att det inte går annars. Vård i livets slut. Så bitterljuvt, vackert, ångestladdat, smärtsamt, fint och viktigt? Pratade lite med en 90årig patient häromdagen:

Jag ska dö vet du, sa han. Jag med, svarar jag. Han ler och kramar min hand. Visa ord.

Det har jag lärt mig denna sommaren. Människor dör. Först lever de, ingen vet hur länge, eller kort, sedan dör de. Så är det bara. Livet slutar med att vi dör. Så jag måste tro att döden inte är så förskräckligt fruktansvärd. Sjukdomar och död är inget straff. De bara är.

I somras gick vi till mormors grav och gjorde i ordning lite. Längre ner längs raden av gravstenar fanns en sten med ett namn på en kvinna som blev 106år gammal. Ganska imponerande om du frågar mig. På andra sidan, rygg i rygg, stod en sten för en liten flicka som  bara levde i 7dagar. Kontrasten blev så stark för mig. Två liv. Ett långt och ett kort.

Vid sådana gravar kan det vara skönt att tro på Gud. Få viska en stilla bön:
Jag fattar inte! Hoppas du fattar. Hoppas du vet.

Mormors grav. Stenen hittade vi i ån som rinner genom byn hon bodde i.

Det här blev visst djupare än jag först tänkt. Ibland när jag kämpar med en tanke eller en känsla måste jag nästan formulera det i skrift innan jag kan få grepp om den.

Josh Groban sjunger "You raise me up" och fyller hela vardagsrummet med hopp.

Jag fattar inte. Hoppas du fattar. Hoppas du vet.