Dansar loss med lillsyrran till gamla godingar som Lean on me, Who's in the house? Seed to sow och Ropa till Gud. Plötsligt är jag den där lilla flickan igen. Aldrig så cool som där på scenen, med musiken på högt, trummor, rappare och engelska - det var nästan så det inte blev coolare än så. Vet att jag skrivit det ett tiotal gånger förut men det fortsätter att fascinera mig hur musik kan gripa tag i en och flyta tidlöst mellan minnena och nuet.
Känslan i kroppen är inte gammal och avlägsen på något vis.
Jag står där på en iskall scen i Litauen, eller framför en dröse ungdomar på kulturnatten, eller tillsammans med alla mina fina ungar i Pingstkyrkan i Lund i slutet på påskmusikalen.
Bilderna ramlar in tätt.
Replokalen på Katedralskolan, känslan av kullersten under händerna på något torg-event, barna i knäet och känslan av att vara del i något viktigt.
Det spelar ingen roll att både danserna och låtarna är långt töntigare nu än man minns dem. Då var det stort att stå där. Och utan allt det där hade jag aldrig blivit den människa jag är idag. Inte styrkan, inte självkänslan, inte framåtandan och absolut inte ledaren.
Att lyssna på de låtarna och minnas den tiden som liksom formade en och fick betyda så oerhört mycket - och fortfarande betyder, det blir också en påminnelse om vem man faktiskt är.
I en stad långt bort från vännerna, barnen och sammanhangen från då är det lätt att glömma bort. Där var jag på något sätt den jag var också för det jag åstadkommit och varit med om. Här känner ingen den Elin, och ibland känns det svårt att inte kunna förklara, visa. För att min identitet var så starkt knuten dit, till ett sammanhang jag inte längre lever i.
Jag har fått höra här några gånger att jag inte är så fysisk. Vilket känns helt sjukt när jag alltid varit snarare alldeles för mycket fysisk. Som ett basalt element i mitt sätt att kommunicera. Pussar och kramar, hålla handen, stryka över kinden och dra fingrarna igenom någons hår. Rör mig så att jag kan känna att jag fortfarande finns kvar. Håll i mig så att jag vet att du står kvar när världen rämnar.
Nu bidde det djupt här hörrni ;)
Det jag egentligen tänkte säga är att när jag hör den här musiken är det något jag verkligen saknar. Den delen av mig som var så stark och trygg i sitt sammanhang att hon inte ens brydde sig om att försöka förklara, eller vara någon annan. Hon som kramade, pussade, höll i handen och hade knäet fullt av vilda dansbarn.
Fast jag vet att det bara är halva sanningen, för flickan då var långt trasigare än den som sitter här nu. Men där, på scenen, i dansen, eller på första raden stolt tecknandes till de dansande barnen, den känslan kommer jag för alltid bära med mig som ett bevis på en styrka jag lätt glömmer bort att jag besitter.
Ja, någon gång mellan allt tramsande ska man väl vara djup också ;)
Hoppas ni har en bra helg!
Imorgon blir det kyrkan, där jag står för tolkningen.
Sov gott allesamman!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar