Sitter på golvet i mitt vardagsrum.
Lite varm, rödrosig och trött i nacken efter en lång dag.
Om en timme eller så kommer maken hem. Känner mig som en pirrig, nykär 16åring som väntar på sin första pojkvän på en parkbänk i Lund. Snart är han hemma.
Fick i morse läsa om oroligheter i Malis huvudstad, där jag bodde och jobbade för ganska precis två års sedan. Militären har tagit över och några av barnen jag jobbade med på skolan berättar om utegångsförbudet och skottlossning strax intill både skolan och gatan jag bodde på.
Letade fram mitt Mali-armband och har gått med det hela dagen och bett för landet, folket och barnen och vänner som är kvar i landet. Trots att det många gånger känns som väldigt länge sen, finns en del av mitt hjärta kanske alltid kvar där, på den skolan, hos de barnen, på gatorna i Badalabougou och tältkyrkan jag gick till.
I vårens Skövde går människorna sakta genom stan, julstressen är som bortblåst när termometern tickar över 15C strecket. Affärerna låter till och med dörrarna stå öppna och folk har trängt ihop sig och utnyttjar bänkarna runt torget till max.
I Mali får folket inte gå ur husen och skott avlossas av och till.
Kontrasten är total och plötsligt finns det väldigt mycket att vara tacksam över.
Fast egentligen fanns det ju där hela tiden. Det är bara så lätt att glömma ibland mellan alla tentor, ensamheten och saker som inte blir som man tänkt sig.
Så jag ber för Mali och tackar Gud för att min man snart kommer hem.
Godnatt till er andra, hoppas ni får en underbar fredag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar