En söndag i stillhet

När vi satte oss i kyrkan idag var det något som kändes lite off. Våra kompisar var uppklädda i snygga kavajer och trots att klockan fortfarande var några minuter i halv 11 satt alla tysta och tittade rakt fram. När gudstjänsten började skickades barnen ner till Barnriket på en gång. En äldre man i gråbrun kostym gick fram till podiet och sa:
"Det har fallit på min lott att berätta att E S omkom i en trafikolycka igår..."
Ett stilla täcke av chock och sorg låg över salen resten av gudstjänsten. Jag känner inte E, och fick inte reda på vem han var förrän efter gudstjänsten. Men ändå var det som att deras sorg, som kände honom, blev alla våras sorg. På ett starkt sätt fick vi uppleva hur hela kroppen lider när en kroppsdel lider.
Vi sjöng sånger som: Du om sluter mig på alla sidor, Din nåd är var morgon ny och På dig min Gud förtröstar jag. Många gick fram till ljusbäraren och tände ljus, och stod sedan och grät tillsammans.
Predikanten gick fram, djupt berörd och sa att han inte visste hur han skulle kunna predika som tänkt, men bad sedan oss be för predikan och efter en stunds förbön började han ändå tala.
Och trots att han skrivit den här predikan flera veckor tidigare var det så passande och fint att detta skulle delges just idag.
C pratade om Mat i Rätt Tid. Hur vi är satta att gå här på jorden för att ge Guds näring, och kärlek, precis då när den behövs som bäst i varje individs liv. C pratade vidare om tid. Rätt tid som måste vara nu efter som vi inte äger någon morgondag. Eftersom det inte finns något register över hur mycket tid var och en tilldelats: All we have is now. Och vad gör vi med den tid vi får?

Sorg är en märklig process. För det är som om en persons sorg kan ta form för alla andra sorger. Kanske är det jag som är överkänslig -för det är jag, men ibland när jag ser hur någon annan riktigt lider, sörjer, gråter, förtvivlar, då berör det mig så starkt. Gamla känslor från gamla sorger kommer upp till ytan. Det är som att alla andra tillfällen då något gjort ont kommer tillbaka i sin fulla kraft som för att säga "Så här känns det! Du kanske trodde du glömt men det var så här det kändes..."

I händerna sitter minnena kvar som sprickor, och allt jag tar i gör ont. / Tomas Sjödin

På ett sätt, bakom det pinsamma i att känna sig ledsen över att någon man aldrig träffat är död, är det ändå skönt att beröras. Inte för att känslan är skön utan för att det enda som är värre än att ha ont är att inte känna något alls.

"Why do relationships have to be so hard?"
- Because the only thing harder is being alone...

Kanske är det så, att man inte kan dela någons sorg. Avlasta bördan. Men finns någon där är man i alla fall inte ensam. Och det måste ändå vara någonting.